Ny estetik i Milano

Hantverk, återanvändning och hållbar design är tre tecken i tiden på Salone del Mobile. Även om en hel del miljödesign bara är läpparnas bekännelse.

Av Lena Björklund

Den stundande lågkonjunkturen till trots är det gott om påkostade utställningar i kvarter efter kvarter. På Superstudio hos mosaiktillverkaren Bisazza bjuder den spanske formgivaren och inredningsarkitekten Jaime Hayon på ett helt flygplan i mosaik, men efter att Marcel Wanders tidigare år gjort bilar på samma tema känns det alltför publikfriande. Och företagets eleganta chef Rosella Bisazza i leopardmönstrad regnkappa håller med och visar hellre på Andrée Putmans geometriskt exakta schackrutiga inredning. Hos Poliform är det istället just herr Wanders, vars nacke pryds av ett chict pärlhalsband, som presenterar breda sängar under guldmålade älghuvuden. Hur många miljoner på bara en utställning? Varför inte lika mycket pengar på experiment och nytänkande? Några kvarter därifrån slår jag mig ned i en utran­gerad stol på bilmeken Autoriparazione Voghera som luktar starkt av olja. Maarten Baas hämtar öl och berättar att verkstaden är som den hemma i Holland, så när som på de glassiga herrtidningarna.

- Jag är trött på alla de här produkterna som görs bara för att de ska säljas, inte för att någon blir gladare av dem, eller för att de hjälper oss, utan bara för att de är en del av det ekonomiska maskineriet. Mitt motdrag är att göra ting med omtanke, tillsammans med mina vänner, ting som är nya, som är en personlig utmaning och som vill kommunicera någonting.

Maartens examensarbete vid designskolan i Eindhoven för sex år sedan gjorde succé direkt. Inte minst ifrågasatte hans brända och därefter epoxibehandlade möbler modernismens perfektionism och öppnade för en annan estetik. Att vi måste vänja oss vid att tingen åldras och inte alltid kan förbli skinande nya är också något av ett återkommande tema under mässan.

- Bokhyllan därborta är gjord av trä som jag hittat i containrar utanför loppisbutikerna. Fläkten bredvid är däremot något av det absolut nyaste i materialanvändning, vi har förkromat en speciell sorts lera. Men materialen är aldrig min utgångspunkt. När jag började göra mina lermöbler så var det som att bli liten igen och göra ljusstakar på fritids.

Maartens Clay Furniture ser ut som hämtade ur en animerad film, medan Chinese Objects Object är en kommentar till designhysterin i form av en skickligt utförd skulptur i trä föreställande möbler staplade på varandra. Och att design också kan aspirera på konststatus är i år en tydligt befäst trend. Marcel Wanders gör det med hantverksornamenterade stolar för det egna företaget Moooi, Job Smeet med hushålls­föremål återskapade med konstnärens hela teknik. Visst kan man invända att det snarare är konsthantverk än design, men det handlar också om att ta upp en tradition från före industrialismen då konst och hantverk gick hand i hand och integrerades i en helhet. En möbel är idag inte längre bara ergonomi, det är lika mycket skulptur, och emotionella värden är lika viktiga som de rent praktiskt tekniska.

Ytterligare något kvarter bort har Swarovski en storslaget imponerande utställning med glittrande kreationer av storheter som Zaha Hadid och Arne Quinze, men överraskningen kommer från svenska Front Design. Deras stora vaser i munblåst kristall med röda, blå och rena ofärgade slipade kristaller stal uppmärksamheten från betydligt mer kända kollegor.

- Vi vill inte göra ytterligare en kristallkrona, förklarar Anna Lindgren, en av de fyra i Front, samtidigt ville vi göra ett praktiskt användbart föremål. Men det var inte lätt. Vi experimenterade med att värma upp kristallprismorna till olika temperaturer, sedan rullade vi kristallglaset över dem. Det här är en helt ny metod och alla vaser blir unika.

En annan trend i tiden är miljöfrågorna. Niels van Eijk och Miriam van der Lubbes Bloom My Buddy är visserligen inte lika radikal som de kvicksilverhalsband de gjorde häromåret, för att inte tala om babytofflorna gjorda av mullvadar. Men återigen handlar det om att bejaka skaparglädjen, att inte presentera något fixt och färdigt. Och ute på själva mässan i Rho är Go Green själva temat för de ungas scen SaloneSatellite. Även här ligger svenskarna i täten. Lisa Widén och Anna Irinarchos PH-lika lampa Shady är också den gjord av loppisfynd som blivit som nya med lite målarfärg. Italienaren Massimiliano Adami ser istället ut att ha rotat plastprylar och trasigt porslin på Neapels gator och har gjutit in dem i lampskärmar, vaser och garderobsmöbler. Tyske Sebastien Wierinck gör istället bänkar för offentlig miljö av dräneringsrör. Och åter inne i stan slår tidskriften Interni ett slag för det gröna inne på det gamla ärevördiga universitet Ca' Grandas innergård inte långt från domkyrkan med utställningen Green Energy Design. Ross Lovegroves futuristiska ljusträd Bodh Gaya för Artemide laddas via solceller och lyser natten igenom, och Philippe Starck bjuder tillsammans med energiföretaget Pramac på en enkel vindsnurra som alla ska kunna ha råd med.

- Utmaningen är att vara på hugget, förbli rebellisk och subversiv, och inte bara göra som alla andra, säger Philippe Starck när jag fångar honom på Cassinas retrospektiv i Triennale­palatset. Det är så mycket design överallt, utmaningen är att finna nya lösningar som är uppriktiga, respektfulla, visionära och som dessutom både har humor och kärlek.

