Debattens vågor höga i Göteborg

Missnöjet över arkitekturklimatet i Göteborg har pyrt en längre tid. När arkitekt Erik Linn och frilansjournalist Mark Isitt skrev om tillståndet i Göteborgs-Posten flammade debatten upp. Starka politiker utan kunskaper och visioner kuvar tjänstemännen vilket skapar arkitektoniska halvmesyrer, lyder kritiken. Och vart tog stadsarkitekten vägen?

Av Elisabet Näslund

Göteborg har ett bra geografiskt läge i Norden, en radda välrenommerade och framstående arkitektkontor – inklusive Sveriges nu största stjärna Gert Wingårdh, en av landets tre arkitektskolor, arkitekturhistoriskt värdefulla byggnader liksom moderna dito.

Det är med andra ord bäddat för ett bra arkitektoniskt klimat.

Verkligheten är en annan. Efter att senaste stadsarkitekten sade upp sig i protest 1999 har tjänsten inte återbesatts. Stadsbyggnadskontorets verksamhet är splittrad i geografiska områden och har fler jurister än arkitekter i staben.

Privatpraktiserande arkitekter har kanske inte en tuffare tillvaro i Göteborg än i andra svenska städer, men flera av dem vill kunna förverkliga friare och mer framåtblickande byggnader.

– Politikerna är osäkra, de vill bygga djärvt men vågar inte riktigt släppa fram sådana planer, säger Magnus Borglund, ordförande i White arkitekter.

– Stadsbyggnadskontoret är fullt med kompetenta människor men de hörs aldrig i den offentliga debatten. Vad fackförvaltningen står för blir inte tydligt, säger Anna-Johanna Klasander, arkitekt som i dagarna börjat på White efter att ha jobbat på stadsbyggnadskontoret i tre år.

I Göteborg väger politikernas ord tungt. Göran Johansson (s) är stadens starke man, ordförande i kommunstyrelsen sedan länge. Han är handlingskraftig och snabb i vändningarna när han vill något. Lite väl snabb, tycker vissa som exempelvis minns den famösa behandlingen av operahuset, där Carl Nyréns förslag dribblades bort till förmån för ett billigare förslag och en ny fotbollsarena. Allmänt omtyckt eftersom han värnar Göteborg (mot resten av Sverige), men de socialdemokrater som tycker annorlunda än han slår raskt i glastaket. Avgjort mer intresserad av fotboll än av arkitektur.

Arkitektur- och stadsbyggnadsfrågorna har Göran Johansson lämnat över till en partikamrat han har stort förtroende för, Anneli Hulthén. Hon är tidigare EU-politiker som flyttade hem från Bryssel till kommun- (och riks-)politiken för några år sedan. Idag är hon ordförande i två "prestigenämnder", byggnadsnämnden och i trafiknämnden.

I diskussionen som följde på Erik Linns och Mark Isitts artiklar framstår Anneli Hulthéns syn på arkitektur som snäv. Ekonomiska, ekologiska och sociologiska visioner är inte arkitektur utan politik, sade hon exempelvis i en synnerligen välbesökt debatt på Stadsmuseet. Att man kan leva med det mediokra resultatet av en plan även om det inte blir som man hade velat, är ett annat uttalande från debatten som upprörde närvarande arkitekter.

– För mig handlar mitt uppdrag om samhällsbyggnad, säger Anneli Hulthén när jag intervjuar henne.

Hon vill ha en bredare syn på stadsbyggande. Att låta flera förvaltningar jobba tillsammans med projekt i en samordnad process är Anneli Hulthéns överordnade mål. Redan nu ägnar stadsbyggnadsdirektör Lars Ivarson och fastig­hetskontorets nya chef Christina Johansson mycket tid åt att få sina förvaltningar att gå i takt. (Ett viktigt jobb med tanke på fastighetskontorets tidigare vana att dela ut markanvisningar i strid med översiktsplanen.) Anneli Hulthén vill också få med "sin" trafiknämnd liksom miljö-, park och natur- och kulturförvaltningen.

– En samordnad process är viktigare än en tjänstemannatillsättning, svarar hon på frågan om vad hon anser om att återinföra stadsarkitekten.

Stadsarkitekt eller inte är ingen stor fråga för Anneli Hulthén; för Göteborgs del finns det viktigare saker på dagordningen, som att medborgarna ska få jobb, känna trygghet, ha en bra kollektivtrafik, med mera.

Susanna Haby (m), vice ordförande i byggnadsnämnden, är inte heller intresserad av att få tillbaka stadsarkitekten.

– Jag är beredd att pröva det mesta men jag vill ha förklarat för mig vad som blir bättre av att ha en stadsarkitekt. När vi hade en på 70-talet revs till exempel gamla Arkaden, ett väldigt vackert kvarter, och ersattes med en fruktansvärt ful byggnad, säger hon.

Två folkpartister har lagt en motion i kommunfullmäktige om att en stadsarkitekt ska införas. Den ligger på remiss. Anneli Hulthén kommenterar motionen med att "det är väldigt märkligt att motionera om en tjänstemannatillsättning". Susanna Haby säger att det räcker med den tjänstemannaföreträdare som finns, det vill säga stadsbyggnadsdirektör Lars Ivarson (väg- och vattenbyggare och tidigare vd för Älvstranden utvecklings AB).

