Fullbelagda ishotell och övergivna hus

PDF-version

Från ismassage till teater på en jättelik isscen - snöns och isens möjligheter verkar vara outtömliga. "The temptator of wilderness" trollar exklusiva upplevelser ur vargavintern - is är coolt, säger man i Jukkasjärvi. Kanske går vägen mot glesbygdens framtid genom mörkrets och köldens hjärta.

Mitt i sommaren flyter Torneälven stilla, vattnet är högt och den stora grusplanen vid stranden känns lite ödslig. Även om sommarturismen börjar komma igång, är det först med mörkret och isen Jukkasjärvi lever upp. När älven fryser till blir området där ishotellet byggs ännu större, och snön lägger ett försonande täcke mellan den ganska disparata asfaltomgivna bebyggelsen. Just nu, i slutet av juni, ser det lite ut som på ett cirkusområde i väntan på den stora tillställningen. Dit är det ännu nästan ett halvår kvar.

- Just på den här platsen har 100.000 människor sovit på is. Och jag tror att vi knappt har börjat, säger isrikets regissör Yngve Bergqvist. "The temptator of wilderness" i amerikansk press, hemma i Sverige lagerkrönt hedersdoktor och flerfaldigt prisbelönt entreprenörssnille, förbereder vinterns mottagning av turister på jakt efter extraordinära upplevelser.

För trettonde gången byggs ishotellet upp vid älvstranden, alltid med nya häpnadsväckande tillägg. Årets nyhet är en kopia av Shakespeares Globe Theatre i naturlig storlek och en by av 150 igloor vid Kyrkudden. Yngve Bergqvist pekar längs stranden, målar med entusiasm upp iscensättningen av turistens ankomst. Över älvens frusna vatten glider hundsläden fram i snön, med facklor i norrskensbelysta polarmörkret. Eller så kommer turisten med buss, och ser det upplysta ishotellet och teatern på håll.

- Vi introducerar en isväg och skapar en framsida mot älven. Förmodligen måste vi meddela Vägverket så vi fyller någon kvot. Men det blir läckert. Det rullar på det här, det är som en lek.

"The cold is the new hot" förkunnar en brittisk tidningsartikel om ishotellet. I Jukkasjärvi har den gängse bilden av Norrbotten vänts till sin motsats. Långt borta från den dystra och skrämmande litterära framställningen; med karga pörtet i storskogens ensamhet, och lidandet i guds mörker som livsprincip, hos Stina Aronsson, Bengt Pohjanen, Sara Lidman. Ingenting man direkt skulle vilja hamna i. Mörkret och snön har blivit dyrbar och eftertraktad, kölden möjlig att förpacka och sälja som upplevelse.

Det första mötet med Jukkasjärvi sker redan på Arlanda Express, reklamplatsen på stolsryggen meddelar invigningen av "Icebar + Nordic summer. ...by Icehotel ® of pure clear ice from Torne Älv." Planet från Arlanda går till Luleå, Kirunaflyget är som vanligt fullbokat sedan veckor tillbaka. Samma dag skriver Svenska Dagbladet att turismen förra året drog in mer än hela bilindustrin, och lär enligt Turistdelegationen öka ännu mer i år.

På morgonen är Yngve Bergqvist försenad, av några japanska turisters en månad för tidiga ankomst. Fortfarande dominerar de japanska gästerna, samarbetet med Japan fanns långt innan någon svensk arrangör visade intresse, och det finns alltid en japansktalande guide på ishotellet. Eller Icehotel som Yngve och medarbetarna säger.

Den stora hotellfoajén är ganska nybyggd, ritad av Mats Winsa, och möblerad med Arne Jacobsen-fåtöljer av två olika modeller runt låga bord. Mats Winsa har också nyligen tagit fram detaljplanen för hotellområdet med en ny konsthall, planen över verksamhetens expansion sägs ha rört upp känslor i byn.

På de höga och vitlaserade väggarna hänger naturfoton på björnar och laxar, och norrskenshimlar som samsas med Herb Ritts numera värlsdsberömda bilder för Ishotellets samarbetspartner Absolut Vodka med supermodellerna Naomi Cambell, Kate Moss och Marcus Schenkenberg. En vägg är fylld av diplom och utmärkelser, det senaste en akvarell från Jukkasjärviborna med garanti om framtida jakt och fiskerättigheter.

