Varför är miljonprogramsfrågan så känslig och varför väcker den sådan debatt? Troligtvis för att den är paradoxal. Det är lätt att göra fel, trots att frågan oftast inte har med rätt och fel att göra. Fråga bara Svenska Bostäder och Stockholms stad som tack för ambitionen att under tio år investera över hundra miljoner kronor om året i Järvalyftet fått en folkstorm mot sig. Fråga också invånarna som organiserat sig under namnet Husby Unite i protest mot de sjuttio-procentiga hyreshöjningar Svenska Bostäder planerat till följd av upprustningarna. Hur kan det bli så att ingen tycker att de vinner när det kommer till miljonprogramsfrågan, att det negativa tar över?
Det korta svaret är att det har varit så från början. Att "Tensta - Stockholms stads första utbyggnad på Järvafältet och landets största byggplats - har blivit ett begrepp för dagens ofullkomliga samhällsbyggande", påpekades redan innan Tensta var färdigbyggt. Citatet är från omslaget till Rapport Tensta från 1970 av Expressens Olle Bengtzon, Jan Delden och Jan Lundgren. Värt att minnas i sammanhanget är att Tensta fortfarande var en byggplats och att tunnelbanan inte kom förrän 1975. Redan innan Tensta var färdigbyggt fick området således symbolisera ett nationellt misslyckande.
Rapport Tensta är en etthundrafyrtiosidig attack mot miljonprogrammets storskaliga ambitioner och beskriver en lång räcka av tekniska och byråkratiska problem samt bristande fysisk planering. Boken kom i modernismens slutskede och blev dråpslaget för folkhemmet som en toppstyrd bostadspolitisk manifestation. Den beskrev en verklighet så långt ifrån ambitionerna att hela miljonprogramsfrågan polariserades. Än i dag kan diskussionen spåra ur och hamna i det absurda läget där man antingen är för eller emot hela miljonprogrammet.
Under trettio år har problemfokus successivt flyttat över från staten, husen och närmiljön till de boende. Från att ha varit offer för ett ofullkomligt samhällsbyggande så har invånarna i miljonprogrammen blivit orsaken till ett misslyckat samhällsbyggande.
Ett tydligt exempel på detta skifte finns i Svenska Bostäders "Rapport om miljonprogramsområden" hösten 2004. Där drar man följande slutsatser om fastighetsbeståndet kring Järvafältet:
"Sammanfattningsvis kan man säga att inom Svenska Bostäders storskaliga bebyggelse från miljonprogrammets dagar bor hyresgäster som är fattigare, mer bidragsberoende och mer trångbodda än inom alla andra Svenska Bostäders områden och i hela Stockholm. Andelen personer med utländsk härkomst och från många olika kulturer är mycket stor. Andelen barn under 16 år är också mycket stor. Dessutom vet vi att de siffror om de boende vi redovisar i denna rapport endast upptar de som finns folkbokförda i våra fastigheter. På goda grunder tror vi oss veta att det bor ett stort antal personer i de här områdena, som inte är folkbokförda här. De kan bo olagligt i andra hand eller som inneboende hos våra hyresgäster. "
Underhållsbehov, tekniska frågeställningar och andra fixerade eller "hårda" fakta trängs undan av en mängd statistiskt belagda relationella eller "mjuka" fakta om lägenhetsinnehavarna. Antydan är att "de boende" är problemet och att Svenska Bostäders förvaltningsuppdrag försvåras av detta. Rapporten fokuserar på språk- och kulturrelaterade svårigheter, olaga andrahandsuthyrning, brister i de boendes sophantering och användning av miljöstugor samt negativa effekter av den höga befolkningstätheten. Det enda positiva i beståndet rapporteras vara de engagerade husvärdarna som tycker om "människorna" på Järva.
