Vinnarskalle

Svenske Erik Giudice skördar framgångar internationellt. Vinsten i tävlingen om Mörby Centrum är bara en av flera de senaste åren. Arkitekten följde med honom ut till Paris förorter för att prata kulturhus, Sverige och betydelsen av en vägg.

Av Tomas Lauri

Framgången har kommit snabbt och plötsligt för Erik Giudice. Själv beskriver han det med en scen ur en actionfilm. Någon som har legat gömd under leran, eller kravlat i den, och plötsligt har rest sig upp. Ser man till hans framgångar på senare år är det ingen ung svensk arkitekt som kan matcha dem, inte någon ung kollega i Frankrike heller, där han är bosatt sedan 20 år, inte om man räknar antalet segrar i tävlingar och större offentliga byggnader uppförda eller på väg att uppföras.

Vinsten i tävlingen om Mörby Centrum är bara en av flera. I Frankrike har han tagit hem fem större vinster som har blivit uppförda eller är på väg att uppföras. Han har också kommit tvåa och trea i internationella tävlingar. I en tävlade han tillsammans med Winy Maas från MVRDV och blev slagen bara av Jean Nouvel.

Allt på mindre än fem år. Det är en imponerande framfart.

Men arkitektlivet har inte alltid varit lika självklart. Mycket har varit en uppförsbacke, eller skett i motstånd, därför liknelsen med gyttjan.

Jag träffar honom utanför Centre Pompidou i hans hemstad Paris. Han är enhetligt svartklädd (alltid svartklädd, berättar han senare). Vi reser ut till förorten Pontault-Combault, där ett kulturhus av honom byggs. Det tar inte många minuter att inse att han är en person med en tydlig uppfattning om sitt yrke. Redan efter ett par stationer har han markerat sig mot arkitekternas arkitekt Peter Zumthor och hans berömda badhus i Vals. Det har tillkommit under idealförhållanden. Det är svårt att ha det som förebild och utgångspunkt, menar han. En arkitekt måste kunna hantera motsägelsefulla situationer. Verkligheten är sällan en dröm.

– Jag tycker att byggandet är viktig. Det var därför jag bjöd med dig hit att titta på något som är på gång, ofärdigt. Ett verk handlar lika mycket om att genomföra det som att uppfinna det. Arkitektur är i hög grad en process, säger han.

Erik Giudice är van vid att vara uppriktig och gå sin egen väg.

Namnet Giudice är inte franskt, som man kan tro, utan italienskt efter pappan (mamman är svenska). Till Paris kom han som 16-åring för att gå gymnasiet efter grundskolan på Lycée Français Saint Louis på Stora Essingen. Han fortsatte till Ecole Nationale Supérieure d'Architecture de Paris-Belleville.

Åren där sitter ännu djupt. På gott och ont. Han fann utbildningen alltför dogmatisk. Den handlade mindre om att tänka fritt och annorlunda, mer om att rätta sig i leden, bli en duglig soldat i en hårt drillad modernistisk armé.

– Det var positivt att ha något konkret och strukturerat att pröva mina idéer mot. Men jag hamnade också i opposition. Jag kommer ihåg en kurs. Uppgiften var att göra ett bibliotek. Det skulle vara 30x30 meter. Jag ville göra en 70 meter lång byggnad. Det var inte tillåtet. Allt gick ut på att lösa problemet inom de givna ramarna, aldrig på att ändra på problemställningen. Det hela bryter i slutändan ner arkitekturen till en slags formell manierism. Allt som till sist återstår är att sätta kolonnen på rätt ställe.

När han som utbytesstudent kom till Venedig var det som att ta sig ut ur buren. I stället för ett förhärskande perspektiv, som på Paris-Belleville, frodades flera parallellt.

– Du kunde följa två kurser samtidigt av två olika professorer som stod för diametralt skilda saker. Det här var bra för mig. Jag fick belägg för att arkitektur kan vara mycket olika saker och att det viktiga är att du måste odla din egen särart.

Erik Giudice återkommer gång på gång till integritet och sjävständighet. Det kontor han är en av fem delägare i, Archi 5, fungerar som en löst sammansatt grupp, en paraplyorganisation. Projekten är aldrig samprojekt, utan drivs som egna projekt av varje delägare. De delar på en 25-mannastab.

Archi 5 är i stor utsträckning ett ekonomiskt samarbete. De ställer till exempel bara upp i de tävlingar där det går att tjäna pengar. De flesta tävlingar i Frankrike är sådana. Årstatävlingen, med sin prekvalificering, är också det.

Öppna tävlingar, som den om Mörby Centrum, deltar han i eget namn i. Han har ett eget litet kontor på gården där han bor. Planen är att så småningom bli sin egen helt och hållet.

– På sikt skulle det dessutom vara trevligt att kunna starta upp ett kontor i Sverige. Jag har börjat längta hem lite grann. Kanske har det också och göra med att jag blev far för två och ett halvt år sedan, säger han och fortsätter:

– Sedan jag tog min examen på Belleville har jag försökt att undvika de stora kontoren medvetet. Jag har haft anbud, men har tackat nej. Jag har sett många kamrater, hur lätt det är att sugas med och in i ett system. För mig är det att aldrig få göra det jag vill med arkitektur: egna verk, inte tjäna någon annan.

