Efter festen odlar vi vår trädgård

Nu skymmer finanskrascher klimatkriser. På arkitekturbiennalen i Venedig skymtar världsfrånvända formexperiment, en sorts arkitektonisk cocooning. Arkitekterna agerar också i mindre och lokala projekt medan de stora greppen och visionerna är sällsynta.

Hani Rashid står gömd bakom glas vid sin installation i Arsenalen i Venedig. Han iakttar hur besökare fotograferar de tre vita objekten i montrarna. De ser något i dem, menar han. Skönhet? Något magiskt? "Arkitekternas uppgift är inte bara att lösa det teknologiska och ekologiska. När slutade vi tänka att arkitekter ska skapa poesi?"

Med sitt kontor Asymptote har han undersökt skönhet med utgångspunkt i den mänskliga kroppens proportioner och kombinerar det med bilens och flygplanets egenskaper. Formerna hos de tre modulerna som visas på biennalen är framtagna i en virtuell vindtunnel av samma slag som används för flygplan.

Modulernas kroppsliga men ändå undanglidande former bjuder in ögat att utforska dess funktion. Som när barn hittar en bergsskreva där tydliga rum, öppningar, sittplatser och hyllor uppenbarar sig i leken. Denna föreställningsförmåga aktiveras också av UN-studios "The Changing Room", en vit modell av ett flytande plan som vrider sig runt sig självt och runt besökaren.

Temat för årets arkitekturbiennal i Venedig, den elfte i ordningen, är "Out there: Architecture beyond building", en titel som i sig väcker semantiska funderingar. En "arkitektur bortom byggande/byggnad/det byggda" är ett tema så öppet att det egentligen lämnar oändligt med tolkningsutrymme vilket visas i de över 150 utställningar som ryms inom de två utställningsområdena Arsenalen och Giardini.

Installationerna i Arsenalen hör till huvudutställningen "Hall of Fragments" med en rad stora arkitektnamn representerade. Steget från förra biennalen, med tema världens megastäder, kunde inte vara större. Då tapetserades väggarna med textmassor som berättade om världens tillstånd. I år ser vi fler objekt, rumsliga installationer eller mindre byggnadsverk som står för sig själva. De representerar ingenting annat utanför rummet, ingen annan plats eller byggnad som ska uppföras eller har funnits. Många av dem är rena formexperiment, objekt som fungerar som katalysatorer. De kan väcka tankar om vår egen delaktighet i hur vår miljö förändras och formas, hur vi kan använda och återanvända våra rum och föremål och hur tekniken påverkar vårt sätt att leva, bo och förflytta oss.

Arkitekterna uppmanar oss till att använda våra sinnen, just så som vi upplever arkitektur. Och de påminner oss om att det är mer än den byggda materian som skapar det arkitektoniska rummet. Rum skapade av dofter, temperatur, och stämningar tar sig uttryck i flera utställningar.

I Philippe Rahms verk ser vi inte rummet lika mycket som vi känner det. Han använder ytors temperatur och fuktighet liksom dofter för att skapa ett "meterologiskt rum", en arkitektur som skapar ett mikroklimat. Temperaturen bestämmer rummets avgränsning kring två plan, åtskilda i sidled. Det övre planet är 12 grader varmt och kondens droppar från den vita skivan ner mot golvet. På planet i golvnivå, 28 grader varmt ligger några människor under vernissagen, lättjefullt vilande. Dofter av mentol och chili förstärker de olika rummens kalla respektive varma karaktär.

Att människor deltar i skapandet av rummet genom sin närvaro var tankar som Wolf Prix redan 1968 hade när han med Coop Himmelb(l)au skapade ritningarna för en "feedbackinstallation". Nu har den kunnat byggas. I ett plastmoln finns två handtag som registrerar våra hjärtslag via våra händer. På skärmar över plastmolnet ser vi hur våra hjärtrytmer förvandlas till bilder och pulserande ljus. Ett rum som ser rakt in i våra kroppar och som direkt formas av vad som händer i dem.

