Jobbiga frågor till skolorna

Hur står det till med pedagogiken i arkitektundervisningen? Arkitekt Thomas Nathorst-Böös undrar om det yttersta ändamålet med skolorna är oklart, om det studenter ibland berättar är sant. Han söker svar på sina frågor.

Eftersom jag är intresserad av arkitektur, är jag intresserad av arkitektkårens förmåga och arbetsmetoder. Och eftersom yrkesidentitet och färdigheter grundläggs på arkitektskolorna så är också deras inriktning och kvalitet en angelägenhet för alla som värnar om arkitektur. Ändå talas det och skrivs det nästan inte alls om grundutbildningen och hur den bedrivs. Så jag tar upp ett samtal.

Ett begrepp som Högskola för Arkitektur leder onekligen tankarna till en plats med spjutspetskompetens inom två områden. Pedagogik och Arkitektur. Frågan om arkitekturämnets innehåll och erforderliga kompetenser är inte i fokus för denna artikel. Istället är det den pedagogiska aspekten, själva lärandet, som intresserar mig. Betyder högskola även högsta kvalitet i utövandet av skolningen in i yrket?

Tanken med artikeln är att få till ett fortsatt samtal. Min strategi blir att ge en övergripande bild av vad jag tycker är rimligt att vi förväntar oss av undervisningen, ge några tämligen dystra intryck av situationen, och att sedan ställa frågor som kanske kan sprida ljus över nuläge och framtid.

Jag är arkitekt i grunden, men arbetar sedan flera år som organisationskonsult. Den största utmaningen för mina kunder inom näringsliv och offentlig förvaltning är att skapa utvecklingsförmåga och lärande. Att i en värld i förändring förstå sammanhanget vi verkar i och snabbt utveckla ny kompetens och omsätta den i verkligheten. Vi kan kalla den samspelsorganisation. Men vad karaktäriserar en sådan juvel?

Först krävs förstås att själva meningen med verksamheten är klar, vad ska vi med arkitektur till? Sedan hitta väg. Hur ser framtiden ut för oss, och hur ska vi göra nytta? Stora frågor som kan delas upp i mindre mål. Exakt vilka färdigheter ska övas upp i årskurs 3 när det gäller kundfokuserad programutveckling? Då har vi ju något konkret att utgå från när vi utvärderar och slipper tycka till lite planlöst om undervisningen.

När den här strukturen är på plats är den stimulerande uppgiften för ett kompetent ledarskap att bygga en framgångsrik kultur som omfattar alla i organisationen. Hur eliminerar vi hindrande barriärer mellan olika infallsvinklar på ämnet, stöttar modiga och besvärliga initiativ från lärare och elever, skapar respekt för helt olika synsätt, och formar ett klimat av öppet och ärligt utbyte, där alla kommer till tals, även de tystlåtna?

Så intressant att som ledare forma detta samtal runt verksamheten och vilka beteenden som skapar framgång! Och att sprida ansvaret genom att utveckla ledarskap och medarbetarskap, eller ska vi säga pedagogik och förmåga till lärande. Genom att bjuda in, ställa höga krav och bidra med ständig kompetensutveckling.

Klämkäckt och självklart kan tyckas. Men vad händer om detta inte är på plats, om det som en del elever berättar faktiskt är sant: Om det yttersta ändamålet med skolan är oklart, om framtidsbilden av arkitektyrket är grumlig och inriktningen på undervisningen därefter? Om enstaka lärare eller elever tillåts, ens för en sekund, agera egocentriskt och destruktivt i kraft av karisma eller självutnämnt ledarskap? Om tydliga mål för undervisningen saknas och kursutvärderingar därmed är meningslösa eller i värsta fall bygger på elevernas upplevelse av assistentens trevlighet. Med åtföljande behov av bekräftelse istället för självständig integritet hos lärarna. Om tydliga krav på gästkritik saknas? Om lärarna inte har godtagbar och föreskriven pedagogisk utbildning, genom trixande med timlärarbegreppet?

Eller ännu värre: Vad händer om analysen av vad som är en bra högskola till och med är så outvecklad att en sådan här anarkistisk situation anses önskvärd, eftersom det är så förföriskt enkelt att fästa blicken på narcissistiska stjärnarkitekter istället för att systematiskt lyfta alla spridda talanger till ett högpresterande system?

Ja risken är väl att bilden av den ideala arkitekten som ett ensamt geni biter sig fast hos vilsna själar, med åtföljande trauma i mötet med verklighetens arbetslag med uppgift att tillsammans skapa kundnytta. Att onödig energi hos eleverna går till att i minst två år överleva i ett system som varken är begripligt, hanterbart eller meningsfullt och där elevgruppen sedan faller sönder i de som går under av förvirring och de som lyckas hitta ett sätt att navigera självständigt utan särskild nytta av skolan. Att undervisningssituationen och undervisningen är medioker helt enkelt. Och att den framtida arkitekturen blir därefter.

Så undrar jag alltså vad som händer en dag på skolan, i samspelet mellan elev, lärare och kunskapsområdet. Jag vänder mig inte minst till de pedagogiskt ansvariga på utbildningar för husarkitekter: I Lund Abelardo Gonzales och Ingegärd Johansson. På Chalmers Michael Edén och Karl-Gunnar Olsson. I Stockholm Leif Brodersen. Kamrater, har ni på er skola:

Vilka jobbiga frågor, vilken jobbig typ, kan någon tycka. Ja, jobbigt är det, men kraven är faktiskt självklara i vilken konkurrensutsatt verksamhet som helst, exempelvis hos våra kunder! Och framtiden är idag, var så säkra. Så låt oss samtala. Om hur det är och borde vara, och hur vi gemensamt kan göra varje dags undervisning förstklassig.