Både Rapport Tensta och Svenska Bostäders "Rapport" är, även om de har sinsemellan olika fokus, exempel på att andra än de boende själva formulerar problemen med miljonprogramsområdena. Det är olika aktörer med makt som har präglat och präglar debatten. Med anspelning på Edward Saids begrepp orientalism kan dessa maktens beskrivningar av miljonprogrammet kallas mångkulturalism. De konstruerar, samt bibehåller, bilden av miljonprogrammet som en plats enbart till för avvikande människor från framförallt andra kulturer. Situationen är så allvarlig att det bör ringa en varningsklocka varje gång någon hävdar att ett miljonprogramsområde är spännande eller intressant på grund av sin multi-kulti, sina billiga grönsaker eller någon antydan till "de andra" och "det annorlunda" som finns där. För varje gång dessa begrepp används befästs miljonprogrammet som ett misslyckande.
Mångkulturalism är ett aktuellt ämne som väcker debatt långt utanför miljonprogrammets gränser. Tyvärr är det fortfarande få arkitekter som anammat ämnet och drivit fram projekt som förändrar uppfattningen av miljonprogrammet. Efter Gårdsten i Göteborg, som visades upp 2005, finns det få satsningar som anses lyckade. Men är Gårdstensmodellen den enda fungerande? Det finns en fara med att bara ha ett svar. Ett svar som dessutom går ut på att identifiera orsaker och lägga fram en modell. Detta tillvägagångssätt kan lätt leda till motsatt effekt: att bilden av miljonprogramsområden som invandrartäta problemområden blir starkare. Att detta synsätt i sig kan vara problemet är det få som verkar erkänna, för det skulle ju betyda att problemet rent av ligger hos betraktaren.
Den kommande upprustningen av miljonprogrammet borde kunna både ta hänsyn till miljonprogrammets förutsättningar och undvika mångkulturalismens fallgropar. För att hantera dessa frågor kan det något tillspetsat hävdas att arkitektens och arkitekturens traditionella kunskap inte längre räcker till. Modernismens visionära helhetsgrepp och funktionalismens tillämpande av normer måste utvidgas med ny förståelse på både mikro- och makronivå för maktanalys (beträffande segregationen och medias roll), ekonomi (stora investeringar i resurssvaga områden), historia (föreslå/förhindra att mönster upprepas) och ägar-/förvaltningsformer (säkra kontinuitet och hållbarhet).
Låt mig ge tre exempel, alla från Järvafältet, på hur det går att bygga på miljonprogrammets kvaliteter snarare än dess brister:
1 Statistiskt sett är knappt en fjärdedel av Sveriges bostadsbestånd byggt under miljonprogrammet. Ungefär en tredjedel är småhus, en tredjedel låga flerbostadshus och en tredjedel höga flerbostadshus. Det är främst den sista tredjedelen som fått representera hela miljonprogrammet. Oavsett storlek på huset byggdes likväl alla miljonprogrammets bostäder för "svenska kärnfamiljen" i den yttersta av funktionalismens kraftansträngningar. Alla bostadens delar var framstuderade och bestämda likt pusselbitar. Med miljonprogrammet massproducerades och repeterades ett enda normerande sätt att bo och leva över en miljon gånger. När sedan Sveriges demografi och förhållande till kärnfamiljen förändrades följde inte lägenheterna, framförallt i resurssvaga områden, efter. De ser fortfarande ut som de gjorde för fyrtio år sedan. Mångfalden av personer i dagens samhälle står i skarp kontrast till enfalden av lägenheter i folkhemmets miljonprogram.
En möjlighet som finns inbyggd i miljonprogrammet från början är byggsystemen. Den rationella och industriella produktion som miljonprogrammet byggdes med gör det ekonomiskt försvarbart att ändra både lägenhetsstorlekar genom sammanslagningar och lägenhetsplanerna till nya rumsbildningar. Kortfattat gör byggsystemen att lägenheterna i de flesta fall är utmärkt anpassade att anpassas till dagens boende. Tyvärr fokuserar ombyggnadsplaner i miljonprogramsområden oftast på den yttre miljön och lämnar lägenhetsplanerna i princip oförändrade, även efter sammanslagningar. Forskningen har hittills sagt att det är just planerna som är bra med miljonprogrammet. Det är de också, men när hundratals lägenheter intill varandra har samma planlösning riskerar enfalden av alternativ att slå ut kvaliteterna i den enskilda bostaden.
