Fotograf: Tomas Lauri.
Utsidan till boken "The endless city" larmar: en rad hårdfakta i svarta kraftiga bokstäver mot en orange bakgrund. Det är svårt att missa budskapet. 10 procent levde i städer år 1900, 50 procent lever i städer idag och 75 procent kommer att leva i städer 2050.
Den tidigare Blueprint- och Domusredaktören Deyan Sudjic har varit ansvarig för boken. Jag äter frukost med honom i hans hemstad London, där han numera är chef för designmuseet. Han tar stadiga klunkar av sitt asiatiska te och täcker lätt rostat bröd med jordubbsmarmelad mellan svaren.
Han säger att han gillar att ställa frågor. Boken är full av dem. Den är massiv. 500 sidor av kloka texter från olika dignitärer i skilda discipliner. Staden synas från alla håll. Trafik, lagar, ekonomi, visioner (eller brist på visioner), topografi, historia. Den är frukten av ett forskningsprojekt initierat av London School of Economics and Political Science och Deutsche Banks Alfred Herrhausen Society om sex metropoler runt om i världen: Berlin, Johannesburg, London, Mexico City, New York och Shanghai.
- Statistiskt är 2008 ett speciellt år för mänskligheten, konstaterar Deyan Sudjic. Från och med nu lever fler i städer än på landsbygden. Det är ett ögonblick som går att jämföra med när vi slutade jaga och blev bönder. En fundamental förändring för vår ras.
Deyan Sudjic och boken är tydliga. Det finns inget val längre. Inget val mellan land eller stad. Snart lever alla i städer eller i skuggan av dem.
- Ekonomiskt är vi redan där, förklarar han. Ta Stockholms skärgård. Den är en del av staden: upptäckt, exploaterad och sammanlänkad med kärnan. Den enda landsbygd som kommer att finnas kvar är den som städerna har behov av.
- För många kanske det låter oroväckande. Men det är dags att avliva en myt om staden - den om alla koleradrabbade bakgårdar. Den är en svart satansbild som följt med oss inte minst sedan industrialismen.
- Vi måste i högre utsträckning fråga oss varför städer lockar många. I de flesta fall handlar det om hopp. Städer är ett sätt att fly fattigdom eller inskränkthet. En väg till rikedom och tolerans. Det är denna humana drivkraft som ligger bakom städernas succé.
Deyan Sudjic är därför ingen skönmålare. En stad är alltid både bra och dålig. Det gäller att se nyktert på fakta, börja i rätt ände.
- Världens metropoler har fler invånare än de flesta europeiska länder idag. Metropolerna tenderar, inte minst på grund av sin storlek, att få en autonom roll i de egna länderna. Londonregionen till exempel utgör en tredjedel av Storbritannien.
En återkommande beskrivning i boken är att städer liknar varandra. Deyan Sudjic är förvånad över att de inte har croissanter på kaféet där vi sitter. Som om det var en självklarhet. En croissant har blivit ett allmänt, gränslöst attribut. Ett bland flera. Shoppingen, restaurangerna, nöjena. Detsamma överallt. Kosmopolitisering. Varje metropol är som bäst ett smörgåsbord av lust. En nöjesdriven stadsbildning. En stad som bara rycks med i den flytande världsekonomins dans. Rem Koolhaas tvekar i en av bokens texter om dagens stadsbyggande har autencitet.
- Blir en åtgärd en succé på en plats, är den kopierad på en annan plats nästa år, fyller Deyan Sudjic på. Han ler och fortsätter:
- Alla tror att det bara sådär går att åstadkomma ett nytt Bilbao.
- Kontor i Shanghai är en annan sådan märklig företeelse. Finanskvarteren byggs upp som en spegelbild av ett amerikansk centrum från 1950-talet. Ingen tycks reflektera över hur kontor ska och kan fungera idag. Det är en arkitektur som saknar en inre samtida logik och utgår från en yttre bild av en värld som var.
Likhet är annars inte bokens huvudtema. Snarare motsatsen. Mångfald. Saskia Sassen räknar i en av bokens texter upp att det finns 40 metropoler globalt sett. Alla påhejade av den nya ekonomin. De är långtifrån identiska. De har på sin höjd liknande problem med kommunikationer, säkerhet, bostäder och nersmutsning.
