Han har formgivit allt från inredningar till möbler, belysning, glas och textil. Han har skrivit böcker och föreläst, allt präglat av humanism, humor och nyfikenhet. När han nu firar 50 år i yrket har han flera stora engagemang på gång.
Olle Anderson har ingen formell utbildning som inredningsarkitekt. Ändå räknas han som en av landets främsta inom yrket. Idag förespråkar han en större satsning och fokusering på utbildningarna. Han var motståndare till att göra om HDK till en allmän designutbildning för några år sedan och i höst startar, på hans initiativ, en masterutbildning i Interior architecture på Chalmers.
Du har alltid haft en stor bredd i din produktion, allt från stora inredningsuppdrag till glas och textil. Tänkte du tidigt i olika skalor, från hela rum till liten detalj?
Jag har aldrig någonsin ägnat en tanke åt om att jag ska arbeta si eller så. Men jag är nyfiken som tusan. Det finns möjligheter i allting. Jag är uppvuxen i Gislaved i Småland. Min pappa hade snickeri på gården och jag praktiserade på olika ställen. Hos en metallgubbe och en bakelitgubbe. Jag blev van vid att göra grejer, som man brukade säga. De som är rädda av sig säger ofta: "Skomakare bliv vid din läst." Men när jag var liten hörde jag uttrycket "en jävliger en". En karl som kan laga en klocka och fixa en cykel och snickra en bänk, en som höll på med lite av varje. Då har en sådan också en status, tänkte jag.
Du har ingen traditionell inredningsarkitektutbildning utan har gått en annan väg till yrket. Berätta om det.
Jag gillade att teckna och ville gärna studera vidare. Men när jag tagit realen tog min pappa med mig till en byggmästare hemma i Gislaved där jag skulle jobba i ett år. Jag blev sen byggnadsingenjör på Tekniska Gymnasiet i Göteborg. Efter lumpen i Skåne fick jag veta att White i Göteborg behövde folk. Det var kring 1960, alltså miljonprogrammets början, och det behövdes hur mycket folk som helst.
På den tiden kastades man ut i iskallt vatten som ung ingenjör. Det var inte klokt egentligen. Efter två år på White blev jag nedkallad till Sydney White. Han hade ett mustigt språk så han sa: "Hur fan trivs du här? Jag har tänkt att du ska bli handläggande ingenjör för en skola i Hjällbo."
På den tiden fanns det inte någon standard för skolinredningar. Det betydde att jag fick rita all fast inredning. Jag lärde mig genom att gå ut på snickerier och titta. Jag fick lära mig allt på det hårda sättet och det var en väldigt bra skola. Man fick mogna snabbt som tusan. Med hjälp av äldre kolleger grejade det sig.
Du var borta från White under några år. Varför och vad gjorde du då?
Mitt intresse för form och inredning hade vaknat men jag förstod att jag som ingenjör inte skulle ha möjlighet att lägga mig i färg- och formfrågor och jag ville utvecklas. Jag gick och tecknade på Chalmers och "Slöjdis", nuvarande HDK, jag läste konsthistoria på kvällsuniversitetet och tog kurser i form och färgsättning. Träffade så min fru Ulla som gick på Slöjdis och började arbeta med hennes far som var inredningsarkitekt. Av honom lärde jag mig mycket om yrket.
Sen började jag jobba ihop med en annan inredningsarkitekt, Hans Bierich. Vi hade i flera år fullt med uppdrag, framför allt för de statliga restaurangbolagen. Ofta var det ombyggnader av gamla stadshotell och lokaler. Då fick man ta i allting. Vi ritade mest inredning men det var också i den här vevan som jag ritade min allra första stol. En pubhusstol som man kunde slå ihjäl oxar med. Jag fick också rita Hotell Europa i Göteborg med 400 rum och kom att samarbeta med textilkonstnärinnan Ingrid Dessau. Vår inredning var stilig med material som rostfritt stål, glas och masurbjörk. Men den var för modern och gjordes om efter bara några år. Någon täckte väggarna med pizzaputs och göteborgarna strömmade till. Men jag är mycket stolt över det jobb jag gjorde. Jag var ung och folk häpnade lite i Göteborg. Jag var inte så känd då.
