|
På vår lantställe i Ydre följer vi varje sommar årstidens gång genom att följa kvällssolens väg in bakom den majestätiska eken i nordväst. När dagen är som längst och solen står som högst når ekens skugga numera vår eftermiddagsaltan ungefär klockan nio på kvällen. Varje år förlorar vi någon minuts solljus i takt med att eken växer till. Ofta sitter vi kvar i den tätnande skuggan och häpnar, om och om igen, över denna ek vars perfekt rundade lövverk täcker halva himlen, vars rotsystem sträcker sig under halva beteshagen ner mot sjön och vars mångmetertjocka stam bär upp en månghundraårig värld av klättrande och krypande och flaxande liv fyrtio meter ovan jord. En ek är hem för sextusen arter av liv, alla beroende av eken och alla beroende av varandra.
Att häpna över naturen är naturligt. Naturdyrkan är en gammal fin och fri religion som fortfarande utövas för fullt. Vårt behov av ögonblick där vi kan känna att tillvaron är större än oss själva och vi själva en del av något stort, tillfredsställs ganska lätt i skuggan av en formfulländad ek. Eller i vingsuset av en kattuggla i skymningen. Eller i glimten av en sorgmantels purpurröda prakt. Eller i det oskyddade mötet med ett maktfullkomligt åskväder. Det är kort sagt lättare att bli religiös på landet än i stan.
Det är synd, eftersom vi alla snart bor i städer. Inte så att jag menar att alla vi som bor i städer bör bli religiösa, men en viss vördnad inför komplexiteten och skönheten och sårbarheten i den miljö vi lever i bör vi alla någon gång kunna känna. Också i stan.
I synnerhet i stan.
Om vi är beroende av naturen på landet, är det nämligen ingenting mot vad vi är i stan. På landet ska det mycket till innan samhället bryter samman. I stan räcker det med ett massivt elavbrott, ett långvarigt fel på vatten- och avloppssystemet, en välvald terroristattack, en våldsam snöstorm. På bara några dagar kan en stad reduceras till en djungel. På landet tar det längre tid.
Ändå har staden blivit en symbol för vår frigörelse från naturen. Bara i staden kan vi få för oss att vi är oss själva nog. Bara i staden kan vi få för oss att vi inte är beroende av något eller någon. Bara i staden kan vi få för oss att ta livsavgörande funktioner för givna. Vattnet ska rinna ur kranen, fjärrvärmen ska levereras, soporna ska hämtas, Seven Eleven ska ha färsk mjölk klockan tre på natten.
Bara i staden kan vi få för oss att det inte längre finns något att häpna inför.
Det är naturligtvis helt bakvänt. Är det något vi bör häpna inför så är det staden. Häpna över att den faktiskt fungerar. Häpna över den varma duschstrålen i lägenheten på femte våningen. Häpna över den nystädade trottoaren på morgonen. Häpna över den för femtielfte gången klottersanerade fasaden på huset mittemot. Häpna över det intrikata nätverket av gator och ledningar och kablar och rör och tidtabeller och varuleveranser och arbetsluncher och parkeringsautomater och blodgivarcentraler och espressobarer och daghem och det fredliga myllret av hundratusentals människor där ingen känner någon men där alla är beroende av alla.
Den mänskliga staden är i själva verket ett av naturens största under, och med jämna mellanrum borde vi känna en vördnadsfull förundran också över detta.
GÖRAN ROSENBERG
Journalist och författare
|