980°

Ugnen har slocknat på Heby tegelverk, en gång Nordens högsta industribyggnad i trä.

Den som vandrar i Hårsbäcksdalens naturreservat och når dess norra ände just där Örsundaån gör en skarp krök, möts av en väldig tegelröd skorsten. Den står som ett utropstecken över Heby Tegelverk nr 3, som lades ner för 40 år sedan. Kvar står skorstenen i en hög av bråte, som ett minnesmärke över Tegel­riket och den byggnad som en gång var Nordens högsta industribyggnad i trä.

Det är som en jättes näve har slagit sönder träbyggnaden, som tidigare inneslöt ugnarna för tegelbränning. I själva verket är det strukturomvandlingen som har slagit till, den som har skapat vårt välstånd när mindre lönsamma företag slagits ut och ersatts av mer kvalificerad produktion, mer kvalificerade arbeten och mer lön i plånboken.

Här i skogen, längst spåret från den privatägda järnvägen Enköping-Heby-Runhällen, sjöd det en gång av slitsamt, svettigt arbetsliv. Tegelbruken var väldiga anläggningar och de byggdes på höjden. Ovan ugnen där teglet brändes torkades de nypressade lerpannorna innan de langades in i hettan. I flera våningar låg pannorna på tork i överskottsvärmen från ugnen. Det var effektivt att bygga på höjden.

På den uppländska slätten kring Heby gav jorden rika skördar, men under myllan låg järnhaltig lera från istiden. Teglet skapade en ny rikedom, men också stora klassklyftor på orten.

I skogen vid Tegelverk nr 3 slet kärrskraparen, bortsättaren och alla de andra bortglömda yrkesgrupperna som behövdes i tegeltillverkningen. En del yrken kunde man lära sig på kort tid, medan andra krävde mångårig erfarenhet innan lärlingen kunde kallas sig yrkesman. När ugnen var fylld och dess port igenmurad skulle brännaren hålla rätt temperatur för att ge takpannorna fullgod kvalitet. Leran krävde 980°, inte högre, och ugnen krävde vakt dag och natt.

Under bränningen kom ofta luffare och sov över på det varma ugnstaket. Ägarna hade visserligen förbjudit sådant sällskap, men brännarna och deras vedskjutare struntade i det. Här fanns en påtaglig solidaritet med de fattigaste på landsbygden. Kanske var den särskilt utpräglad, eftersom yrkeskåren var bland de lägst avlönade arbetarna.

Så anlände billigare, ofta importerat beläggningsmaterial för tak och började framgångsrikt konkurrera med teglet. Bruken i Heby sackade efter på marknaden. Idag är bara det moderniserade Vittinge tegelbruk verksamt med en automatiserad bränningsteknik på löpande band. Ett annat ord för förvandlingen är strukturomvandling.

Allt detta kan den ha i minnet som råkar vandra in på Tegelverk nr 3:s område. Nuvarande ägaren brukar schasa iväg besökare, för det finns en viss risk att befinna sig bland de starkt förfallna byggnaderna. Konturerna av en svunnen tids arkitektur finns kvar, men väggar och tak lutar åt alla håll. Tegelriket, som bygden runt Heby en gång kallades, är borta. Nog borde något av tegelverken fått stå kvar? De var ståtliga byggnader - en intressant arkitektur - som kunde ha fått inhysa nya verksamheter.

Text och foto: Carl von Schéele