|
Gösta Blücher, tidigare generaldirektör för Boverket, klargör bakgrunden till miljonprogrammet.
Det finns många myter och vanföreställningar om miljonprogrammet. En del torgfördes i Arkitekten februari 2008. Så här var det: Urbaniseringen och den snabbt stigande levnadsstandarden under 1950-talet medförde ett enormt bostadsbyggnadsbehov i städerna. I början på 60-talet var problemen akuta. Utredningen "Höjd bostadsstandard" redovisades 1965. Arkitekten Lennart Holm – sedermera generaldirektör på planverket – var huvudman. Utredningen visade ett bostadsbyggnadsbehov på 1,5 miljoner lägenheter 1960–1975. Den pekade också på behov av byggindustrins rationalisering. Med anledning av detta beslöt riksdagen 1965 att en miljon lägenheter skulle byggas 1965–1975. Pikant är att högern under Gösta Bohmans ledning ville bygga 1,5 miljoner lägenheter. Folkpartiet förespråkade 1,1 miljoner.
En förutsättning för miljonprogrammet var pensionsreformen 1959. Därigenom hade betydande kapital byggts upp i AP-fonderna, som nu kunde användas för finansiering. Det gick ändå trögt i början. Riktig fart sköt bostadsbyggandet efter 1967 då ett nytt bostadsfinansieringssystem introducerades. Det var ett räntelånesystem, som innebar att boendekostnaderna var måttliga i början och sedan ökade med stigande betalningsförmåga hos hushållen. Systemet var i princip subventionsfritt. Det var lika för flerbostadshus och egna hem.
Ännu bättre fart blev det efter 1969 då, projekt med mer än 1.000 lägenheter fick förtur till finansiering. Detta var nog det olyckligaste beslutet i genomförandet av miljonprogrammet. Visst styrde kranbanorna stadsplanerna, men genom den höjda produktiviteten i byggindustrin var byggnadskostnaderna realt oförändrade under perioden 1965–1975 – detta trots det extremt höga resursutnyttjandet och den snabbt stigande betalningsförmågan hos hushållen. Den klassiska industriarbetarfamiljen med två barn hade 1965 råd med två rum och kök för 20 procent av inkomsten. 1975 räckte pengarna till tre rum och kök.
Miljonprogrammet hade nått sina mål redan 1972. Då började tomma lägenheter uppträda. 1975 avskaffades räntelånesystemet och ersattes med räntebidrag. Det är därefter som subventionerna skjuter i höjden. Den statliga bostadspolitiken har efter miljonprogrammet inte haft bostadsförsörjningen i fokus utan mera sysselsättningen. När den upphörde 1992 så utbröt massarbetslöshet.
Till sist. Jovisst – Ingvar Carlsson drev frågan som ordförande i SSU, men Erlanders famösa svar i TV-utfrågningen var 1966 efter att beslutet om att bygga en miljon lägenheter på tio år tagits.
Gösta Blücher, arkitekt SAR/MSA
|