När krisen kom 1974 försvann uppdragen plötsligt och jag flyttade kontoret hem till källaren i Onsala. Men jag kan ju inte sitta och rulla tummarna så jag började spåna på att utveckla en del projekt. Några lampor, leksaker för förskolor och glasskålar för ett glasbruk som hette Sea. Jag kallades året därpå tillbaka till White och då fick jag en annan roll på kontoret som inredningsarkitekt. Jag hade också sökt och fått medlemskap i SIR.
Du startade en särskild inredningsarkitektavdelning på White 1974. Varför?
Med Sydney Whites goda minne fick vi bilda en inredningsavdelning, en egen avdelning med inredningsyrkets kultur och värderingar. Det var mycket lyckosamt och vi växte. Vi var väl 17-18 personer när vi var som allra störst. Men visst fanns det statusskillnader mellan avdelningarna. Det förekom väl lite misstänksamhet, kanske med all rätt, om vår dåvarande kunskap om projekteringsmetodik.
Senare, 1989, startade du White Design. Vad förändrades?
När jag hade drivit inredningsavdelningen på White i tolv år var det dags för förändring. Jag lämnade ifrån mig ledarskapet och startade 1989 ett nytt bolag inom White som främst skulle arbeta med produkter, White Design. Efter ytterligare drygt tio år lämnade jag över till Torbjörn Eliasson som utvecklade designteamet mot ljussättning. Idag är White Design inte längre eget bolag utan ingår i White. Man kan ha vunnit på att det blev bättre integrerat med arkitektverksamheten men man förlorade samtidigt tydlighet i ett bra varumärke.
Tycker du att inredningsarkitektens status har förändrats under dina år inom yrket?
Det där är knepigt. Jag vet inte riktigt. Att det finns något som heter inredningsarkitekter är nog mer känt idag än tidigare. Kunskapen om yrket har ökat, och därmed statusen. Det har ju att göra med de senaste årens mediala intresse för designfrågor. Men den skulle kunna vara ännu större. Ibland undrar jag hur det står till med kunskap om material och allmänna kvalitetsfrågor. En gång i tiden fanns det inom dåvarande Byggnadsstyrelsen en betydelsefull inredningsavdelning. Den satte ribban för kvalitetsfrågorna. De låg bakom mycket av den redovisningsteknik som vi ännu arbetar med. Allt skulle redovisas på ett visst sätt. Jag beklagar att den avdelningen försvann. De höll fanan högt. Mycket av 1980-talet förstörde många goda regelverk.
Vilken produkt skulle du säga var ditt stora genombrott?
Det vet jag bestämt, ribbsoffan 500, som senare kallades Olle-soffan. Den var viktig för mig eftersom jag blev etablerad som formgivare och ett ansikte i Sverige. När jag kom tillbaka till White hade vi inredningsuppdrag för några skolor där jag bland annat skulle välja möbler för ett uppehållsrum. Jag kunde inte använda tyg för brandrisken och galon skar barnen sönder. Så satt jag en dag i en parksoffa i Luxembourgträdgården i Paris och fick idén att använda parksoffor inomhus. Jag lät göra uppmätningar av sittkurvor på tre parksoffor och gjorde en skiss av ett mellanläge. Klaessons möbelfabrik nappade på idén. Soffan ställdes ut på möbelmässan 1976 och blev en succé. Den soffan måste ha sålts för över 30 miljoner kronor under 25 år, till skolor, ambassader, banker, Rosenbad, Systembolag. Överallt skulle man ha den här soffan. Gemla har numera modifierat Ollesoffan i sin produktion.
