Fotograf: Cyril Seck.
Konstcentret M50 i Shanghai ligger i en renoverad textilfabrik där det kryllar av tyska konstturister med kakibyxor och ryggsäck. I kaféet finns både europeiska designtidskrifter och spagetti bolognese. Svenska arkitekten Emilia Jansson har bott i Shanghai i snart ett år. Hon beställer spagetti trots att hon föredrar nudlarna som säljs på gatan en bit därifrån.
- Jag tog arkitektexamen förra våren. I augusti hade jag semester från arkitektkontoret där jag jobbade i Paris och vi bestämde oss hastigt för att resa till Shanghai. Tanken var att jag skulle kolla upp möjligheterna att jobba här senare.
Väl i Shanghai kollade hon hemsidan worldarchitect.com, som listar arkitektkontor i olika länder. Sedan gick det undan. En vecka efter att hon skickat första mejlet kunde hon börja på kontoret DAtrans, som ligger i en gammal industrilokal just här bland gallerierna i M50.
- Jag märkte att allt sker väldigt snabbt här. Det är ingen idé att förbereda sig ett halvår i förväg. Det var meningen att jag skulle tillbaka till Paris och åka till Shanghai senare. Men så tänkte jag: varför inte prova det här nu?
Hon jobbade på DAtrans i en månad som enda utlänning.
- Det var en massa underbara unga kinesiska arkitekter. Jag var som ett exotiskt djur i deras vardag - jag, som inte ens kunde äta med pinnar. Men vi upptäckte att vi hade mycket gemensamt och det var en jättebra start på livet i Shanghai.
DAtrans drivs av Chen Xudong och specialiserar sig bland annat på urban renovering. Första projektet där var en inbjuden tävling - omvandling av ett gammalt stålverk till kontorslandskap.
Det första landmärket i Shanghai för energisparande arkitektur.
- Tung industri ska flyttas ut i periferin. Tanken är att man till världsutställningen 2010 ska visa upp en modern och ren stad.
DAtrans vann tävlingen och erbjöd Emilia att fortsätta. Men under tiden hade hon fått jobb på kontoret EXH, som drivs av unga Zhang Xi och hennes schweiziske man Erich Diserens, tidigare associate hos Herzog & de Meuron.
- De vill satsa på kvalitetsprojekt. Men det är svårt i Kina att hitta kunder som vill ge arkitekterna tiden att hinna göra ett bra arbete, säger Emilia Jansson. EXH lägger, vad jag har förstått, ner mer tid på projekten än de flesta kinesiska arkitektkontor, vilket ändå är kortare tid än i Europa.
Plötsligt var det inte semester längre. Dagar med tyska, engelska och kinesiska blev vanliga vardagar. När pojkvännen Cyril åkte hem till Paris stannade Emilia i Shanghai med sandaler, sommarklänningar och solkräm som enda ägodelar.
På EXH var hon projektledare för en villa åt kol- och mjölkmagnaten Cai Jiang, internationellt känd för de 100 designvillorna utanför Ordos i Inre Mongoliet.
- Det var roligt att börja skissa utifrån några få men klara premisser. Det skulle vara en lyxvilla på 1.000 kvadratmeter i öknen. Och samtidigt vara lowtech - byggas med lokal teknik och lokala material. Den skulle anpassas för extrem sommarhetta, kalla vintrar och sandstormar. Relationen med beställaren var speciell. Möten på nattklubbar vid midnatt och plötsliga nycker där till exempel hela planen rivs upp för att sovrummet måste ligga i söderläge. Man fick känslan av att spela rollen som kungens lakej.
Emilia har slutat på EXH och jobbar nu på Logon, ett arkitektkontor som drivs av ett tysk-kinesiskt före detta par, Frank Krueger och Wang Fang. Logon, som även har en filial i Berlin, har exploderat det senaste året och har nu 40 anställda varav hälften utländska.
- Jag vill jobba i större skala, med stadsbyggnad. Logon gör både sådana projekt över hela Kina och infill-projekt i Shanghai.
Ett stenkast från M50 ligger Suzhou Creek, en kanal som löper genom norra delarna av centrum. Mellan gallerierna och vattnet arbetar byggmaskiner med att jämna marken. Emilia pekar i riktning mot skyskraporna på andra sidan kanalen. Där, i Shanghais största gated community, bor hon och Cyril som nu också flyttat hit från Paris. På 32:a våningen av 34.
Brilliant City, som området kallas, har redan degraderat i rykte och kvalitet sedan det byggdes vid millennieskiftet.
- Det har skrivits i lokalpressen om att folk fyller de stora lägenheterna med våningssängar och hyr ut dem till illegala arbetare. Shanghai är Kinas fönster mot världen. För att hindra folkströmmar vill myndigheterna inte ge residenskort till de fattiga, så kallade Mingong, som söker sig till storstäderna. Det har gett upphov till både svart arbetsmarknad och hyresmarknad.
Det är, tycker Emilia, en märklig upplevelse att bo på 32:a våningen i något som liknar ett sommartorp. Inget värmesystem och ingen isolering. Stora partier med enkelglasfönster och där all fast inredning är återanvänd från en byggarbetsplats. Förra veckan, berättar hon, startade den inte så professionellt installerade elen en eldsvåda i undertaket.
