Adieu tristesse

Det går bra nu. Efter att ha varit associate hos Herzog & de Meuron i Schweiz har svenska Mia Hägg, 37, flyttat till Paris och startat kontoret Habiter Autrement. För tillfället jobbar hon med två stora statliga bostadsprojekt i samarbete med Jean Nouvel – det ena i spanska Toledo med mottot "Adieu tristesse".

Förra våren hade Mia Hägg ganska nyss slutat på Herzog & de Meuron och kört igång sin arkitektfirma Habiter Autrement. Då virvlade hon in på en middag när resten av det svenska sällskapet för länge sedan hade börjat sörpla ostron. På den turistiska restaurangen kändes hon, i sin klarblå tunika från Comme des Garçons och röda högklackade skor, som en frisk fläkt bland de ganska medelålders arkitektherrarna.

Nu har det snart gått ett år sedan jag träffade Mia första gången på den där restaurangen och det enda som egentligen är sig likt är de röda klackskorna. För Mias firma har, i takt med att projekten trillat in, redan vuxit ur sina gamla lokaler.

– Vi har sex anställda och två frilansare. Jag tror att det är bra att ha den erfarenhet jag haft innan man startar eget. Då har man ett kontaktnät – och det är svårt direkt efter studierna, säger Mia och skissar på en servett.

Trots att Habiter Autrement är ett så ungt kontor har bostadsprojektet i Toledo redan blivit omskrivet i spanska bygg- och arkitekturtidskrifter. Om Bordeauxprojektet har det skrivits både i fransk dagspress och i tidskrifter som Moniteur och AMC.

Första gången Mia kom i kontakt med Jean Nouvel och hans firma AJN var för tio år sedan. Under anställningen på AJN blev kvinnliga chefsarkitekten Françoise Raynaud, som bland annat varit projektledare för det beryktade "La tour sans fin"i Paris, 27-åriga Mias handledare och förebild.

– Det var fantastiskt att träffa en yrkeskvinna som hon – som gjorde så stora projekt. På Chalmers var de stora projekten ofta killprojekt. Som huvudprojekt hos Nouvel jobbade jag med Dentsu, en 200 meter hög skyskrapa i Japan.

På våren 2002 flyttade Mia till Basel i Schweiz och började hos Herzog & de Meuron.

Året därpå startade arbetet med Olympiastadion i Peking, där hon var en av projektledarna.

– Jag var oerhört fascinerad av Herzog & de Meurons sätt att arbeta. Det är en kvalitet i allt de bygger – en idérikedom och nyfikenhet i materialvalet till exempel.

Mia bodde i Peking mer eller mindre under två års tid och samarbetade med en lokal arkitekt för att få förståelse för platsen.

– Det var fantastiskt att följa projek­tet, från arbetet med de första små korviga modellerna, säger Mia och visar med händerna något som kan tänkas bli det nu existerande fågelboet.

Äventyret – att arbeta med ett kinesiskt projekt som omfattade 8.000 byggarbetare – skulle enligt Mia bara det kunna bli en hel bok. Men hon sammanfattar tiden i Peking som en period full av tidspress och utmaningar som språkproblem och kulturella barriärer.

2005 blev Mia så kallad associate i Herzog & de Meuron, vilket innebar att hon fick övergripande ansvar för flera olika internationella och schweiziska projekt samtidigt.

Den sista januari i fjor sade Mia upp sig och började jobba med Habiter Autrement. Småskaligheten i det egna företaget är en helt ny erfarenhet. Just nu är hon och kollegorna till exempel mitt uppe i en kontorsflytt och på grund av röran försiggår allt arkitektarbete i Mias lägenhet.

– Reality bites. Herzog & de Meuron har med sina resurser en unik situation.

Men det konkreta sättet att arbeta – hela tiden med modeller och enkla skisser – tar Mia med sig från Herzog & de Meuron till sin egen verksamhet.

