TEMA INREDNINGSARKITEKTER

Leksands kulturhus – en sann historia

Kommunen har anlitat den lokala exponeringsdesignern Stina Pellas för att förnya Åke Axelssons inredning i Leksands kulturhus. Hanteringen och förslaget har lett till politisk strid och debatt i medierna. Allt ovanför huvudet på ursprungsarkitekten.

Det är över 20 år sedan Leksands kulturhus, ritat av Gunnar Mattsson och med biblioteksinredning av Åke Axelsson, invigdes och fick Kasper Salin-priset. På Leksands kommuns hemsida står det att kulturhuset är "en viktig byggnad i modern, svensk arkitektur" och Åke Axelssons bibliotek är "en inredning som skapar trivsel långt från offentliglokalers ofta sterila standard." Mellan björk och syren var mottot för det vinnande tävlingsförslag som ligger till grund för byggnaden.

Nu ska biblioteket renoveras, fräschas upp, möta 2009 års krav på datorer, tillgänglighet och låg energiförbrukning. Så långt är alla med.

Men när det sent i höstas plötsligt lades fram ett förslag på kulturnämndens bord, var det några som häpnade. En av dem var textilläraren Elsie Resare (m).

– Jag tänkte vad är det som händer? I Åke Axelssons inredning finns en tanke in i minsta detalj och hela grundtanken, mellan björk och syren, var borta. Det är helt otroligt att en ny inredare får gå in och förändra det som en av Sveriges mest kända har gjort, säger hon.

Elsie Resare berättar hur hon med fasa kände på de nya textilproverna som skulle ersätta originalgardinerna av Alf Munthe. Och hon reagerade på att de blåsippsblå stolarna utanför det så kallade Karlfeldtrummet skulle få nytt rött tyg och lackeras om röda. Och den svagt gröna mattan under den centrala lanterninen skulle bli grå. De fyrkantiga borden med linoleumskiva skulle bytas ut mot runda från Kinnarps. De specialritade sofforna bytas mot grå fåtöljer.

– Jag kände en oro i själen, säger Elsie Resare.

Moderatpolitikerna gick till pressen, där debatten blossade upp. Kultur­nämndens ordförande Louise Tysklind (s), tillika ordförande i styrgruppen för renoveringen, försvarade i lokalpressen förslaget med att det är personalens behov och önskemål som tillgodosetts i designern Stina Pellas förslag. Förslaget i sig offentliggjordes dock aldrig, utan klassades av kommunen som arbetsmaterial.

Mitt i uppståndelsen fick kulturnämnden skrivelser från Konstakademien och Sveriges Arkitekters lokalförening Gävle-Dala. "Att utan arkitekternas hörande förändra den totalmiljö som huset utgör är att inleda en förskingring av det kulturarv Ni själva bidragit till.", skriver Konstaka­demiens ordförande Mats Edblom och uppmanar kommunen att återuppta samtalen med Åke Axelsson och Gunnar Mattsson. "Innan beslut fattas hoppas vi på en fördjupad analys för att kunna tillgodose nya funktionskrav utan att byggnadens karaktär förvanskas", skriver Marita Wallhagen och Yvonne Seger från Gävle-Dala lokalförening.

På omvägar fick Åke Axelsson höra talas om planerna och att det fanns ett förslag på renovering. Han vill inte bråka och utan att ens ha sett designern Stina Pellas förslag har han heller inga synpunkter på hennes insats. Men de kommunalt ansvarigas agerande ger han inte mycket för. Han säger att han gärna bistår med sin kunskap om de bara vill. Och om de inte vill ha honom med så hade han gärna sett att de kontaktat honom ändå.

– Jag har aldrig varit med om något så dumt! Varför i herrans namn kan ingen lyfta luren? Det handlar om god ton människor och kolleger emellan, säger Åke Axelsson.

Till saken hör att Åke Axelsson år 2005 fick kommunens uppdrag att göra ett skissförslag på anpassning för att möta de nya behov som uppstått. Det handlade bland annat om en anpassning av låneexpeditionen, möjligheter att skylta tidningar och tidskrifter och ta hand om den datateknik som tillkommit. Skissen skulle användas för kostnadsbedömning och beslut om renovering.

– Vi gjorde ett ambitiöst arbete för att lösa det så skonsamt som möjligt, genom att omdisponera hyllbeståndet och rensa upp i den flora som tillkommit under åren. Vi gjorde det tillsammans med personalen och arbetet mynnade ut i ett förslag som alla enades om som grund för fortsättningen, berättar Åke Axelsson.

Även Gunnar Mattsson var anlitad för att göra ett förslag på utbyggnad respektive anpassning av befintliga lokaler. Kulturchef på den tiden var Anna Laang.

– Vi anlitade Åke Axelsson och Gunnar Mattsson för att inte tappa husets själ. Åke Axelssons förslag var en enkel blyertsskiss, ett diskussionsunderlag, inget konkret. Och det fanns vissa i personalen som hade synpunkter på att de ville ha funktionella möbler anpassade till en ny tid, minns Anna Laang.

