|
Mer sett, läst, hört >>>
Redaktör: Dan Hallemar
Jag tror det började någon gång 1996. Någon hade nosat upp stadens baksidor, glömda refuger och försett dem med konst eller arkitektur. Eller med funderingar kring dessa bortglömda platser. Och sedan dess har det pågått. Varje utmärglat övergivet mellanrum har inventerats i jakt på betydelse. Senast är det Konstfacks avgångselever som i en utställning "Mellan fasaderna" tillsammans med Arkitekturmuseet "presenterar ett Stockholm som finns men sällan presenteras". Ungefär samtidigt går Carl Johan de Geers kortfilm "Stockholmssyndromet" upp på biograferna. I filmen funderar de Geer vad det är för platser han kommer att minnas från sin stad: Det är refuger och obetydliga, men betydelsefulla, mellanrum. Det är två samtida exempel, kanske kulmen på denna vilja att leta upp den meningslösa arkitekturen. Något som utställningar och diskussioner om arkitektur och stadsbyggande gjort under en längre tid. En meningslös arkitektur förutsätter en meningsfull arkitektur. Ungefär som den goda arkitekturen förutsätter en dålig.
En rörelse, som den här, från det som upplevs som centrum ut mot periferin är inte förvånande i en tid som kastar budskap och erbjudanden efter oss. Eller som söker upp minsta skrymsle för att förse det med en boplats för höginkomsttagare.
Lyckliga ting som får rosta ifred, skrev Gunnar Ekelöf i en dikt som rör sig längs ett övergivet järnvägsspår redan 1941. Samtidigt är det möjligen den världsfrånvände mystikerns hållning; denna att söka sig bort mot det som ingen ser. Poetens uppgift. Carl Johan de Geers uppgift. Men är det arkitektens och samhällsbyggarens? Det verkligt osynliga befinner sig där alla är.
Där rör sig de maktlösa medborgarna, de tysta.
Det innebär att söka upp det osynliga, inte i det folktomma utan i folklivet, söka upp människorna som ingen frågar. Gå till köpcentrumen, bensinmackarna, badplatserna, torgen, biblioteken, studiecirklarna.
Lära sig deras språk.
Det som är bakom stadens scen är inte arkitektur. Arkitektur är stadens scen, all arkitektur är meningsfull. Att söka den övergivna arkitekturen leder åt samma håll som sökandet efter den goda arkitekturen; det utesluter istället för att bjuda in. Bakom, och mellan, fasaderna finns bara människor. Först där blir uppdelningen mellan meningslös och meningsfull riktigt politiskt brännhet.
Dan Hallemar
|