– Man måste förstå att man inte kan lösa allting i varje etapp. Ett projekt måste mogna konceptuellt i varje steg. Man måste ha tålamod – i en tävling blir inte allting klart.

När Mia pratar om Habiter Autrement återkommer hon ofta till vikten av lust.

– Den administrativa delen i ett företag är enorm. Men den får inte göra att det förtar det roliga i att göra arkitektur. Idéskapandet är kärnan i verksamheten.

Mia Hägg tycker att egenföretagande borde ingå mer i svenska arkitektutbildningar och hon rekommenderar arkitekter att starta eget kontor om de har idéer de vill utveckla. Men samtidigt betonar hon lagarbetet och att arkitektur i verkligheten inte är som under utbildningen – när det var tillåtet att sitta ensam på sin kammare och skapa.

– Jag har alltid tyckt om att kommunicera och jobba i grupp och hade mycket väl kunnat fortsätta i en större struktur. Jag ser inte Habiter Autrement som ett företag för mig som person – det är roligt att utveckla projekt ihop. Arkitektur är som en enorm orkester – där allas insats är viktig för helheten.

Förutom Mia själv består kontoret i dag av Sandrine Forais, en fransk kollega Mia lärde känna på skolan i Belleville och som kommer att bli delägare i firman. Mia har dessutom anställt en koreansk och två franska arkitekter.

– Och i somras anställde jag svenska Lina Lagerström – det är toppen, säger hon.

Dessutom samarbetar hon med kontakter från bland annat tidigare arbetsplatser.

– Det är bra att ha en liten kärna med människor som utgör kontoret och sen ha satelliter på andra ställen.

Habiter Autrement är ett aktiebolag - vilket i Frankrike är lite mer komplicerat att starta än enskild firma.

– Men jag har inte haft något finansstöd från någonstans. Men precis som för alla som startar eget har det varit viktigt att snabbt hitta projekt för att få det att gå runt.

Samarbetet med Jean Nouvel, som numera också är Mias sambo, har varit bra just under projektet i Bordeaux.

– Det är en fördel att samarbeta med Jean – förutom hans enorma kreativa begåvning och erfarenhet gör hans stora namn att kommunen lättar på byggreglerna.

Att vara svensk arkitekt i stora världen tycker Mia mest är positivt. Snacket om att svenskar inte vågar ta för sig bland mindre blyga utländska kollegor håller hon inte med om.

– Jag tror att man får mindre ritträning i Sverige än i en del andra länder. Men fördelen jag tycker att man har som svensk är att man har med sig en förmåga att ifrågasätta saker.

– Det är en uppmaning till alla unga arkitekter: Res mycket och jobba på många olika ställen, säger hon.

Överhuvudtaget tycker Mia att man inte ska vara rädd för att inte känna till andra länders särskilda teknikaliteter. När jag frågar om särskilda byggregler inför Toledoprojektet skrattar hon glatt.

– Som arkitekt är det i många sammanhang bra att vara dilettant. Då kan man inte alla regler och då ställer man de rätta frågorna. Hade vi känt till varenda regel i Spanien hade vi aldrig kunnat göra ett projekt som är så friskt och nytt. När jag arbetade med stadion i Peking hade jag aldrig ritat ett stadion förut. Ingen ingenjör tyckte att vi skulle göra stadion som vi gjorde.

– En generell fördel med att vara utlänning är att alla förväntar sig att man ska vara annorlunda. Det ger utrymme.

Mias planer för den närmaste framtiden är att komma igång med bygget av de totalt åtta pågående projekten. Och så är det nya saker på gång.

– Till exempel planerar vi att utveckla en möbelserie tillsammans med franska arkitektkontoret Cigu, säger Mia.

Och så börjar hon bli sugen på att ta med sig sina erfarenheter norrut.

– Det skulle vara fantastiskt att få bygga i Sverige. Jag tror att vi med vår internationella ryggsäck skulle kunna tillföra mycket. Det skulle vara som ett slags hemkomst.

Text och foto: Julia Svensson