Pontault-Combault är mer småstad än Parisförort. Centrumbildning är vag, husen låga och utspridda, andelen småvillor påtaglig. Kulturcentret ska bli en samlande punkt med biblio­tek/mediatek, teater och möteslokaler när det står klart i mitten av 2009.

Betongstommen håller som bäst på att resas. Prefab och platsgjutet blandas. Det är mer betong än vad som var tänkt i tävlingsförslaget. Kommunen hade inte råd att göra de flesta ytterväggarna i glas. Istället blir fasaden rytmiserad av skiftande olikstora öppningar från golv till tak.

– Det händer hela tiden att man får göra om saker. Men som arkitekt har man ett stort ansvar, även administrativt och ekonomiskt här i Frankrike. Inga förändringar sker bakom ryggen på en. Jag sköter anpassningar och justeringar.

Det är små medel Erik Giudice använder sig av för att skapa ett rumsligt spel. Ofta är flexibla system a och o. I förslaget till Mörby Centrum utgår systemet från att fasaden veckas. Det finns inga givna lägen för veckningarna. De avgörs bland annat av den framtida funktionen och relationen till landskapet. Resultatet blir olikformade våningar staplade ovanpå varandra. Byggnaden kommer aldrig att bara att ha fyra riktningar mot omvärlden, utan en mängd sådana. Det är som om den parerade landskapet, rörde sig med det. Men uttrycket blir detsamma hur fasaden än veckas. Samma kristalliska pregnans.

När han ska förklara sin egen arkitektur ser han den som "kritisk minimalism". Han söker det minimala, men fastnar inte i givna svar, vänder och vrider på frågorna, menar han. En annan benämning kunde vara enkelhet eller rationalism.

Redan på Paris-Belleville fastnade han för den legendariska arkitektgruppen Team 10. De hade fokus mer på arkitekturens programskrivning, generella system och basala funktioner, mindre på form.

Erik Giudice lyfter fram sitt vinnande förslag till en park och fritidsanläggning i Niort. Systemet, är där, precis som i Mörby, ett direkt resultat av processen. I mitten ståtar ett stadium. Men det är inte det som är poängen, även om det är en vacker byggnad. Det är bara en bricka i helheten. Hans idé är att plantera det 100 hektar stora området som en skog. Förfaringssättet gör parken mycket billig att anlägga. Det är ekonomiskt att plantera skog jämfört med att göra park. Successivt kommer parken, där trädslagen växlar randvis, att gallras fram. I gläntorna, naturligt, får tennis- och andra idrottsbanor plats.

– Just programskrivningen är nog det viktigaste. Åtminstone för mig. Det gäller oftast att hitta ett nytt utgångsläge, inte låsa fast sig i olika sanningar. Arkitekturen löser sedan sig själv, nästan automatiskt.

Ett genomgående grepp i Eriks byggnader är en omfamnande vägg. Den är plastisk. Följer man den vägg som letar sig runt hans nyss färdigställda gymnastikhall i Belfort växlar den mellan skarpa hörn, elliptiska böjar och organiska svängar. I två dimensioner ter den sig sladdrig. I tre dimensioner är den överraskande självklar.

Väggen balanserar på gränsen mellan ute och inne. Den definierar finkänsligt relationen till landskapet och staden. Den fungerar samtidigt som ett skylande skynke för sporthallens många olika funktioner.

Liknande egenskaper har den yttre väggen i kulturhuset i Pontault-Combault. Den byter riktning allt eftersom funktionerna ändras. Något liknande finns i förslaget till Mörby centrum våning efter våning. I hans tävlingsförslag tillsammans med Winy Maas om Paris nya filharmoni har väggen dessutom blivit tak. Det är som om någon lagt en filt över alla disparata funktioner. Byggnaden är halvvägs på väg mot att vara ett landskap.

– Det är inte så att jag är direkt intresserad av att sudda ut gränsen mellan byggnad och landskap. Det jag försöker göra är att skapa arkitektur ur platsen, kontexten, landskapet, ungefär som när en konstnär gör en installation för ett specifikt rum.

När vi går mellan de höga betongblocken i kulturhuset i Pontault-Combault känns det som ett bra läge att fråga om inredningen. Erik Giudices svar kommer inte direkt. Hans projektportfölj är inte precis sprängfylld med interiörer.

– Jag är inte spontant intresserad av ämnet.

Har du inte tänkt på vilken färg väggarna ska ha eller vilka möbler som ska in?

– Inte riktigt. Det är bara det att en inredning är något som man ändrar efter tio år eller mindre. Byggnaden är förhoppningsvis mycket mer beständig. En bra byggnad klarar dessutom av olika sorters inredningar. Den står på något sätt bortom sina ytskikt och möbler.

Men om väggen är i sten eller gips, gör inte det skillnad för rummen?

– Det är en annan sak, förstås. Då sitter det i väggarna.