TEMA:
ARKITEKTUR­MUSEER

Museernas nummer ett

För ett år sedan öppnade världens största arkitekturmuseum i Paris. Resurserna för utställningsverksamheten imponerar. Fullskalemodellerna är många och uppemot 10 miljoner kronor satsas för att göra varje utställning unik.

Det ryktas att inte alla fick den plats de önskade när nya arkitekturmuseet i Paris invigdes. President Sarkozy satt på första bänk och Jean Nouvel bredvid. Den andre franske världsarkitekten, Dominique Perrault, var hänvisad till tredje rad, vilket gjorde honom sur.

Ryktet säger en hel del om Frankrike, Paris och museer. När ett nytt arkitekturmuseum öppnar betyder det något. Presidenten är där. Och alla med makt inom Arkitekturfrankrike. Att vara felplacerad är något att bli stött över. Ett svenskt scenario för samma evenemang hade sannolikt varit att kulturministern, inte statsministern, närvarade och bara spridda delar av Arkitektursverige.

Att det nya arkitekturmuseet i Paris är världens största med sina 22.000 kvm (varav 13.000 kvm utställningsyta) bidrog säkert till uppslutningen på invigningen. Satsningen är unik. Tre stora institutioner, Ifa (Institutet för fransk arkitektur), Monumentmuseet och Chaillot-skolan, som utbildar konservatorer, har gått samman till Cité de l'architecture et du patrimoine.

Tanken väcktes redan under tidigt 1990-tal i svallvågorna efter president Mitterand. Arkitekten Jean-Francois Bodin inledde i liten skala arbetet med att förfina Palais de Chaillot, de klassicistiska utställningsbyggnaderna från 1937 vid Trocadero-platsen. I slutet på 1990-talet lanserades ett mer grundligt grepp, något större än ett museum, ett cité, en stadsdel som ringade in en bred arkitekturpublik med utställningar, undervisning, seminarier, föreläsningar, forskningsbibliotek och film.

De permanenta utställningarna är smått överambitiösa. I de praktfulla salarna reser sig fullskaliga fragment av portiker, friser och valv. De är noggrant gjutna i gips. Inget ungefär existerar. Historiens smuts, slitage, damm och lagningar finns också registrerade. När man kommer till avdelningen för muralmålningar är det ännu mer uppenbart att alla skavanker, all patina, också är registrerad. Det är som om du ska slippa besöka originalen. Eller som det heter i en broschyr: "Här kan du uppleva alla klenoder samlade på en plats. De tar bara några timmar att tillägna sig."

Utmärkande för den permanenta utställningen är genomgående den stora skalan. Förutom alla fullskaliga äldre muralmonument och -målningar, har den moderna avdelningen en komplett lägenhet från Le Corbusiers Unité d'habitation. Andra 1:1-inslag är flera fasadfragment.

Museet har haft 1.200 besökare dagligen under det första året. Det är lika många som den trendiga konsthallen Palais de Tokyo, konstaterar museiledningen stolt. Men frågan är hur länge tillströmningen varar. Det är glest den fredag jag är där. Strövis med folk i pompösa salar.

Det finns nu inte så mycket att locka med, förutom de permanenta utställningarna. Cité de l'architecture håller på att skruda om. En tredjedel av utställningsytan är tillägnad de samtida utställningarna. De växlar. De har plockat ner en ambitiös huvudutställning om Kina, en mindre utställning om finländsk arkitektur och en rumsinstallation av det franska kollektivet Péripheriques. En separatutställning om Lacaton & Vassal, en utställning om Ruhrområdet, en om ung fransk arkitektur och en rumsinstallation av Didier Faustino står närmast på tur.

Det ska alltid pågå en huvudutställning. Den kompletteras med två eller tre mindre. Under det år som gått har museet haft fyra huvudutställningar på ett år. De ska reduceras till två större utställningar.