Yngve Bergqvist skyndar in och börjar med stor mediavana redogöra för bilderna på väggen, modellernas vedermödor vid poseringen bland is i 27 minus i lätta kläder. Till den lyckade marknadsföringen hör Volvos tv-reklam i USA, filmad på ishotellet och sänd på prime time. Tusentals amerikaner kom för att se "Volvo Icehotel", berättar han. Vi får veta att nästa James Bondfilm lär delvis utspela sig i Jukkasjärvi, men Yngve blir osäker på hur mycket han får avslöja. Det håller "pressofficer" Helena Sjöholm, journalist från trakten, reda på.

- Polarljuset, som finns mest i december månad, då solen aldrig går över horisontlinjen, gillar jag. Sen Herb Ritts tog fram det i sina bilder har hur många fotografer som helst kommit hit. Och de utländska gästerna ställer sig i morgon- eller eftermiddagsljuset med snö i händerna och tar bilder på varann för att få den där polarkänslan. Inte vill de stå i solen.

Den bärbara datorn kör igång med en presentation av ishotellets historia, med musiken från den nyproducerade is-cdn, specialkomponerad av norrmannen Issnundset för isinstrument. Stycket låter litet vinande och skramligt, och känns på något sätt urtida. Filmen visar att isbyggnadstekniken numera är rationell, med hydraulisk drift, istället för handsågning av iselementen på två ton. Hundra gånger hundra meter av is skördas i februari och förvaras i ishallen Art Center för nästa års bygge. Isarkitekterna har varit många genom åren, men de 24 skulptörerna dominerar som yrkesgrupp i den stora organisationen. Varje hotellrum är en installation, ljussättare från film- och teatervärlden har lärt ut knep för dramatiska effekter.

- Jag hade svårt att få tag på arbetskraft i början. Vi var ju själva "learning by doing". Men vi fick tag på duktigt folk från orten. Jag har också lockat hit en del vildhjärnor från olika håll i världen. Här finns mycket mark och nya impulser är bra. Det finns ruggiga kvaliteter här. Ni behöver inte låsa bilen, ingen kommer att stjäla något.

Ismusiken från datorn vrålar vidare och på skärmen uppenbarar sig iskyrkan som varje år skänks till församlingen. På söndagar hålls gudstjänst och Jukkasjärviborna döper gärna sina barn där, medan turisterna är mera intresserade av bröllop, enligt Yngve Bergqvist.

- Det är lätt att förlora den här lokala samvaron om man inte anstränger sig, över 70 procent av våra gäster är utländska. Vår plattform är kyrkan, församlingen sköter det här och vi hjälper till.

Överallt i den numera ganska tätbyggda radbyn finns spår av ishotellets verksamhet. Bakom några hus står stålformar för isbygget lutade mot väggen. Från en stor hundgård i närheten hörs slädhundarnas gläfsande. Renarna och kåtorna vid kyrkan ingår liksom hundspannen i Icehotel Adventures, med utflykter till samisk vardag.

På grusplanen vid älvstranden nedanför uthyrningsstugorna finns Art Center, där islandskapet är uppbyggt med hjälp av kylaggregat för sommarturister. Ansökan om byggnadslov låg länge hos kommunen i Kiruna, till slut byggdes den utan, Yngve Bergqvist blev trött på att vänta:

- Det blev ett jävla liv och fem års försening. Byggandet i glesbygden måste vara flexiblare, man ska inte vara så förbaskat ängslig. En sån här by ska man inte förstöra med för mycket bebyggelse, men det finns så otroligt många älvar och sjöar där man skulle kunna låta folk bygga lite friare. Det tror jag skulle sätta fart på den här orten. Lagarna som finns är ofta för kusten vid Malmö eller Stockholms skärgård.

Inuti Art Center håller temperaturen fem minus, ljuset är blåtonat och dunkelt. Vid dörren har isarbetarna fixat rödljus som lyser när någon kommer in. De blir tillsagda att ordna det snyggare, mindre utryckningsaktigt. Skulptörerna hugger i is, ett barn klätt för vinterkyla sover i sin vagn. I ett hörn finns fem igloor för kall övernattning även sommartid, gäster lär finnas varje natt och vi erbjuds provsovning. Icebar i fonden serverar drinkar enligt fastfryst prislista, gjutning av glasen till isbarerna i Stockholm pågår bakom tjocka isväggar som skärmar av hallen. I bakgrunden rullar en film där Yngve Bergqvist presenterar Icehotel, iklädd samma eleganta vinterkostym i ylle med pälsmössa som han har på sig där han står framför filmduken, gjord av is. Några turister i lånade overaller tittar på filmen.

