Kasperhistoria

Arkitekten listar Kasper Salin­-pristagare genom åren.

Av Nina Gunne

Två torg, två stadstypologier. Vid Kulturhuset möts två stadsplanemönster, rutnätsstaden och den nya trafikseparerade staden mot Hötorgscity.

En 200 år gammal diskussion om hur Sveavägen skulle avslutas skulle äntligen få ett slut när en tävling om platsen vanns av arkitekten Peter Celsing 1966. I tio års tid kom byggnadskomplexet att uppta arkitektens liv. Han dog 1974, 54 år gammal, medan han fortfarande arbetade med de sista ritningarna till Riksbanken.

Celsing vann tävlingen med förslaget om ett komplex i tre delar, sammanbyggda men med olika uttryck. Riksbanken i svart granit möter Brunkebergstorg. Kulturhuset vänder sig mot den nya staden med en glasfasad som exponerar verksamheten på hyllplan, en idé och en lösning som skulle ge "gatans stämning och verkstadens möjligheter". Teatern lades i en kub intill som hus mot gatan. 1968 gjorde kontoret på några veckor en ny skiss till ett provisoriskt riksdagshus i Kulturhuset efter beslutet om att tillfälligt inrymma riksdagen. Denna del av komplexet, den tänkta teatern, invigdes 1971. Övriga Kulturhuset invigdes inte förrän 1974.

Kritiken mot cityomvandlingen syntes i juryns motivering till Kasper Salinpriset 1972. "Det provisoriska riksdagshuset är en del av den ombyggnad av Nedre Norrmalm som över ett stort område förintat all gammal bebyggelse med svårartade följder för livet i staden. I den nya stadsplanering, som visat sig kunna ge upphov till så få positiva miljötillskott, framstår det provisoriska riksdagshuset som en stor tillgång för det nya city."

När debatten om Norrmalm och rivningen av Klara rasade som mest höll Celsing ett inlägg under ett möte vid arkitektföreningen 1966. Där framförde han att den öst-västliga leden över Sergels torg var ett stort plus rent arkitektoniskt. "I övrigt tycker jag att det behövs en skala för 60-talet och 70-talet. ...".

Under 1966 prövade Celsing att öka öppningen i "skärmen" mot Brunkebergstorg. Ändå blev resultatet att byggnaden, som den mur den utformats till, effektivt skar av förbindelsen. Och kritiken mot det nya komplexet dröjde inte. "Här bygger Stockholm landets största vacuum", skrev Claes Brunius i Expressen den 18 maj 1970. Kurt Bergengren i Aftonbladet skrev att Kulturhuset gjordes "till en hyreskasern för institutioner" (den 15 maj 1970).

Tjugo år senare är kritikerna mer positiva. Wilfried Wang beskriver i Arkitektur nr 9.1989, komplexet Kulturhuset-Riksbanken-Teatern som en "stadens arkitektur". En linjär byggnad med en central passage, en fristående kub som det arketypiska "huset" och den tillhörande teatern som stadsbebyggelse.

När uppdraget att se över och uppdatera vissa funktioner och kommunikationer i byggnaden år 1996 gick till arkitektkontoret Wester + Elsner, tog debatten om Kulturhuset, nu upplyft till en ikonbyggnad, ny fart. Vilken arkitekt var egentligen värdig att hantera Celsings monument?

Kulturhuset invigdes 1974. Nästan 35 år senare är Kulturhuset idag en självklar orienteringspunkt för stockholmare och för kulturen. Samtidigt bär svenska arkitekter med sig Peter Celsing och Kulturhuset som en naturlig del av sitt arkitekturarv.