Men installationen är alltför idémässig för att verkligen beröra. En plats som lyckas förmedla en sensuell arkitektur är Nigel Coates installation "Hypnerotosphere". Skinnklädda möbler med kroppsliga former är omslutna av en film av två dansare. Filmen avbryts av bilder från ett bostadsområde utanför Rom. Ett slutet anonymt yttre av slitna betongfasader döljer ett privat och mer passionerat liv. I taket hänger en kristallkrona och den hypnotiska musiken bidrar till en drömsk och nästan genant sensuell stämning.

I installationen "Airxy" skapas istället ett rum som förmedlar både paranoia och osäkerhet. M-A-D, (Erik Adigard och Chris Salter) pekar på ett aktuellt fenomen: Vi registreras allt mer, genom internet och av kameror i offentliga rum. Rörelser nära en svart skärm avläses och omvandlas på andra sidan till ett ljusmönster i golvet som efter en stund upplöses i ett stroboskopiskt ljus och ett dimmoln. Det är ett rum som lämnar en otäck eftersmak.

Genom utställningarna ställer biennalens curator Aaron Betsky frågan: "Hur kan vi höra hemma i den moderna världen?" Ett svar kan vara att vi själva måste vara delaktiga i att forma den. I Barkow Leibingers metallträdgård får besökarna "plantera om" genom att lyfta metalltuber till nya platser för att ta sig fram i "en nomadisk trädgård". Det blir en symbolisk installation som visar hur vi deltar i formandet av våra offentliga rum och hur monumenten blir allt mindre statiska.

Att arbeta "bortom byggande" kan vara att ingripa på ett mycket konkret sätt i samhället och det redan byggda. Arkitekterna har tagit ett steg åt sidan för brukarna i flera projekt. Istället för storslagna visioner om förändringar återkommer projekt som initierats på lokal nivå och där brukarna är med både i planering och utförande.

I projektet Recetas Urbanos skapar den spanske arkitekten Santiago Cirugeda instruktioner för att brukarna ska kunna finna billigt byggmaterial och få juridisk hjälp för egna projekt. I ett område som saknar publika platser för barn och ungdomar får de vara med och planera och bygga en fotbollsläktare av skrotat byggmaterial. Brukarinflytande och brukardeltagande kombinerat.

När arkitekten lämnat scenen finns byggnaden eller platsen kvar för brukaren. Den omskapas och omformas genom att vi bebor den. En film av Ila Bêka och Louise Lemoîne skildrar en städerskas väg genom Rem Koolhaas hus i Bordeaux, byggt för en rullstolsburen man 1998. Kameran följer hennes steg med dammsugare och trasa genom trånga trappor och upp i den öppna hissen genom huset. Vi upplever byggnaden in i minsta vrå genom en brukare som huset inte ens ritades för. En arkitektur bortom byggande och byggnad, omskapad genom användningen av den. Självklart. Och kanske är det också först då det blir arkitektur?

Att höra hemma i den moderna världen borde innebära att förhålla sig till klimatförändringarna i det planerade och det byggda. Ändå undviker många ämnet och tycks som Hani Rashid mena att det inte är arkitekternas uppgift. "Who doesn't want a sustainable society", som en arkitekt säger i förbifarten med en uttråkad axelryckning.

Här finns ändå några utställningar som tar avstamp i urban, hållbar utveckling. Danmarks paviljong visar en av dem och här ligger fokus på sju globala initiativ. Några av dem ryms väl inom biennalens tema som exempel på hur vår fysiska miljö omformas av annat än arkitektur och av andra än arkitekter. Ett exempel är projektet Better Place där flera branscher har gått samman för att omskapa infrastrukturen genom "smart mobile service" för att reducera utsläppet av koldioxidutsläpp. Visionen är att skapa en koldioxidneutral familjebil som kör på batterier uppladdade med bland annat överskottsenergi från vindkraftsparker.