Mitt i hallen tronar en genomlyst byst av William Shakespeare med mycket blank yta. På ena sidan ligger en dödskalle, på den andra en ismodell av Globe Theatre. Arkitekterna bakom förebilden vid Themsen lär ha anmält intresse att medverka vid isbygget. Icetheatre Manager ICE Globe, tituleras den nyutnämnde teaterchefen Rolf Degerlund, skådespelare och ledare för Norrbottensteatern under tretton år. I januari inviger han Ice Globe Theatre med pjäsernas pjäs Hamlet i nedkortad version, på samiska med samisk ensemble och regissör.

- När Hamlet står på Ice Globe i norrskenet i minus 23 och det ryker när han säger att vara eller icke vara, "eallit dahje ii eallit..." på samiska, ja då är det poesi, säger Rolf Degerlund, som tackade nej till chefskapet på Hipp i Malmö för att istället bli isteaterchef.

Dagen efter Hamletpremiären följer uruppförandet av jojkkonserten och dansföreställningen Saivo. Nya gästspel presenteras sedan varje vecka, ett av dem världspremiären av Eva Liljas nya koreografi.

- Folk åker på teaterresor till London, då kan de ju likaväl flyga hit. Problemet är att SAS har valt en viss kapacitet och flyget hit är alltid fullt. Det enda jag kan göra är att skaffa eget flyg. Med teatersatsningen behöver vi 6000 flygstolar till nästa vinter, säger Yngve Bergqvist.

Som vanligt är intresset från media ute i världen betydligt större än det lokala. Yngve Bergqvist minns ett tillfälle då plötsligt sju stora mediateam dök upp för att bevittna ett bröllop i iskyrkan. Wall Street Journal, BBC, japanska och tyska tv-team och Kamratposten från Sverige. Kiruna kommuns informationsavdelning kallades in som hjälp, några flickor från Jukkasjärvi tog hand om Kamratposten.

- Men det fanns ingen respons från kommunen 1997 när Herb Ritts och supermodellerna var här. Vare sig Kiruna eller Luleå har förstått vilka möjligheter det finns att haka på. Vi har CNN här varje vinter. Det beror väl på någon typ av avundsjuka, funderar Yngve Bergqvist.

Trots den formidabla världssuccé ishotellet vuxit till, vill ingen investera i nya byggnader i Jukkasjärvi. Platsen avgör investeringsviljan och glesbygden lockar inget riskkapital. Även ishotellet ses som ett riskprojekt, men om det funnits i Stockholm hade vem som helst investerat i de permanenta byggnaderna, tror Yngve Bergqvist:

- Jag är bortvald innan jag kommer till styrelserummet. Inte står andra stora hotell för fastighetsinvesteringen. Signalerna från staten är tydliga, och det är inte pengarna som saknas. Om svensk glesbygd ska överleva så måste man skapa nya förutsättningar. De här orterna har inte den rangen på investeringsskalan att någon vågar satsa. Jag får ibland frågor från stora investerare om att bygga ett Art Center i en stor tätort. Visst är det sjukt!

Yngve Bergqvist värmer badvatten i en cylindrisk jättebalja vid bryggan utanför sitt oisolerade timmerhus alldeles vid älven.

- Jag kom hit från Jämtland för att åka skidor, och spåret tog slut här. Sedan började jag på LKAB.

Han påpekar att det är Kirunas dricksvatten som flyter förbi och att fem gånger i veckan serveras egenhändigt fångad fisk, mest röding. Enligt företagssköterskan har kolesterolvärdena sjunkit sen han flyttade hit. Numera ägnar han sig bara åt idéprojekten kring ishotellet, driften sköts av medarbetare.

- Men det är malmen som är traktens magnetiska hjärta. Alla på orten har en relation till malmen. Om järnmalmen försvann skulle allt krympa ihop.

Jobbet på LKAB tillät två funktioner; hembygdsgården låg i träda och blev extrauppdraget. I början ett konstcentrum som omsatte pengar, senare, under 80-talet, utvecklades vildmarksturismen med forsfärder sommartid och försök med slädturer på vintern. Inspirationen från studieresor i Japan och USA ledde till experiment i isskulptur vid älven. Årets fyra tusen kvadratmeter ishotell, har vuxit ur den första isbyggnaden på 50.

- Ja, vi bara leker här. Uppe där på taket har vi till exempel gjort en tillbyggnad för norrskensstudier. Det är bara en lek alltihop, en idé.