Åke Axelssons dispositionsskiss hamnade sedan i kö i avvaktan på politikernas beslut om pengar. Andra projekt, Leksandshallen och Lugnetarenan kom emellan. Anna Laang hann sluta och bli chef i Ulricehamn innan det blev kulturens tur att få pengar i Leksand.

Nuvarande kultur- och fritidschefen, Christer Lundman, är förvånad över att de nu aktualiserade renoveringsplanerna har skapat så mycket debatt.

– Allt kan inte vara på samma sätt efter 20 år. Det har gjorts en hel del förändringar under åren, bland annat har inlåningsdisken bytts ut. Ingen har sagt något förrän nu, när man tror att det ska bli stora förändringar. Men det är ju inte fråga om det, säger Christer Lundman.

Han berättar att bytet av armaturer kommer att halvera energiförbrukningen, spara 50.000 kilowattimmar om året. Och självklart måste det göras några förändringar i möbleringen i förhållande till armaturerna för att det ska "se någorlunda ut". Och gardinerna, dem har man försökt att tvätta för första gången, men de krympte så mycket att det "ser inte bra ut".

På Arkitektens begäran plockar Christer Lundman fram en kopia av Åke Axelssons skiss, en planritning daterad 050828, och han konstaterar:

– Den säger inte så mycket, det finns inga kollage eller bilder. Det är en mycket enkel skiss, ett arbetsmaterial. Men det hade säkert kunnat bli något mer.

Han förklarar varför man ändå valde att inte gå vidare med Åke Axelsson och hans förslag:

– Personalen på biblioteket var inte nöjd med det han presenterade, han ville inte göra de ändringar som behövdes. Nu har vi tagit hjälp av en lokal förmåga som gör justeringar i det som personalen tagit fram, säger Christer Lundman.

Den "lokala förmågan" heter Stina Pellas, exponeringsdesigner utbildad vid Wolff i Oslo. Hon har tidigare jobbat på Ikea och i somras var hon anlitad av kommunen för upprustning av ännu en Åke Axelsson-miljö, gymnasiematsalen Gästis.

– Jag är ingen riktig arkitekt, har ingen examen från Konstfack och kallar mig inte heller för inredningsarkitekt. Jag kallar mig inredare, jag är mer praktisk och inte så teknisk, säger hon om sig själv.

Om biblioteket i Leksands kulturhus säger hon:

– Arkitekturen är underbar, jätteläcker med vitt, björk och isblått. Men den har inte så mycket kontraster. Jämn och behaglig förvisso, men personalens önskemål är att det ska hända något, man vill få in mer värme.

Därav de röda stolarna och mörkt granitgrått och varmrött i vissa smådetaljer. Mjukare sittning, ordentligare fåtöljer.

Att hon inte, som god sed är inom arkitektkåren, har kontaktat Åke Axelsson när hon började jobba med inredningen, har sin förklaring.

– Önskemålet från styrgrupp och personal var att göra ett oberoende förslag. Jag har otroligt stor respekt för Åke Axelsson, det skiljer ju 50 års erfarenhet, men det viktigaste har varit att jobba ihop med personalen. Uppdraget var förändring, säger Stina Pellas.

Enligt Kulturhusets chef Marie Folkesson är det inga egentliga problem i inredningen som ligger bakom önskemålen om förändring.

– Personalen mår ju inte dåligt eller är deprimerade. Det handlar om en ren uppfräschning. Jag säger inte att Axelssons idé är värdelös eller helt off, det handlar bara om att hotta upp det för 2009 års krav och behov, säger hon.

Samtidigt poängterar hon att hon inte har hela bakgrunden, att hon bara varit chef i fem månader. Renoveringsprojektet är inte hennes bäbis utan något hon ärvt.

I mitten av december beslutade kultur- och fritidsnämnden att godkänna Stina Pellas förslag med tillägget att Åke Axelsson ska kontaktas. Tre av sju ledamöter reserverade sig mot beslutet. I ett brev till Konstakademien skriver Marie Folkesson och kulturnämndsordföranden Louise Tysklind att både deras och Stina Pellas ambition är att kontakta Åke Axelsson för råd och samtal, att huset kommer att te sig tämligen välbekant för besökaren även efter upprustningen och att de hyser den största respekt för Gunnar Mattssons och Åke Axelssons kompetens.

– Inget är spikat, det är en pågående process med dialog, säger Marie Folkesson.

Sedan avslutar hon med att konstatera att det självklart är personalen som vet vilka krav besökarna har, vilka moderniseringsbehov som finns när det gäller till exempel lånediskens placering, färger och ljussättning, ljusintag, energi, miljö och tillgänglighet.

– Det är personalen som är proffsen, säger Marie Folkesson.

I mitten av januari kontaktade slutligen en nämndledamot Åke Axelsson och man har bokat tid för en träff med Stina Pellas.

– Det är bra att vi får tillfälle att träffas och att jag får dela med mig av mina erfarenheter. Men i det här läget har jag inga ambitioner att gå in i något större arbete, säger Åke Axelsson.

Annika Jensfelt