Glöm rutnätet!

Det är oftast olämpligt att använda begreppet "rutnät" i stadsbyggnadssammanhang. Begreppet "rutnät" förvirrar mer än vad det förklarar, skriver artikelskribenterna.

Som konsulter inom stadsbyggnad med särskild inriktning på hur stadsformen påverkar stadslivet ser vi en fara i hur "rutnätet", det vill säga formen, har blivit ett mål sig, snarare än ett medel för att uppnå eftersträvansvärda kvaliteter.

Det finns en schablonartad bild inom arkitektkåren som säger att vissa arkitekter talar för rutnät och andra inte. Idag när många har övergivit modernismens planidéer med separerande SCAFT- och TRÅD-principer så ser vi istället hur nya stadsplaner ofta är inramade i ett strikt rutnät vilket tros generera särskilda urbana kvaliteter. Arkitekter och stadsplanerare riskerar att återigen inskränka sin professionella roll till att följa en planestetisk trend istället för att planera städer och stadsmiljöer ut­ifrån faktisk kunskap. Vi menar att det aldrig bara finns en planform som i alla lägen kan vara svaret på frågan om urbanitet eller någon annan stadsrumskvalitet. Det finns heller ingen stad där alla gator är helt jämställda, inte Manhattan, inte Barcelona, inte Stockholm. Tittar man närmare på dessa städer så finner man överlappande stråk och nät, en hierarki av stadsrum som skapar olika kvaliteter och värden. Att tala om rutnät må uttrycka en ambition om en mer generell gatustruktur, men det riskerar bli ett mål i sig som skymmer sikten för de mer konkreta målsättningarna i ett stadsbyggnadsprojekt.

Målet i planeringen av en stadsmiljö borde snarare vara att skapa en mångfald av lägen och stråk, men framförallt att utnyttja platsens inneboende potential. Att utnyttja platsens rumsliga potential, vilket vi även har kallat platsens 'spatiala kapital', innebär att vi utgår från de rumsliga strukturer som finns på platsen. Målet blir att göra befintlig bebyggelse, landskap, infrastruktur, verksamheter och befolkning med mera till en aktiv del av en planerad stadsutveckling. Om alla faktorer ska ges stöd i stadsformen är det självklart att rigida formidéer kommer att deformeras, även rutnätet. Alltför länge har stadsbyggnadspraktiken baserats på sådana förenklade modeller och förebilder istället för genuin kunskap om professionens centrala material, stadsform och hur denna måste bearbetas och formas på ett unikt sätt i varje projekt.

Man kan ana att den intensitet och integration man idag ofta söker, paradoxalt nog, inte går att skapa med rutnät i de perifera och isolerade lägen man ofta förlägger dem. Därför måste vi se frågan om stadsstruktur mer dynamiskt. Vår bestämda uppfattning, baserat på omfattande urbanforskning och en växande stadsbyggnadspraktik, är att väl fungerande stadsdelar uppvisar en blandning av tillgängliga och avskilda lägen där det mest avgörande är förekomsten av välintegrerade stråk och strategiska korsningspunkter som förmår sätta alla dessa platser i ett sammanhang. Att försöka skapa stad utan dessa insikter riskerar leda till "stadsmässighet" snarare än egentligt stadsliv. Miljön blir en scenografi som visar upp en idé om urbanitet medan skådespelet i form av stadslivet i praktiken inte genererar vare sig socialt, kulturellt eller ekonomiskt utbyte. Det är ett formalistiskt stadsbyggande med minst lika stora problem som ett funktionalistiskt.

Malin Dahlhielm, arkitekt MSA
Lars Marcus, docent och arkitekt MSA
Tobias Nordström, planeringsarkitekt MSA
Alexander Ståhle, licentiat och landskapsarkitekt MSA