Storhetsperioden slut för Kiruna

Jukkasjärvi ligger alldeles intill Kiruna, femton minuters körning är försumbar med norrländska mått. Det är Kirunafestival, den mest folkintensiva dagen på året, med Ulf Lundells turnépremiär och alla hotell är fullbokade. Inga spår av den expanderande turistnäringen och enorma mediala fokusering på grannbyn går att avläsa. Storhetsperioden då man senast satsade flott på framtiden, med hoppet om evig tillväxt genom gruvnäringen och rymdforskningen, dominerar fortfarande stadsbilden. Ralph Erskines bostadskvarter och det riksberömda Kiruna stadshus har blivit symboler för staden. I ena änden av Kiruna rivs ett stort bostadsområde. Inga storbyggen, nya hotell eller restauranger pekar på en nystart med hjälp av den explosionsartat växande turismen.

Stadsarkitekten Anita Skans har sin arbetsplats i Arthur Schmalensees byggnad från 1962. Ett imponerande urval representanter för svenskt 1900-talsmåleri hänger på väggarna i den berömda inre hallen. Hon kommer snabbt in på det stora turistprojektet Visitors Center, och beklagar att det lagts på is. Att utnyttja de möjligheter turisttrycket på Jukkasjärvi innebär för avflyttningsorten Kiruna handlar främst om självförtroende, tycker Anita Skans:

- Det går lite trögt, men man börjar vakna till när det gäller tillströmningen av turister och vad den kan innebära. Det handlar om att sätta fingret på vad vi har som inte andra har. Inte bara snegla på Rovaniemi. I Jukkasjärvi har man inte sneglat på någon, där är man tillräckligt säker på det man satsar på. Men föreställningarna är djupt rotade, stan byggdes för gruvan, dess existens har byggt på gruvan. Det finns ingen tradition att starta egna företag.

En helt ny stad byggd för bara 100 år sedan långt norr om polcirkeln. Kirunas uppkomst är unik, men den alldeles särskilda kvaliteten finns i de stora orörda ytorna, som rennäringen, rymdforskningen och turismen bygger på. Och därför ser Anita Skans ett värde i att inte exploatera för mycket. Vad många människor idag behöver är tystnad, ren luft och rent vatten, vilket börjar bli en bristvara i världen. Värdet i det kalla klimatet tror hon inte ortsborna upptäckt. Förmodligen behövs någon utifrån, som Yngve Bergqvist, för att påtala fördelarna.

- För svenskar innebär ju att ha semester alltid att åka till solen. Så fort det regnar under semestertid blir det stora rubriker. Men jag är förhoppningsfull. Bara inte SAS lägger ner, flyget är vår livlina.

Arktiska arkitektutmaningar

Vad betyder den ökade turismen för byggandet? Hur lyckas man göra vintern till en attraktion för andra än turister, det som inte lyckades för Vinterbo 03? Lokala arkitekter ser möjligheter istället för problem att lösa.

Längs den tätbebyggda Tornedalen finns ett pärlband av nyligen genomförda turistinriktade byggsatsningar, arkitekten Mats Winsa ringar in på kartan: Pajala, Kängis, Svanstein, Jousengi, Kattilaforsen, Övertorneå, Luppio, Kukkolaforsen... Med punktvisa attraktioner i form av restauranger, kaféer, laxfiske hoppas man locka några av de finska turistorternas 100.000-tals veckogäster till den svenska sidan. Den senaste satsningen är polcirkelhuset med restaurang och utsiktsbalkong över Kattilaforsen, och ett system av polcirkelskyltar, båda från Mats Winsas arkitektkontor. I Svenska Bastuakademiens säte vid Kukkolaforsen, också det av Mats Winsa, invigdes nyligen byabastun under rejäl mediabevakning. Men beredskapen för den nya varianten av kulturturism med vandringar genom "Vittula" och de andra platserna i Mikael Niemis roman fanns inte riktigt i Pajala, med bara 80 bäddar. Och Pajalas nya flygplats hade Mats Winsa velat se i en ortstypisk skepnad i stället för Scandiaconsults utslätade design. Med den infrastrukturella satsningen hoppas man locka endags-turism på jakt efter det genuina.

- Vi jobbar lite i samma anda, och arbetar där vi står; utgår från platsens förutsättningar och lokala material. Utan avsikt att brösta oss internationellt försöker vi förädla den kultur som råder: den tornedalska och den samiska, säger Mats Winsa.

"Vi" inkluderar arkitekten Lars Sundström.