– Vi hinner inte med att nå ut med en utställning som bara varar två månader. Vi behöver längre tid för att kunna locka till oss besökare, säger Tove Wallsten, svensk arkitekt utbildad i Lund som jobbar som utställningskoordinator på museet.

Hon kom till Ifa efter tre år som inredningsarkitekt i Paris. Sammanlagt är de sju koordinatorer för de rullande utställningarna. Alla är arkitekter.

De behövs. De flesta utställningarna är egenproducerade, även om det händer att de lånar in eller modifierar andras utställningar. Två år jobbar de med en utställning. Det är som att leda ett bygge. Först ska programmet sättas ihop. Sedan ska en curator utses. Och efter det en utställningsarkitekt.

Tove Wallsten pekar på vikten av att ett museum gör sina egna utställningar. Utan dem är det bara en osjälvständig behållare för någon annan. Det blir i längden svårt att nå ut, kommunicera, påverka, delta. Museet dör.

– Den permanenta utställningen är i långa loppet inte den som får folk att komma hit och sedan återvända. Verksamheten bygger på att vi ständigt måste producera nya och intressanta utställningar, förklarar hon.

– Det är därför inte bara att göra utställningar. Det är hur och vad vi ställer ut som avgör. Ta bara det att vi har ett uppdrag att sprida arkitekturen, söka nya målgrupper, bredda basen. Till det krävs nya sätt att formulera sig. Det gäller att göra utställningar som sätter rum och arkitektur i mångfacetterade sammanhang. Jag kan ta utställningen MademoiselleB, den utgick från Barbies värld och gjorde kopplingar till vår tids arkitektur genom en modell där åtta kvinnliga arkitekter byggde rum för en ung tjej idag. Den drog väldigt mycket folk, berättar Tove Wallsten.

Hon framhåller även utställningen om Kina. Den lyckades koppla samman dagspolitik, samhällsutveckling med arkitektur.

Annars är aktualitet A och O, att vara ordentligt samtida, helst steget före, introducera.

– Det måste finnas en balans i utställningsverksamheten. En mix, en mångfald. Arkitektnördarna måste också få sitt. Vi har föreläsningar med världsarkitekter nästan varje vecka. Vi försöker hela tiden sätta fokus på fenomen som är på väg fram. Vi ställer gärna ut unga arkitekter på gång och låter dem utforma våra utställningar. När vi gör monografiutställningar gör vi det sällan för att hylla storheter. Vi försöker hitta namn som är på väg upp eller se arkitekter från en ny intressant vinkel.

Pengar är inget problem i sammanhanget. Ifa, som svarar för den moderna och samtida utställningsverksamheten, kan lägga 10 miljoner svenska kronor på en egenproducerad huvudutställning. Två tredjedelar kommer från egna intäkter, statliga medel och allmänt extern stöd samt en tredjedel från sponsring av utställningen. Mestadels är det företag som går in med pengar. Tre-fyra stycken bidrar med uppemot en miljon kronor var för varje utställning.

– Sponsorerna kommer inte springande. Vi arbetar mycket med dem. Vi har en hel marknadsföringsavdelning som ser till att dra in dem. En annan nyckel i sammanhanget är att våra utställningar sätter in arkitekturen i ett sammanhang. Jag håller på med en utställning om ekologi och bostäder som öppnar i april. Såväl arkitektrelaterade, bostadsrelaterade och ekologiskt relaterade företag kan vara intresserade av att sponsra en sådan utställning. Bland annat har en bank med ekologisk profil satsat pengar.

Att Paris tar i på ett sätt som ingen annan i världen med Cité de l'architecture innebär inte att andra institutioner undviker arkitekturutställningar. Det finns konkurrenter. Centre Pompidou flåsar ständigt i nacken. Det är i hög grad publikt. En retrospektiv utställning om Dominique Perrault på Centre Pompidou har varit Paris mest uppmärksammade under sommaren och hösten. Kanske är han ändå inte lika sur som ryktet gör gällande över att ha suttit på tredje bänk på invigningen av Cité de l'architecture et du patrimoine.

Tomas Lauri