Det stora 80-talsgenombrottet var en lampa som heter HaloThere. Den blev mycket uppmärksammad då men vi bestämde oss för sex-sju år sen att nu är postmodernismen slut. Nu hänger lampan på Nationalmuseum.
Du har arbetat inom många områden. Var känner du dig mest hemma?
Det är inom belysning, utan tvekan. Jag var på 60-talet inspirerad av lampan Bumling från Ateljé Lyktan och jag gjorde lampan Mulle efter samma idé. Ett stort färgat objekt som hänger i rummet. Senare fick jag kontakt med belysningsprofilen Janne Borén, som hade tagit över sin fars belysningsfirma i Borås. Unge Borén visste inte vad han skulle göra av företaget men ville satsa mer på offentlig miljö och bad mig rita fem lampor. Några finns fortfarande kvar i produktion.
I början var jag besatt av formen på lamporna men jag blev allt mer intresserad av ljus. Jag vet precis när det började. Jag blev kallad till Västsvenska Belysningssällskapet för att hålla en föreläsning. Då fick jag tänka efter för att kunna förklara hur jag tänker kring ljus. Det gjorde också att jag fortsatte utveckla fler armaturer och fenomenet ljus i alla dess aspekter blev lika viktigt som att rita armaturer.
Hur har kraven på energibesparing påverkat ditt sätt att tänka kring belysning? De fanns ju redan på 70-talet.
Teknikutvecklingen gör att armaturdesign hela tiden är en färskvara. Under det sena 70-talet presenterade någon en kompaktlysrörslampa för mig och jag började fråga mig hur man kan använda den. Tidigare glödljusarmaturer skulle ges ny form. Senare kom halogenlampan. Idag står vi inför den stora utmaningen med riktigt energibesparande belysning. Med LED står vi inför ett nytt paradigmskifte inom belysningsplanering och design.
Vilken är din mest spridda produkt?
Utan tvekan Stockholmslampan. Jag vann, genom White, en nordisk designtävling 1990 som hette "Nytt Ljus över Stockholm". Jag utvecklade sedan denna serie tillsammans med Torbjörn Eliasson på White Design under fyra år innan den var helt klar. Den är ju en enorm produkt som hänger i städer både i Sverige och i våra grannländer. Jag har många gånger glatt mig åt tanken på hur många arbetstillfällen den tävlingsvinsten har skapat.
Är det något som du kan säga kännetecknar din formgivning, något som kommer igen?
Jag har kommit att jobba med många olika företag. Vart och ett har sin egen kultur, maskiner, kundkrets och idéer. Mina produkter kommer därför att se olika ut beroende på vem jag jobbat med.
Men jag tror att min formgivning präglas av humanism och humor. Jag har lätt för ett skämt och en klackspark, men jag gör i regel förnuftiga saker. I föräldrahemmet fanns, genom min mor, en vardagsnära humanistiskt inställning till tillvaron. Detta har betytt mycket för mig.
Du har skrivit att "varje produkt inbegriper programmet för nästa produkt." Kan du utveckla det?
När jag har en färdig produkt framför mig tänker jag att, ja det var fint det här, men tänk om, vad hade hänt om jag hade förändrat på det ena eller andra sättet. Så skapas ett program för något nytt. Erfarenhet läggs till erfarenhet.
De första åren var papperet vitt länge. Man hade ju varken djup kunskap eller erfarenhet. Så småningom lossnade det och fataburen började fyllas. Kombinationsmöjligheterna blev större och större. Men som sagt var det mycket kramp i början.
Det verkar som att du redan från början utgick från materialet när du jobbade?
Det är antingen genom sociala förändringar eller nya teknologier och material som arkitektur och design förändras. För min del, som var uppväxt i ett snickeri, var frågan tidigt: Vad kan man göra med detta? Jag fick tidigt erfarenhet av olika material. Mest har jag arbetat med de basala materialen och tillverkningsmetoderna i Sverige, trä, metall och glas, svenska råvaror. Man tar det man har. Visst har jag varit nyfiken på att arbeta med plast och kompositer. Men det finns ett hinder när man inte har en industri som kan satsa på idéerna. Den svenska marknaden är alltför liten. Det finns bara ett enda företag som kan satsa på att göra dyra formar för plastmöbler i Sverige.
