|
Rådet för arkitektur, form och design har nu presenterat sitt förslag till organisationshemvist för den framtida politiken inom arkitektur, form och design.
Man föreslår att Arkitekturmuseet avvecklas i sin nuvarande form och transformeras till ett Centrum för arkitektur, form, design och gestaltning av den gemensamma miljön.
Det nya centret ska stödjas av en federation av offentlig finansierade myndigheter och institutioner: Statens konstråd, Nationalmuseum, Svensk Form, SVID, Boverket och Röhsska museet.
Rådets förslag väcker fler frågor än det ger svar. Vad är det egentligen vi ser? Är det den kraftsamling Rådet beskriver sitt förslag som eller är det en skalbolagsaffär med Arkitekturmuseet som ger form- och designorganisationerna en samlad plattform?
Arkitekturmuseets ledning tycks ivrigt ha propagerat för en lösning i linje med vad nu Rådet föreslår. Sannolikt har det skett mot bakgrund av kraftigt minskade besökssiffror och hotet att bli av med sin självständiga ställning för att i stället bli inordnade som en avdelning i Nationalmuseum. Nu föreslås man istället bli nedlagda och i en ny tillvaro få kraftigt minskade resurser för sitt hittillsvarande uppdrag inom arkitekturområdet. Logiken i museiledningens agerande är inte lätt att följa. Förvirringen blir inte mindre av att Rådets uppgifter om museets arkiv inte tycks stämma särskilt väl med de faktiska förhållandena.
Den föreslagna centrumbildningen blir en sammanläggning av var för sig resurssvaga verksamheter. Inga nya resurser tillförs. Att beskriva resultatet av en hopfösning av ett antal resurssvaga aktörer i ett och samma rum som en kraftsamling är ett retoriskt konststycke, men det suddar inte ut frågetecknen.
Rådet har inte föreslagit att den tilltänkta centrumbildningen bör ges en tydligare opinionsbildande roll. Utredningsdirektiven har inte tillåtit det, men man borde kanske ändå åtminstone ha fört en diskussion om vad det blir av en centrumbildning som inte tillåts driva opinion. Nu jämför man den föreslagna centrumbildningen med motsvarande verksamheter i Storbritannien och Nederländerna, vilket inte är rättvisande eftersom dessa inte bara har en neutral kommunikations- och informatörsroll utan också en opinionsbildande och vägledande roll till båtnad för såväl byggherrar som brukare och samhället i övrigt.
Rådet har av regeringen fått uttryckliga direktiv att inte bedriva opinionsbildning. Rådets manöverutrymme i den löpande verksamheten och i den nu aktuella utredningen har därför varit mycket begränsat. Vad regeringen vill när det gäller politiken inom områdena arkitektur respektive form och design är inte särskilt klarlagt. Det klarnar nog inte heller i samband med beslut om en ny centrumbildning för arkitektur, form och design. Risken är därför uppenbar att man nu skapar en ny organisatorisk form för verksamheter för vilka politiken fortfarande framstår som oklar.
Den föreslagna organisationsformen för den nya centrumbildningen har tydlig slagsida åt form och design. Dessa områden gynnas av den nya organisationen, medan det är en uppenbar risk för att arkitekturen hamnar på undantag. De myndigheter och institutioner som föreslås utgöra federation kring det nya centret hör alla, med undantag för Boverket, hemma inom form- och designområdet. Ingen av dessa myndigheter har någon nämnvärd kompetens eller erfarenhet av frågor inom arkitekturens område. Detsamma gäller området stadsutveckling och den gemensamma miljön, där Boverket som enda myndighet i sammanhanget kan tillerkännas någon kompetens.
Form- och designorganisationerna får med Rådets förslag en bredare plattform för sitt arbete. För arbete med frågor inom arkitekturens område är inte utgångsläget lika gynnsamt. Arkitekturmuseet har en personalstyrka sammansatt för att klara museets nuvarande uppdrag. Nu ska skalet få ett nytt innehåll, vilket rimligen kräver annan kompetens och en till stora delar ny besättning. Hur detta ska kunna åstadkommas säger inte Rådet något om i sin utredning. Man får nog säga att frågetecknen hopar sig.
Det är viktigt att vi nu får en diskussion om framtidens arkitekturpolitik och framtidens policy för form och design. Politiken är viktigare än den föreslagna centrumbildningen och i det perspektivet kan man fråga sig om det är förnuftigt att börja med att bygga en ny organisationsform för dessa frågor innan man vet vilken politisk vilja och vilka politiska visioner som finns inom området.
Själva har vi dragit slutsatsen att det inte går att sitta och vänta på att framtida politisk vilja och vision ska uppenbara sig. Sveriges Arkitekter inleder nu ett eget arbete med en utvecklad och framtidsinriktad svensk arkitekturpolitik.
Staffan Carenholm
|