Det är glest mellan arkitektkontoren i Norrbotten. Och mellan stadsarkitekterna, två fast anställda på fjorton kommuner, resten konsulter. Mats Winsa är stadsarkitekt i Pajala och Överkalix, och har eget kontor i Luleå. Kirunaarkitekten Lars Sundström är numera baserad i Gamla Stan i Stockholm.

Mats Winsa gör jämförelser med de lyckade satsningarna på glesbygden strax över finska gränsen. Den lilla orten Levitunturi lyckas fylla 14.000 sängplatser utan vare sig jultomte eller fjäll och väntar på nyinvesteringar för 500 miljoner kronor. Ett av exemplen på projekt i gränsöverskridande samarbete är världens största kanotstadion i Övertorneå, men det mest omtalade är ett gemensamt stads­centrum - Eurocity - för Haparanda och Torneå.

- Haparandas enda chans att överleva är att samarbeta över gränsen. Finland är den stora kraften, det är på Torneåsidan kommersen blomstrar, nöjeslivet är högt utvecklat och mycket EU-pengar finns i olika utvecklingsprojekt, säger Mats Winsa.

- Nationsgränserna har ju aldrig respekterats av vare sig den samiska eller den tornedalska kulturen, de skär på ett kränkande sätt rakt igenom språkområden och familjebildningar, påpekar Lars Sundström. Men det finns skillnader i attityd som inte är särskilt lätta att förena. På den finska sidan har turistnäringen nått en helt annan byggnadskulturell nivå, genom stora satsningar med risktagningar. I Sverige ser vare sig banker eller den offentliga förvaltningen någon ekonomisk framtid i Norrbotten.

Lars Sundströms senaste uppdrag "Hjalmars hus", med bibliotek, konferenslokaler och informationscentrum, är ett av de turistrelaterade projekten på tidigt stadium i Kiruna. Hans nybyggda fritidshus en bit utanför stan, med samisk bostadskultur som grundidé kan kanske bli konceptet för ett turistprojekt framöver.

- Det finns en oerhörd poten­tial i turistnäringen. Mötet mellan klimat, landskap och mänsklig kulturbildning har spektakulära kvaliteter, som kan formuleras i det byggda. Men den politiska struktur som härjat här uppe i generationer, är ett hinder för utvecklingen. Bidragsberoendet, en oförmåga till enskilt initiativ, en fientlighet till entreprenörskap; en misstänksamhet mot influenser utifrån.

Att göra vintern till den stora attraktionen, i Jukkasjärvis anda, är målet för det långsiktiga EU-projektet "Kiruna vinter", med kommunen och turistnäringen som initiativtagare. I det tidiga skedet handlar det om att hitta lämpliga vägar till ett mer komplext näringsklimat. Idéerna kring byggnader, hoppas Lars Sundström, ska återuppta visionen av ett kulturellt utvecklat samhälle.

- I skapandet av Kiruna finns ett embryo till något oerhört mycket större än det är idag. Hur många svenska städer startar i en vision om ett idealsamhälle, skapat av sin tids främsta arkitekter, frågar Lars Sundström. Byggnadskulturellt finns enastående utgångspunkter i klimatet. Ralph Erskine var den siste med sociala visioner om arktiskt boende, sedan dess har staden tagits omhand på en förvaltarinriktad nivå, som lett till en stor utarmning.

- Även om turistnäringen är det enda vi har att tro på, är helhetsbilden att samhällena här förändras på ett väldigt destruktivt sätt. Det har en oerhört stark psykologisk betydelse när man fysiskt börjar riva ett samhälle, som man gör i Kiruna och Svappavaara. Det är jämförbart med att bli angripen i ett krig, säger Lars Sundström.

De specifika omständigheterna i norr kräver en egen arkitekt- och designutbildning, med större kulturell känslighet och helt andra ambitioner än att göra sig internationellt intressant. Både Mats Winsa och Lars Sundström upplever en direkt konflikt i sin verklighet och sitt sätt att arbeta med det som lanseras på till exempel KTH, där den kontextuella betydelsen helt negligeras. Lars Sundström ger ett konkret exempel från sin uppmärksammade sameskola i Kiruna, där snön används som ett formelement.

- Ett av de stora praktiska problemen här uppe har varit att bli av med snön på taket. I den samiska byggnadskulturen är den en aktiv byggnadskomponent. Formspråket i Sameskolan är utvecklad ur snöns egenskaper. Närhet och engagemang har betydelse.