Intill den nyanlagda konstgräsmattan framför operan i Göteborg försöker det kommunala bolaget Älvstranden Utveckling AB (ÄUAB) och stadsbyggnadskontoret kommunicera med allmänheten. En tillfällig utställningspaviljong har uppförts. Den ser häftig ut med sin siluett av älven över fasaden och nu har den visst öppet varje dag 11–14. Kom in och se hur framtidens älvrum ska se ut! Okej då, en halvtimme.
Vad spännande det skulle kunna vara. Men det är det inte. Istället påminner utställningen, med den stora stadsmodellen i centrum, om att arkitektur och stadsbyggnad i sina sämsta ögonblick inte är annat än underleverantörer till mäklarbranschen. I en vrå av rummet anas små flagor av en medborgardialog som blev en parentes, i övrigt domineras utsikten av strikta affärsöverväganden och arkitektonisk konformism. Inte någonstans längs älven glimmar det till, inte någonstans någonting som svarar mot sin plats vid stadens vattenfront, eller signalerar att det medvetet möter tidens utmaningar.
Vi går ut igen. Och funderar på hur det blivit så här.
Ibland behövs det ett visst mått av naiv galenskap för att det ska uppstå gnistor. Ta Turning Torso till exempel. Egentligen en helt omöjlig arbetsseger för en vd som förde sin styrelse bakom ljuset och hamnade i fängelse för att få se sin skulpturala uppenbarelse realiserad.
Något sådant skulle aldrig hända i Göteborg. Här gäller snustorra kalkyler med plånboken i ett fast grepp. Inte "en kommunal skattekrona" får tillföras verksamheten i Älvstranden Utveckling, det affärsdrivande kommunägda företag som driver exploateringen av älvstränderna. Bra, kan man tycka som skattebetalare. Men konsekvensen är inte bara att vi slipper Turning Torsos utan också att vi fått ett fegt stadsbyggande som utifrån företagsekonomiska överväganden producerar en intetsägande bostadsrättsarkitektur där inte en millimeter ny mark har brutits.
Kommunstyrelsen tycks vara vrålnöjd. Norra Älvstranden betraktas som ännu en framgångsrik produkt av Göteborgs resultatinriktade konsensusmodell och ÄUAB har fått ett utökat uppdrag att utveckla också Södra Älvstranden liksom att röra sig längre inåt land på Hisingen. Vilka delar av staden finns det som inte kan överlåtas åt bolaget?
I två uppmärksammade artiklar i Göteborgs-Posten i januari satte Mark Isitt fingret på konsekvenserna av det arkitekturklimat som råder i Göteborg: En sörjig blandning av ointresse, självgodhet och feghet.
I Isitts analys framställdes en stark stadsarkitekt som lösningen och en plats på "den internationella arkitekturkartan" som det mål staden borde sikta mot. Det kan diskuteras. Men att det saknas arkitekturpolitik och helhetssyn kring stadsbyggandet är en upplevelse som många kan skriva under på.
Konsekvenserna av situationen är nedslående. Frånvaron av helhetssyn gör att alla kontroversiella ställningstaganden kring älvsträndernas användning – och de är många – ständigt skjuts framåt. Tills hela området en vacker dag är färdigbyggt utan att någon någonsin tagit ställning till vad vi egentligen skulle uppnå. Vad vi kunde ha åstadkommit.
Staden planeras baklänges. Inte genom program och visioner formulerade och skärskådade i offentligheten, utan genom förhandlingar i konsortiekorridorer som sedan presenteras som bostadsannonser, nödhjälpligt förklädda till informationsutställningar.
Många frågar sig var stadsbyggnadskontoret är, vad de egentligen gör, hur de driver allmänhetens intressen, om de alls arbetar för att höja nivån i byggandet. Man kan undra. I GP säger stadsbyggnadsdirektör Lars Ivarson, tidigare vd för Älvstranden Utveckling, att han inte vill "sitta och rita detaljplaner som företagarna ogillar". Det är ett ganska uppseendeväckande uttalande när det kommer från kommunens chefsförhandlare gentemot byggherrarna. Detaljplaneverktyget är inte en serviceinrättning, det är ett led i en förhandling som syftar till att mejsla fram en markanvändning och byggnadsdisposition som tillgodoser ett vidare samhällsintresse än enbart den enskilde byggherrens. Det är bara kommunen som kan spela den fiolen.
Artiklarna i GP genererade en välbehövlig debatt. En av replikerna kom från byggnadsnämndens ordförande Anneli Hulthén (s), som menade att det visst finns visioner för Göteborgs framtid: en central målsättning i majoritetens budget är en stad som strävar mot ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.
Det är alls ingen dålig ambition. Kunde vi nå den lär Göteborg låta höra tala om sig i många internationella sammanhang – som Gårdsten har gjort - om än inte på just de arkitekturkartor Mark Isitt drömmer om.
Samtidigt framhärdar Hulthén i att arkitektur bara handlar om "tycke och smak". Då finns det skäl att undra om ambitionen någonsin kan bli mer än ord på ett papper. För den hållbara staden uppstår inte när ett politiskt protokoll justeras, den blir verklighet först genom konkret rumslig organisering. Alltså, just, arkitektur.
Detta slutsteg verkar Hulthén betrakta som en simpel formalitet. I själva verket är det här som den verkliga utmaningen väntar. Vi har begränsade erfarenheter av att bygga hållbara städer. Hur ser egentligen den hållbara staden ut när alla dess tre aspekter ska fungera samtidigt? Går det ens att åstadkomma billiga lägenheter åt alla samtidigt som vi ska betala den merkostnad som modernismens städer tog på springnota? För att nå någon vart måste forskningen kopplas in och den öppna diskussionen släppas på. Det behövs ett kreativt arkitekturklimat med högt i tak och det behövs ordentligt med tid för den iterativa process vi arkitekter kallar för skissande.
Menar Hulthén allvar med ett hållbart Göteborg borde nästa initiativ från stadshuset vara att inleda ett samarbete med, säg, Chalmers – som redan har satt sitt strategiska fokus på hållbar samhällsbyggnad. Växla in den praktiskt tillämpade forskningen kring hållbarhet i stadsbyggandet. Skriv ett samlande program eller en fördjupad översiktsplan som beskriver visionerna för att åstadkomma världens mest hållbara stad runt älvrummet. Återstarta, fördjupa och permanenta medborgardialogen och låt allt detta bilda underlag för en internationell arkitekttävling.
Då skulle kanske även den fina informationspaviljongen komma till vettig användning.
Erik Berg
Erik Berg är arkitektstudent på Chalmers.