Den svenska funktionalismen ligger där i botten hela tiden. Men du har också sett postmodernismen komma och gå. Hur har du förhållit dig till det?
Jag uppfostrades i en funktionalistisk anda av mina mentorer på White. Den goda bruksarkitekturen präglade kontoret. Hela samhället var ju så då, med ett skriande behov av nya bostäder, vårdinrättningar och köpcentra. Den erfarenheten jag fick av dessa den andra generationens funktionalister är fortfarande viktig för mig.
Men jag började som fyrtioåring uppfatta arbetet på White som lite kantigt. Det kanske var personligt men jag hade lust till något utöver detta. Jag började revoltera mot allt som skulle kontrolleras och vara allvarligt och dämpat. Jag började bygga träleksaker och färgglada skåp på fritiden. Jag behövde roa mig i ett sent 70-tal som egentligen var ganska slätstruket och grått. Mina dekorativa möbler och mitt namn började synas i pressen och det retade vissa på White.
Och det hade börjat bubbla över hela Europa i slutet av 1970-talet. En frigörelse från funktionalismen var på gång och plötsligt var det som en explosion i början av 1980-talet då Memphisgruppen under ledning av Ettore Sottsas hölls i Milano 1982. En hel generation var redo för det här. Det fanns ett uppdämt behov av att kunna göra saker med ifrågasättande humor, lite taggar och ironi. Den utställningen blåste nästan skallen av mig. Det var en frigörelse från "gammelfunktionalisternas" sätt och sort.
Jag var den enda göteborgare som hängde på detta. I Stockholm fanns på Konstfack duktiga yngre kollegor som Jack Sangvill, Mikael Löfström, Jonas Bohlin och Mats Theselius. Jag gjorde 1981 några kabinettskåp och visade upp för Horreds som sedan kom att tillverka ett litet antal unika skåp. Horreds blev kända som ett företag som vågade satsa på något nytt och jag blev profilerad, kanske lite för mycket som postmodernist.
Lite senare, i mitten av 80-talet, fick jag uppdraget att rita hotell Gothia. Det blev den första stora svenska inredningen som var helt genomförd i den postmoderna andan. Vi målade i gammal lasyrteknik, fejkade byggnadselement och använde dem på fel ställen. Det var så man jobbade. Man plockade fragment ur den klassiska bygglådan.
Sen kom ju reaktionen på postmodernismen. Började du också reagera och tröttna på den?
Det som hände var ju att jag bums fick en stämpel på mig att jag var postmodernist. Det var jag under en tid, men definitivt ingen fundamentalist. Fem år senare började mina skåp ta enkla former med ett minimum av detaljer. Men lite irriterande satt den postmoderna stämpeln kvar länge. Jag är inte nöjd med allt jag gjorde då men är glad att tidsandan gav mig modet att bryta loss från det invanda.
Jag läste att när du ritade första möbeln i Paus-programmet 1996 hade du en svartvit bild som inspiration. Du har arbetat med flera omtolkningar av tidigare äldre möbler. Vad är det som fascinerar dig i det?
Jag kom i kontakt med Gemla för väldigt många år sen och såg att de utöver sina wienerkopior hade andra intressanta möbler av kända arkitekter. För ungefär tolv år sen var jag inne i deras förråd och fick se ett svartvitt foto på en stol framifrån med väldigt geometriska och kantiga former. En katt bland böjträhermelinerna.
Jag gjorde en stol utifrån bilden. En slags stolsarketyp. Sits, fyra ben, rygg. Den hade urdålig sittkomfort och jag sa att den var för tillfälligt sittande, en pausmöbel. Sedan har jag gjort flera möbler i Paus-serien för Gemla.