Herzog & de Meuron skriver i sitt bidrag om en seglivad och överraskande natur. En verklighet som slår tillbaka. Städer kan inte undkomma sina rötter och sin lokala kontext. Rostat bröd och marmelad är ett engelskt svar på frukost, och de saker som föds, triviala och märkvärdiga, glada och skrämmande, har sina provinsiella kännetecken. Karaktärer sitter i.
De sex metropoler som studeras i boken är utvalda för att de kan berätta något om variation, om olika kontinenter, epoker, tidsperspektiv och ekonomi.
Shanghai växer snabbast i världen. Den famlar mellan marxistisk kontroll och ohämmad liberalism. Ett laboratorium. Ingen hinner tänka tankar om beständighet.
Berlin är motsägelsernas stad i motsägelsernas land. I stället för en metropol har Tyskland flera olika. Berlin har sin specialitet, München sin, Hamburg sin, Frankfurt sin.
New York och London är de mest tätbebyggda och dyra av städer. Och de städer där serviceekonomin helt tagit över.
Johannesburg sargas av brist på säkerhet, splittrad mellan olika områden, alla med sin speciella typologiska struktur.
Mexico City är mattan som vecklar ut sig åt alla håll. Offentliga platser är inte att tala om och kommunikationerna har blivit ett hot.
- Man kan dra ett likhetstecken mellan autenticitet och lokala förutsättningar. Inte för inte talar man om städers genealogi, det virrvarr av lagar, kommunikationer, politik, yttrandefrihet, planer och geografi som reglerar staden, säger Deyan Sudjic.
- Det är genealogin som behöver justeras om en stad ska vara en plats för möjligheter och frihet. Man kan se det tydligt hos de metropoler där man har speciella förutsättningar på ett område, som säkerhet, att det får absurda konsekvenser. Gigantiska problem, till synes svårlösta, uppstår.
Deyan Sudjic skriver själv flera av texterna i boken. I en pekar han ut tre grupper som mer än andra lägger grunderna för beslut om städer. Den första är teoretikerna. De odlar tankarna. Den andra är beslutsfattarna, politikerna och deras krets. Den tredje är de som ger staden fysisk form - byggarna, investerarna, entreprenörerna, planerarna och arkitekterna.
Det är svårt att se ett fungerande samarbete mellan dem i någon stad. Beslut kommer till på ett mycket mer hasardartat sätt än vad som ofta framskymtar, är en av hans teser. Mycket är en reaktion på vad som nyss hänt. Deyan Sudjic tillåter sig därför att vara ambivalent till vad arkitekter faktiskt kan åstadkomma.
- Kanske kan de bara göra det arkitekter är bra på, säger han.
Vilket är?
- Att rita grandiosa objekt. Det behöver inte vara svårare än så. För 25 år sedan bestod ett stort arkitektkontor av 25 personer. Idag har Norman Foster en stab på 1.200 personer. Det är en monstruös apparat. Och varför? De ritar det som den nya globala ekonomin efterfrågar. Foster behöver inte ha ett världssamvete och rädda städer för att vara en flyhänt arkitekt. Han behöver bara säga ja.
Det låter passivt.
- Tycker du? Jag är själv ursprungligen arkitekt. Jag gillar arkitekter, deras övertro på att allt går att designa bort. Det vore synd om de abdikerade från sin position som förslagsställare. Har du läst Frank Duffys text i boken. Arkitekterna i 1800-talets Chicago uppfann skyskrapan. Det var inte ekonomin eller politiken.
I en av bokens sektioner presenteras olika "lyckade" interventioner i staden. Är det en tillfällighet att de flesta av dem är i en mindre skala?
-Om ett projekt blir lyckat eller inte har mycket lite med skalan att göra. Det har mer med insikt att göra.
Hur då?
- Jag kan ta diskussionen om Heathrows framtid som exempel. Bostäder eller mer flyg? Både och behövs. De flesta arkitekter skulle försöka hitta sätt att lösa ekvationen på platsen. Norman Foster, för att använda honom igen, säger i stället: Lägg ner flygplatsen och bygg en ny på en konstgjord ö i engelska kanalen och bygg bostäder där Heathrow ligger. Förmodligen har han rätt.
Deyan Sudjic torkar av sig om munnen och lägger servetten på bordet. Ett nytt möte väntar.
|