Thomas Nathorst-Böös, Arkitekt SAR/MSA

Svar från KTH

KTH:s Arkitekturskola har en pedagogisk kurs för ritsalslärare, studiedagar med inriktning på pedagogik och i flera fall krav på att lärare ska ha pedagogisk utbildning, svarar Leif Brodersen, prodekan.

Bra frågor! Allt för sällan diskuteras hur arkitektutbildningen bör utvecklas för att möta nya samhällskrav och en yrkesroll i snabb förändring. Särskilt förtjust är jag över att Thomas tar upp frågan om en förlegad modernistisk konstnärsmyt (med arkitekten som ensamt missförstått skapande geni) som alldeles för länge förgiftat arkitektutbildningar och givit många arkitektstudenter en felaktig och hämmande ingång i yrket.

Jag och mina kolleger på KTH:s Arkitekturskola har under de senaste åren haft möjligheten att börja bygga upp en ny arkitektur­utbildning som vi hoppas bättre svarar mot omvärldens behov och vår tids verklighet. Vi har ännu en lång väg att gå, och fortfarande hamnar studenter i kläm, men vi är övertygade om att vi är på rätt väg. Och vi vill väldigt gärna diskutera och pröva detta reformarbete.

Så här formulerar vi utbildningens övergripande mål vid KTH:s Arkitekturskola:

  • Att utbilda självständiga, självsäkra och ytterst kompetenta individer som kan leda utvecklingen av arkitekturämnet och det globala samhället.
  • Att lära studenterna att ifrågasätta, diskutera och undersöka; att hitta en egen konstnärlig röst; att utveckla ett estetiskt och etiskt förhållningssätt; att utveckla en kreativ metodik och kommunikation; att utveckla nätverk och internationella kontakter.
  • Att ge utbildningen en hållning och ett fokus som tillåter en stor spännvidd av åsikter och inriktningar i syfte att skapa en frodig miljö för nya tankar och diskussioner.
  • Att ständigt utveckla arkitekturämnet och syftet med undervisningen.

Dessutom vill vi förbereda studenterna för en yrkesroll där arkitektens särskilda kompetens, att syntetisera och gestalta, används aktivt för att ta egna initiativ och inta ledande roller i interdisciplinära arbetsgrupper i syfte att utveckla samhället på olika sätt.

Vackra ord som lätt kan avfärdas som snömos om de inte omsätts i praktisk vardag för studenterna. Vår egen problemanalys har pekat på flera av de saker Thomas tar upp, inte minst bristen på kontinuitet i en lärarkår av praktiker med korta förordnanden, liksom bristen på pedagogisk utbildning och utveckling. Därutöver har vi insett att utbildningens studieplaner bör utvecklas i avseende på tydligt uppställda delmål för varje kurs, liksom verktyg och metoder för kursutvärdering, kursanalys och övrig kvalitetssäkring. I de övre årskurserna har utbudet av kurser och lärare på ett oplanerat sätt varierat kraftigt år från år - vilket försvårat kunskapsuppbyggnad och pedagogisk utveckling.

Vad har vi gjort för att förbättra situationen? Vi har under detta läsår bearbetat och utvecklat studieplanen och kursplanerna. Vi har inlett ett arbete i syfte att introducera en jämställdhets- och mångfaldsplan som bättre svarar mot en framtida yrkesroll. Vi har utvecklat en ny pedagogisk kurs för våra ritsalslärare som är skräddarsydd för arkitekturämnet och den särskilda pedagogiska situationen på arkitektutbildningen, med god respons från de lärare som nyligen avslutat kursen. Vi har haft studiedagar med tyngdpunkt på pedagogiska frågor. Vi har under det senaste året anställt en större andel lärare med fasta eller längre förordnanden, i många fall med krav på pedagogisk utbildning. Vi har fastställt tydligare bedömningskriterier för studenternas examensarbeten, vilket även förbättrar kritiksituationen ur ett pedagogiskt perspektiv. Slutligen introducerar vi i höst en ny studiostruktur i de högre årskurserna med en rik ämnesmässig bredd och med en betydligt större långsiktighet än tidigare år (inte minst ur pedagogisk synvinkel med möjligheter att utveckla projekt, innehåll och undervisningsmetoder år från år inom samma studio).

Men det finns som sagt mycket kvar att göra. Ändå tror jag att den lärarlagsmodell vi utvecklat i de lägre årskurserna är lyckosam - där tjugo studenter får undervisning och vägledning på ritsal flera gånger i veckan av två arkitekturlärare (ofta parade som junior/seniorlärare) med vardera 40 procent tjänst, en konstnär och en konstruktör med vardera 10 procent tjänst. Vi har ett stort överskott av inkommande gäststudenter som reser till Sverige för att vi i ett internationellt perspektiv har en hög lärartäthet och engagerade lärare som vägleder studenterna på ett personligt och icke-auktoritärt sätt utan att tvinga in dem i normativa dogmer (vilket inte är ovanligt på andra skolor i Europa).

Leif Brodersen

Prodekan KTH:s Arkitekturskola

Arkitekt SAR/MSA