Anna-Johanna Klasander anser att både staden och stadsbyggnadskontoret skulle må väl av en stadsarkitekt:

– Det behövs en röst från förvaltningen som är tydlig utåt, och en samlande kraft inåt – som har intresset och mandatet.

Ronny Reinholdsson var stadsarkitekt 1984–1988. Precis som sin efterträdare slutade han i protest, eftersom han var kritisk till organisationsförändringen. När han var stadsarkitekt fanns en fungerande dialog mellan honom och byggnadsnämnden, säger Ronny Reinholdsson. Den försvann i och med den nya organisationen.

Hur är det med dialogen mellan tjänstemän och politiker? Kontaktytan är väldigt liten, och går vanligen i flera steg genom chefer, enligt Anna-Johanna Klasander.

– Hade jag varit ordförande hade jag varit mån om att flytta tjänstemannakåren närmare mig, säger Susanna Haby.

Men Anneli Hulthén anser att dialogen fun­gerar – beroende på vilken typ av tjänsteman man är.

– Det är en generations- och kulturfråga, hur man ser på livet och sitt arbete är det som avgör. Har man behov av att bara bli styrd upplever man kanske frustration.

Den dialog som politikerna behöver stärka i första hand är inte den med tjänstemännen utan med medborgarna, fortsätter hon resonemanget. PBL-modellen har nått vägs ände. Byggnadsnämndens ordförande vill utvärdera dialogen som användes i programarbetet med Södra Älvstranden och ha den som grund när området Heden i centrala Göteborg ska utvecklas.

Göteborg kommer ofta upp i Sveriges Stadsarkitektförenings diskussioner som exempel på en förvaltning med hög personalomsättning och utan stadsarkitekt, berättar ordförande Leila Ekman. Den är inte unik och Leila Ekman har förstås funderat över varför konflikter kring och ifrågasättande av just arkitektonisk kompetens är så pass vanligt förekommande.

– Kanske för att det är en stark önskan hos många politiker att manifestera sig genom byggnader och, alltmer idag, hela stadsområden.

För henne är det självklart att en kommun måste ha en stadsarkitekt för att få ett bra klimat för stadsbyggnadsfrågor.

– Jag förstår inte hur politikerna kan hålla ihop stadsbyggnadsfrågorna utan stadsarkitekt, säger Leila Ekman. Men det är väl bekvämare att ta beslut om enskilda områden och frågor om man inte har någon övergripande vision.

Politikerna i Göteborgs byggnadsnämnd har fått stark kritik för att ha brist på visioner.

– Jag är förvånad, mycket förvånad, säger Anneli Hulthén om kritiken. Visionen presenteras i budgeten år efter år och det är hållbar utveckling i praktiken, jag förstår inte hur man kan ha missat det. Det är i så fall om man värderar stadsbyggnad enbart utifrån hur enstaka hus ser ut och inte utifrån visionen om den goda staden.

– Jag upplever det som att Anneli Hulthén missar steget mellan de övergripande inriktningarna – som alla är ense om – och hur de faktiskt ska ta form i Göteborg. Det saknas ett konsekvent förhållningssätt, säger Anna-Johanna Klasander, som i likhet med flera andra arkitekter jag talat med efterlyser en samlad stadsbyggnadsvision från byggnadsnämndens ordförande.

Erik Linn tar två skilda stadsbyggnadsexempel för att visa på den osäkerhet som uppstår när det inte finns någon långsiktigt fastslagen linje. Friggagatans funkisområde (med byggnader och stadsplan av Gunnar Hoving respektive Uno Åhrén) ska rivas trots att det klassats som värdefullt, och ersätts av ett bostadsområde med hög exploateringsgrad. I fallet med Götatunneln säger han att stan blev tagen på sängen när de statliga pengarna kom. Två år efter tunnelns invigning finns ännu ingen färdig plan.

Göteborgsarkitekterna längtar efter att få rita djärvt men anser att de hålls tillbaka av politikerna i byggnadsnämnden. Samma politiker hävdar att de vill se mer nyskapande arkitektur än den som förevisats de senaste åren.

– Byggnadsnämnden har uttryckt en viss trötthet över vad vi sett, säger Anneli Hulthén. Det är en viss likriktning, om det sedan beror på byggarna eller arkitekterna.

Susanna Haby anser att det är de stora byggherrarna som bär skulden för den slätstrukna arkitekturen.

– De är inte intresserade av arkitektur, är inte intresserade av att betala för något speciellt, är inte tillräckligt djärva. Hos Älvstranden är det för mycket ingenjörstänk och för lite arkitekturtänk.

Vem håller tillbaka vem – arkitekter, byggare, beställare eller politiker? Och hur ska dödläget brytas? En stadsarkitekt kommer knappast som en prins(essa) på sin vita springare för att frälsa Göteborgs arkitekter. Snarare som en symbol för att stadens styrande åter vill låta arkitektonisk kvalitet spela en avgörande roll i stadsutvecklingen.