Danmarks paviljong visar på många initiativ och projekt som faktiskt pågår för att gå från ord till handling. För att "walk the talk" som är utställningens undertitel. Ändå genomsyras årets arkitekturbiennal i Venedig av uppgiven­het. Belgien fyller hela sin paviljong med confetti och kallar utställningen "1907 - after the party". Årtalet syftar på det år Belgiens paviljong byggdes. Är arkitekterna kraftlösa inför den stora utmaningen? Det är en av många tolkningar att göra på en arkitekturbiennal av detta mått år 2008. Frustrationen över att något konkret behöver göras tar sig uttryck i mindre skala och på individnivå. I trädgården mellan paviljongerna står en tillfällig "radiostation" uppställd. Då och då stannar någon och trampar på en cykel som genererar ström till stationen. Budskapet från ID-Lab med flera är att vi måste hitta nya kreativa sätt att finna energi för att fortsätta med vår livsstil.

En reaktion på katastrofläget verkar vara en sorts arkitektonisk cocooning. Under förra biennalen föreslog den amerikanska paviljongen lösningar för översvämningshotade städer. I år möts besökaren istället av en pedagogisk trädgård för grönsaksodlingar med präktiga kålhuvuden. Den följs i utställningen av lokala projekt som initierats på lokal nivå, med brukardeltagande och med hållbara förtecken.

En trädgård för självhushållning, där allt vi behöver i hushållet odlas, är också centrum i Kathryn Gustafsons bidrag. Den amerikanska landskapsarkitekten fann en bit övergiven mark på en hektar strax utanför biennalområdet och skapade en tredelad trädgård, en uppgift som på ett självklart sätt visar hur arkitektur skapas även utan byggande. En vandring genom den visar en medelhavsträdgård där vi kan börja producera - istället för att konsumera, ett hönshus som har förvandlats till ett "kolombarium för det vi har förlorat". Slutligen öppnar sig den slingrande stigen i en skulpterad gräsmatta, en plats för insikt och upplysning.

Arkitekter börjar alltmer acceptera att världen är så snabbt föränderlig att de inte kan behärska den med planering och byggande. Trädgården blir en metafor för hur vi kan starta processer för att sedan se dem växa och utvecklas. Tiden och tidsandan förvandlar det byggda utanför vår kontroll och arkitekter verkar tro allt mindre på en ideal framtid.

Konstnärerna Matthew Ritchie och Aranda Lasch tycks skildra detta i en installation i Arsenalen. Han fyller ett helt rum med en struktur av utstansade tvådimensionella former som börjar på marken, växer upp i rummet och omsluter oss. Här finns ingen slutlig ideal form, ingen ritning över det fullbordade verket.

En av de mer utopiska bilderna för framtiden visar MVRDV. De föreslår skycars i luftrummet ovanför städerna för transporter och inför en tredimensionell stadsplan. Annars beskriver bilderna av framtiden ofta tillägg och ingrepp i verkligheten. Flera utställningar visar en önskan att släppa kontrollen över naturen och över planeringen av våra städer. Det handlar om att skapa strukturer för förändring och låta dem växa vidare självständigt som organismer. Parker och odlingar nästlar sig in i täta stenstäder och urbana platser omvandlas till odlingsbar mark. Fasader och tak planteras och storkvarter görs självhushållande. Byggnader vars funktion tjänat ut sin roll får nya uppgifter.

Julien de Smedt beskriver hur städernas byggnader i sin skala handlar om att skapa fungerande logistik, en ministad. Inom anläggningarna löses energihushållning och där skapas platser för möten, konsumtion och produktion. Italienska kontoret MaO/Emmeazero lägger till gröna stråk i en tät stenstad av höga hus, en traktor plöjer mellan höghusen i en betongförort och en mamma plockar vallmo med sitt barn.

Den allra första installationen i Arsenalen, "Hall of fragments", introducerade oss till Drömlandet. Den framtid som vi såg för inte så länge sedan. Ett drömland vi fortfarande anar. Tv-skärmar visar scenklipp ur filmer som Oz, Matrix, 2001, Caligula och King-Kong. När filmmakare har tolkat världen i de fiktiva rummen har de kunnat tänja på verkligheten och de framtidsbilder som skildras tycks fortfarande utopiska – så länge de inte redan har förverkligats.

Men "Architecture Beyond Building" innehåller inga storslagna utopier. Utom de gamla som vi nostalgiskt håller fast vid. Det är timeout. I kristider gräver vi hellre där vi står. Och börjar odla våra trädgårdar.