Du har skrivit flera böcker om formgivning inom vården. Hur kom du in på det området?
Armand Björkman och jag deltog 1979, genom White, i en viktig tävling om lokala sjukhem för människor under deras sista år. Det var ett stort politiskt program som skulle implementeras och man behövde idéer. Vår arbetsgrupp vann tävlingen och för mig var det ett jubel eftersom det var min första stora tävlingsvinst. Året därpå vann vi en tävling om vårdcentraler och plötsligt hade jag blivit "expert" inom det området.
En dag var jag kallad till Synskadades Riksförbund och fick ta emot "månadens ros" för en liten sak jag skrivit om boendeanpassning för synskadade. Resultatet av denna uppskattning blev faktiskt en bok om synskadade som riktar sig till lärare, föräldrar och andra med anknytning till synskadade barn.
Några år senare blev jag kallad till Bohuslandstinget. Vi satt någon gång i månaden under ett år och pratade om vårdens fysiska rum sett ur ett patientperspektiv. Efter mötena hade jag fått tillräckligt material för att skriva ner tankarna i en bok som heter Vårdens Rum.
Har du utvecklat detta i konkreta projekt? Har du fått inredningsuppdrag inom vården?
Vårdens Rum har spritts mycket och varit grund för program för vårdarkitektur och inredningar. Jag fick själv göra inredningen för en tillbyggnad till Borås sjukhus för några år sedan och jag implementerade då många av mina tankar från boken.
Jag har aldrig arbetat med inredningsprojekt för större sjukhus. Idag är jag med i en grupp på Sahlgrenska sjukhuset. Vi ska titta på det som händer ur patientperspektiv när nya projekt ska genomföras.
Du blev 2001 ordförande i IFI (International Federation of Interior Architects/Designers). Var det du som tog initiativ till att arbeta med sociala frågor eller fanns det redan inom IFI?
Det fanns en grogrund för det. Ekologi och tillgänglighet var nytt på agendan i många av IFI:s medlemsländer och jag hade här stor nytta av kunskapen inom White. Jag var inspirerad av designern Viktor Papanek som skrev böcker om design för behövande.
Efter ett manifest som jag skrivit ihop för en kongress i Irland 1997 startade vi programmet Pro Vitae (för livet på latin). Syftet var att uppmuntra medlemmarna att arbeta ideellt för utsatta grupper. Sedan starten har mer än tjugo sådana projekt stötts och genomförts. Ett exempel var hur man efter jordbävningen i Kutchch i Indien deltog i uppbyggnadsarbetet, ett annat projekt gällde tillverkning av leksaker för hospitaliserade barn i Brasilien.
Nästa steg var att höja ribban. Vi började vid sidan av Pro Vitae dela ut ett större pris på 100.000 kronor, kallat IFI Design for All Award. Första priset fick två arkitekter i Brasilien 2003. De samlade barnen i en by och utnämnde dem till stadens bevarare. Barnen fick keps, t-shirt och ett litet träd att plantera och vårda. När barnen var samlade passade läkare på att vaccinera och medicinera barnen. Det var en stor glädje att få ringa upp de två kvinnliga arkitekterna och säga att de fått priset. Nästa pris gav vi till Emergency architects som har omedelbar beredskap att delta i arbetet med återuppbyggnad efter naturkatastrofer.
Med den bredd du haft i din produktion kan man kalla dig allkonstnär. Är det önskvärt att arkitekten ska kunna greppa hela processen från byggnad till detalj?
Det är en svår fråga. De flesta byggnadsprojekt är så pass komplicerade att vi måste ha olika kompetenser. Man kan inte koncentrera sig om man ska vara bra på både stadsplanering och produkter. Men det är ju bra att ha en god allmänbildning inom det breda arkitekt och designområdet. Min nyfikenhet har gjort att jag utvecklats åt ett visst håll. Andra hittar sina vägar.