- Det är ett bekymmer att det som byggs i Kina i dag har 10-20 års livslängd i snitt. Just nu rivs byggnader som byggdes under 1990-talet, på grund av att de har så dålig kvalitet.
I Kina är det en hel del som är nytt för en svensk arkitekt. Hantverk är billigt och prefabricerat kan vara dyrt. Många arkitektoniska beslut tas direkt på byggarbetsplatsen. Och de flesta kontor medverkar bara i tävlingar om de har en nära kontakt, så kallad guanxí, med en berörd beslutsfattare. Denna relation underhålls under tävlingens gång, till exempel med mindre officiella sidouppdrag.
Emilia berättar att hon ibland går på utrikeskorrespondenternas föreläsningar, som ger ett annat perspektiv på Shanghais stadsutveckling än vad hon får på arkitektkontoren.
- Journalisternas frågor och kommentarer känns viktiga för debatten om stadsutveckling i en sfär, där det har visat sig vara rent av farligt att kritisera riv- eller byggprojekt. Arkitektkontoren är statens och privata investerares högra hand i att saluföra platser, bostäder och städer. Det finns en rik debatt om stadsutveckling i Shanghai bland lokalbefolkningen som inte kommer fram i lokala medier. Det är ett helt kapitel i sig: om tvångsförflyttningar och gated communities i Shanghai!
Stora solblänkande höghus kantar Moganshan Road, där M50 ligger. Just vid entrén till gallerierna ligger några kåkar som än så länge skonats från rivningshysterin. Här lagar de boende mat och torkar tvätt på trottoaren, en pittoresk fond för turisternas kamerablixtar. Emilia tycker om småskaligheten som finns kvar jämte de stora byggena. En småskalighet som inte ens finns i lilla Växjö, där hon kommer ifrån.
- Jag har vänner i min ålder som växt upp i Shanghai. De pratar om de senaste 20 årens förändring av staden på exakt samma sätt som min far talar om Stockholms rivna kvarter och gamla arbetarkvarter. Historien upprepar sig här, men i annan form och skala. Jag fascineras av cellerna av småskalighet som står emot, trycker på och till och med återföds i kanterna av det nybyggda. Och av de informella system som finns i hela staden, till exempel med folk som cyklar runt och hämtar upp återvinningsmaterial.
Den stora jordbävningskatastrofen i Sichuanprovinsen är fortfarande, efter några veckor, på allas läppar på kontoret i Shanghai. Liksom många andra har Logon en pengainsamling för offren.
- Många av mina kollegor har vänner eller familj som blivit drabbade och som blivit av med sina hem, säger Emilia Jansson. På något sätt har händelsen öppnat ett debattklimat - alla pratar om Kinas tillstånd, och om samhällsbyggnad. Många av mina kollegor är upprörda. Förstörelsen hade varit mindre om byggnaderna haft högre standard.
Logon har ett stort shoppingcenterprojekt i området, i Chongqing, nära Chengdu. Men området har inte drabbats och projektet kan fortskrida. Det projekt Emilia ritar just nu, en semesterby i Yunnanprovinsen, påverkas inte. Trots att det ligger relativt nära jordbävningsområdet.
Vill du stanna i Shanghai?
- Att jag hamnade just här var på en hårnål, det skulle kunna vara en annan större stad. Jag tänker mig att vara här ett par år innan jag flyttar vidare. Shanghai är spännande för den som intresserar sig för stadsplanering och för hur man handskas med problemen efter den snabba expansionen på 90-talet. Det ska bli spännande att följa Shanghais utveckling de närmaste åren och på något sätt vara en del av den.
Hur tror du framtiden ser ut för utländska arkitekter som vill komma hit?
- Kina har alltför länge använts som ett slags playground. Här har man haft färre skyldigheter och man har kunnat bygga i en standard som aldrig skulle accepteras i Europa. Men det håller på att förändras.
- Det startas många nya verksamheter av kinesiska arkitekter som själva varit utomlands och arbetat. För utländska arkitekter tror jag det kommer att bli mindre och mindre så att man kan komma hit och välja och vraka. Kineserna har utlandserfarenhet och pratar bättre engelska än jag. Så varför ska vi vara här, egentligen? n
För dig som vill
jobba i Shanghai
Arbetsvisum: Svårt att få bortsett från just nu inför OS, om man inte har en anställning. Kontoren står oftast för visat, som fås till exempel i Hongkong.
Språk: Parallellt med kinesiska pratas engelska och andra europeiska språk på många kontor. På Logon talas fyra arbetsspråk och en översättare är heltidsanställd.
Arbetstider: Alltid mer än åtta timmar, helgarbete är inte ovanligt. Övertidsersättning eller kompledigt ges sällan.
Lön: En kinesisk arkitekt tjänar ungefär 6.000 RMB i månaden efter skatt, medan en utländsk arkitekt tjänar två till tre gånger så mycket, även om de har mindre erfarenhet. (1 RMB=0,90 SEK)
Semester: Efter att ha arbetat ett år får man fem dagars semester förutom de elva officiella helgdagarna, som 1 maj och det kinesiska nyåret.
Personalomsättning: Hög. Särskilt utländska arkitekter byter jobb ofta. En månads uppsägningstid.
Julia Svensson
Fakta Emilia JanssonÅlder: 27 |
|