Till exempel går lägenheter i Ohlsson & Skarnes byggsystem S66 utan problem att slå ihop. Detta visades i Familjebostäders bestånd under Tensta Bo 06. Av Familjebostäders 921 lägenheter i Tensta fanns bara en (1) femma och nästan hälften treor. Att då ta två stycken treor och göra en femma och en etta av dessa visade sig ha flera fördelar. För det första ökades antalet stora och små lägenheter men inte på bekostnad av det totala antalet lägenheter. För det andra utökas antalet varianter på lägenhetsplaner i området vilket närmare speglar demografin. För det tredje är det billigare att bygga om (och till exempel återanvända flyttbara väggar) än att nyproducera. Femman på 122 kvadrat, som byggdes om för Tensta Bo, hyrdes ut för 8.400 kronor per månad vilket är runt 825 kronor per kvadrat och år. Nyproduktion låg då i Stockholm på cirka 1.300 per kvadrat och år eller en månadshyra på omkring 13. 000 kronor. Även med kraftigt subventionerade hyresnivåer är ekvationen inte lätt att få ihop, varken för fastighetsägare eller för hyresgäster. Lägg då till att avkastningskraven för bolagen ofta är högre i miljonprogramsområden och inkomsterna för de boende statistiskt lägre verkar ombyggnation av det befintliga beståndet än mer motiverat.
Till skillnad från tidigare satsningar i Familjebostäders bestånd är tanken också att ombyggnaderna ska kunna utföras successivt under en längre period istället för att alla ska göras på en gång. Om någon flyttar ur sin lägenhet kan grannarna bli tillfrågade om de vill ha större eller mindre lägenheter. Deras nya lägenheter kommer efter ombyggnad att vara anpassade till deras önskemål och behov vilket motiverar en justering i hyreskostnaderna, antingen upp eller ned. Den nya lägenheten kan uppgraderas eftersom det visar sig att inflyttande har större benägenhet att öka sina hyreskostnader. Mindre arbetslag skulle kunna genomföra ombyggnaderna efter hand och på så vis undvika långa processer med stora mängder omflyttningar. John Mattsson Fastigheter arbetar nu efter en liknande modell i Larsberg på Lidingö med motiveringen att deras hyresgäster är viktiga att behålla en god relation till.
Ombyggnaderna i Tensta var budgeterade till cirka hundrafemtiotusen kronor per lägenhet. I Rinkeby, i mitten av 1980-talet, investerades ungefär en miljard kronor som påverkade drygt tusen lägenheter. Skillnaderna i lägenhetsplanerna före och efter ombyggnad i Rinkeby är praktiskt taget symboliska. Det är nästan svårt att förstå hur en miljon per lägenhet resulterade i så försvinnande små planförändringar. Samtidigt finns det stora skillnader i de olika projektens omfattning. Det ingick mycket mer i Rinkeby-projektet än i Tensta-sammanslagningarna där Familjebostäder redan gjort stambyten samt gårds- och fasadupprustningar. Att det kostar att bygga om miljonprogrammet är uppenbart. Var kostnaderna ska läggas, hur detta påverkar de boende och med vilken motivering upprustningen sker är vad som här diskuteras. Miljonprogrammets byggnader bör hur som helst ses som en tillgång som förenklar anpassningen till dagens samhälle istället för en bidragande orsak till dess sönderfall.