Hur tycker du själv att du har utvecklat möbelbranschen?
Jag har inte utvecklat möbelbranschen mer än andra seriösa möbeldesigners. Jag har däremot varit en av de drivande krafterna bakom ett forskningsprojekt på Chalmers Arkitektur. Enkelt uttryckt gick projektet ut på att med digital teknik beräkna möblers hållfasthet redan då man har dem på ritbordet. Min roll var att vara länk mellan Chalmers och industrin. Vi arbetade under flera år med i stort sett en enda produkt, en ganska traditionell stapelbar stol som jag formgivit för Klaessons. Hypotesen var att vi skulle göra denna produkt hälften så tung och dubbelt så stark med hjälp av ny kunskap. Resultatet finns i fem rapporter som till sist blev delar av tre doktorsavhandlingar inom området strukturmekanik. Något år efter att jag slutat på Chalmers blev jag också hedersdoktor där 2004. Jag tror att en bidragande orsak var mitt engagemang i detta projekt.
Du var professor på HDK 1990-1995 och prodekanus 1996. Var du med och diskuterade fram den nya utbildningsordningen på HDK?
Det är nog allmänt bekant att jag var motståndare till att inredningsavdelningen slukades i en allmän designutbildning. Det var för mycket som skulle in i det här paketet. Inredningskunskapen blev marginaliserad. Det överdrivna intresset för design blev en fälla. Konstfack gick inte på dumheterna.
Det kommer idag ut många designers från nya utbildningar i Sverige och gör inredningar i butiker och kaféer. Kan det vara ett hot mot yrket inredningsarkitekt?
Nej, det tror jag inte. Marknaden avgör till sist vem som duger. Jag tog själv i unga år på mig saker som jag egentligen inte hade kompetens för. Jag tror det finns plats för alla sorter. Även för dem som bara vill gå tre år. Men de kan inte öppna kontor och ge sig på de stora komplexa jobben.
Du har tagit initiativ till en masterutbildning i inredningsarkitektur på Chalmers. Hur gick det till?
Efter förändringarna på HDK tog jag för några år sedan hit Per Reinholtz, Lars Ewö och Ulf Janson och berättade om min dröm att man skulle läsa inredningsarkitektur på Chalmers. Vi gick igenom de program man har de första tre åren och såg att arkitekter och inredningsarkitekter hade ungefär samma grundläggande ämnen.
Till hösten går min dröm i uppfyllelse. Då ska man kunna läsa en master i "Interior Architecture" på Chalmers med en grundutbildning från annan arkitekt- eller designutbildning. Man ska kunna fördjupa sig i ämnen som rumsgestaltning, belysning och akustik men inte möbler och produkter. Nu handlar det inte om design utan om arkitektur med inredningsinriktning.
Vad är du mer engagerad i just nu?
Jag har fortsatt samarbetet med designbeställare som blivit mina vänner och jag sitter med i designrådet för ett par industrier. Jag utvecklar belysningsarmaturer för några företag, en del ska visas på årets möbelmässa. Igår var jag på ett möte om att hjälpa Lindholmen Science Center att göra annorlunda mötesrum. Jag har oroat mig lite, de har inte gett mig något program utan vill att jag ska skapa både rum och program. Men där igår, tände det till igen.
När ska du ta det lugnt?
Jag tycker att jag gör det. Jag är borta från projekteringsarbete och ledaransvar. Mina skisser är aldrig större än att de ryms på A4-format. Jag är uppkopplad men har 6B-penna istället för CAD. Under vår och höst bor min hustru Ulla och jag i Toscana. Det enda designarbete jag gjort där är att formge en vinetikett åt en vän. Hemma kopplar jag av med vänner, böcker och ett bluesmunspel.
Våra söner hade gärna sett att jag motionerade mer. De skulle gärna se en farsa i utmärkt svensk form.
Nina Gunne