|
Upphandlingen av arkitekt för att rita den svenska paviljongen vid världsutställningen i Shanghai 2010 riskerar att utveckla sig till ett praktfullt svenskt självmål. Upphandlingens villkor och sättet man försöker genomföra den på får arkitekterna att gråta och företrädare för andra länder att skratta.
Historien upprepar sig. Flera tidigare upphandlingar inför svenska satsningar har slutat i tvister, överklaganden och rättsprocesser. Det verkar, åtminstone just nu, vara en fåfäng förhoppning att Sverige någon gång skulle kunna lägga upp en förebildlig process för sin satsning inför en världsutställning. När andra länder inser att det handlar om att visa en bild av vad landet förmår också arkitektoniskt tycks Sveriges inställning vara att låta sig nöja med ett hyfsat skal kring det som svensk exportindustri vill visa upp.
Runt om i Europa satsar länderna på väl genomförda upphandlingsprocesser, genom tävling eller på annat sätt, för att vaska fram ett förslag som man kan känna stolthet över. Det finns en medvetenhet, ett nationellt engagemang och en vilja. I Sverige har vi UD, som åter har visat att tidigare väl dokumenterad senfärdighet inte varit tillfällig.
Som enda skäl för varför man inte kan lägga upp en upphandlingsprocess liknande de som alla länder i vårt närområde tillämpar anges tidsbrist. Men tidsbrist hade inte behövt uppkomma om man på UD, på sätt som i våra grannländer, haft almanackan uppslagen i god tid.
Det duger inte att skylla på tidsbrist. Att Sverige nu är på god väg att göra bort sig igen är ett tecken på något djupare liggande. Det brister i insikt om, och förståelse för, arkitekturens betydelse i ett sammanhang som detta. Det är symptomatiskt att den högste tjänstemannen för Sveriges deltagande i Shanghai, generalkommissarien Hans Jeppson, inte känner till det av riksdagen beslutade nationella handlingsprogrammet för arkitektur, form och design.
Han vet inte att han har en skyldighet att agera förebildligt när han planerar och upphandlar för den svenska paviljongen i Shanghai. Ingen har talat om för honom vilka mål riksdagen ställt upp i sammanhanget och frågan infinner sig förstås om hans politiskt ansvariga chefer, utrikesministern och utrikeshandelsministern, känner till riksdagens, i fullständig politisk enighet fattade, beslut.
Man tvingas konstatera att svensk arkitekturpolitik är bottenfrusen när omedvetenheten tillåts regera i ett så prestigefullt sammanhang som en satsning på att visa upp sig på största möjliga internationella arena. Att den lilla kommunen ibland tafflar till en upphandling får man ha viss förståelse för, men det som nu UD och den svenska Shanghai-kommittén iscensätter är något helt annat.
Sveriges Arkitekter försökte tidigt få en dialog med Exportrådet och nu, när upphandlingen har utannonserats, med den svenska Shanghai-kommittén. Det har varit resultatlöst. Vi möts både av visionslöshet och en vi vet bäst-attityd. Det är deprimerande.
Nu kommer, om upphandlingen fullföljs, arkitekternas gratis upprättade och inlämnade skisser och ritningar att bedömas av icke fackkunniga människor. Generalkommissarien har bekräftat att man inte har tillgång till arkitekter för att bedöma ingivna arkitektförslag. De arkitekter som eventuellt kommer att sitta vårnätterna igenom och slita med sina förslag riskerar alltså att få dem bedömda av personer som helt saknar kompetens och erfarenhet när det gäller att analysera och ta ställning till arkitektoniska lösningar.
Kan någon människa, när man inser vidden av detta, överhuvudtaget ge ett jakande svar på frågan om vi har en arkitekturpolitik värd namnet i det här landet?
Finns det för framtiden några förhoppningar om en visionsburen satsning när Sverige ska ut på den internationella arenan och visa vad landet förmår? Man måste, trots dagens och tidigare tillkortakommanden, ändå våga tro det. Men det krävs ett omfattande och träget opinionsarbete och det krävs en politik framburen av en vilja och en målmedvetenhet. Vision är dagens mest saknade ord.
|