Framför hans installation står också hans vas för Serralunga, som man kan sitta i med blomsterarrangemanget som en lustig hatt högst upp. Cassina, Alias och många av de andra stora företagen har däremot drabbats av storfinansens restriktioner. Efter att Charmgruppen med FIAT bakom tog över för flera år sedan är Giulio Cappellini bakbunden, och det är de säkra korten som gäller. Vill man se nytänkande och experimenterande får man istället gå till Edra och Moroso där Franscesco Binfaré, Cassinas konstnärliga ledare under 25 år, har dekonstruerat soffan till en säng med flyttbara kuddar. Och där Patricia Urquiola än en gång visar att hon nog är den mest produktiva av alla på möbelscenen idag, och det med ett formspråk som till skillnad från många andra är konsekvent och genomtänkt in i alla detaljer. Hennes nya selleriinspirerade plaststol Frilly för Kartell, trådfina utestolen Re-trouvé hos Emu och vikta stol Reverse för Moroso är bevis nog för att man inte behöver hinna runt till alla ställen i Milano, godbitarna är betydligt färre än man i förstone kan tro.

David Trubridge från Nya Zeeland efterlyser ett miljötänkande som inte bara är marknadsföring. Men han använder lika gärna plast som trä.

- De här små sittöarna påminner om atoller i Söderhavet, och alltid hänger det moln ovanför, oavsett hur mycket det blåser!

Landskapet är David Trubridges utgångspunkt sedan många år. Och han betonar att naturens mönster oftast inte är dekoration, utan ett resultat av den inre strukturens form. Spiral Island tar upp ett av det mest grundläggande elementen i naturen, och David tar sin CNC-fräs till hjälp för att utforska olika skalförskjutningar. Sittöarna är gjorda av plywood som förstärkts med återvunnen kartong. Den täckande textilen är 100 procent ull och kan tas av för tvätt eller för att bytas ut mot andra färger.

- Allt går att plocka isär för återvinning. Fast det är inte givet att jag använder trä. Vi kan odla träd effektivt, och visst är det ett material som ingår i kretsloppet. Men det är inte möjligt att återvinna, i alla fall inte plywood. Därför kan plast ibland vara bättre, som i de här ljusmolnen, inte minst hemma i Nya Zeeland där vi tack vare vattenkraften har tillgång på ren energi när vi ska recycla material.

- Helst skulle jag vilja använda organisk PLA-plast som är gjord på palmråvara, men den är inte tillräckligt bra ännu utan alltför skör. Så fort den kommer på marknaden så kommer jag vara bland de första att använda den.

Davids design har ett miljötänkande som bär hela vägen. Det är betydligt mer än vad som kan sägas om många företag som använder grön design mest som en marknadsföringsstrategi. Och han vänder sig samtidigt mot hela designcirkusen som producerar ständigt nya ting, trots att hans Body Raft producerats av Cappellini, och att hans gungigt stilsäkra Sling med böjda askribbor och stålrör är något av ett måste för trädgården. Men det var också han som planterade ett träd i en papperskorg när ett finskt företag inbjöd honom till att designa en papperspelle.

- Vi producerar bara mer och mer prylar, men vi behöver färre grejor, inte fler. Vi är alldeles för besatta av tingen. Vi glömmer bort att leva. Vi borde tänka mer på hur vi skapar objekten, inte bara på tingen som sådana.

Häromåret presenterade David en sensuellt rumsskapande möbel han kallade Volute, ett av de första verken efter att han köpt fräsen och läst in sig på Rhinocereus-programmet. Engelskt Viktorianskt romantisk med sin filigranlika struktur, och samtidigt ytterst modern, och helt i linje med nya arkitektoniska metoder som använder smarta strukturer för att minska materialanvändningen.

På engelska betyder "involute" insida, medan "volute" är ett snäckskal, just en hel struktur som både är ut- och insida. Tanken var att använda minsta möjliga mängd material för maximal effekt. De tunna plywoodkorsen är alla tillverkade i olika storlekar för att skapa den speciella rumsformen.

Den italiensk-svenske arkitekten och konstnären Duilio Forte stod för största överraskningen i Milano. En jättelik trähäst på plats utanför Kinnarps showroom, och en ännu större utanför den egna ateljén.

Det är bara att klä av sig och kila uppför den smala gången av plankor. Skjut upp dörren och inne i den 12 meter höga hästens mage finns en bastu för 6 personer. Klättra upp i huvudet, där är det som hetast. Och precis som Duilios osannolika ateljé och hem, en ombyggd generatorstation i kanten av Milano i den lantliga grönskan under motorvägen, så är det en arkitektur i piranesisk anda som i all sin originalitet står ursprungsskissen nära, ett uppror mot en estetik som inte har plats för det oförutsedda och det kommandes alla tillägg och förändringar.

- Varför en häst i trädgården? Varför inte, Pippi Långstrump hade en på verandan. Men visst påminner den också om den trojanska hästen, vi skulle dra iväg den till mässan och låta dem dra in den på natten.

Och sedan rusar ett gäng bastubadare ut med höftskynken i gryningen och förstör all onödig design? Duilio Forte följer den i vintras avlidne Ettore Sottsass' råd, han designar för sitt höga nöjes skull, inte för att spä på överflödet av designprylar ännu mer. Det gör honom också till en av de mer egensinniga arkitekterna och formgivarna under mässan, en av de som vågar följa sin egen inre röst och inte sneglar på alla de former som invaderat och kopieras vilt på den internationella designscenen.

Leo Gullbring