2 Alla områden (i storlek ända ner till specifika hus) har olika förutsättningar och möjligheter till utveckling trots att de byggdes samtidigt. Det gäller att se till de specifika förutsättningarna. Ett talande exempel är den ursprungliga generalplanen för Tensta-Rinkeby. Den visar ett område mer infrastrukturellt integrerat med sin omgivning än dagens situation och modernare än vad som idag är politiskt möjligt trots att det pågår stora infrastrukturella förändringar på Södra Järva. Generalplanen från 1965 beskriver hur Tensta förbinds med Spånga och Bergslagsvägen samt hur Rinkeby kopplas till Bromsten medan Vägverkets och stadens planer för ombyggnaden av E18 visar ett Tensta-Rinkeby som isolerats ytterligare. När nya E18 dras förbi Tensta-Rinkeby länkas den in i bebyggelsen med betydligt färre (och planskilda) korsningar än det finns idag. Trafiken leds i princip på en motorväg förbi Tensta-Rinkeby och befäster därmed områdenas isolering. Ur ett maktperspektiv kan hävdas att Stockholms stads intresse för en passerande motorväg befäster Tensta-Rinkebys status som en avskild del av staden. Ur ett historiskt perspektiv är det viktigt att inte beskriva Södra Järva som ett infrastrukturellt felbyggt eller feltänkt område från början när det faktiskt är efterkommande beslut som har förändrat och isolerat Tensta-Rinkeby. Att som arkitekt i dag föreslå en väg mellan Bromsten och Rinkeby (eller rättare sagt mellan staden och förorten) förefaller mer visionärt än det var 1965 då det var modernt, men inte blev av.
3 Det kan vara rätt i tiden att pröva nya former för nyproduktion i miljonprogramsområdena. Då de har andra fysiska förutsättningar än områden från andra tidsepoker bör också resonemangen kring kompletteringar och nytillskott i miljonprogrammet kunna nyanseras. Nyproduktion är betydligt svårare att motivera, men att bara fortsätta bygga på samma sätt förefaller inte i alla fall som en rimlig lösning då både bolag och hyresgäster ser sig som ekonomiska förlorare. De enda kortsiktiga vinnarna av att allt fortsätter som vanligt är byggbolagen men även för dem är det på bekostnad av en nödvändig utveckling. Se bara på NCC, som lagt ner sin stora satsning på industriellt byggande, NCC Komplett, vilken på sikt skulle sänka byggkostnaderna. Den ekonomiska svångremmen gör att arkitekter också måste tänka om. Hur kan nya byggnadssystem tillföras och vad för kvaliteter tillför de?
Stockholms stad verkar heller inte ha bättre förslag än att fortsätta bygga på konfliktladdade (ur ett maktperspektiv) platser i miljonprogrammet som övertaliga parkeringsytor, befintliga fotbollsplaner eller nedlagda skolor. Det är lätt att förstå de boende när de blir upprörda av att se nya lägenheter byggas nästgårds innan det eftersatta underhållet på deras hus åtgärdas. Om sedan bolagen föreslår höga hyreshöjningar i samband med omfattande renoveringar som kompensation blir otacksamheten ett faktum. Bättre då att följa Familjebostäder i Tensta som redan genomfört stambyten och gårdsrenoveringar efter hand. Men hur ska man bygga nytt?
Ett förslag som redan genomförts i Tyskland är att ta till vara byggnadselement från demonterade flerbostadshus och återuppföra dem som friliggande enbostadshus. Att i Tensta uppföra hus enligt den här typen av nytänkande vore ett välkommet tillskott som utvecklar den ambition Tensta Konsthall och Livstycket redan påbörjat: att bara högsta kvalitet platsar i Tensta. De flesta miljonprogramsområden har redan en lång lista av projekt och ambitioner som nyproduktion skulle kunna utgå ifrån och utveckla. I Gårdsten har energifrågorna med Solhusen i centrum blivit en sådan utvecklingsgrund.
Ett annat förslag som faktiskt föreligger i Tensta är Familjebostäders kollektivhus på Tisslingeplan. Det är ett utmärkt förslag, som på ett positivt sätt skulle bygga vidare på en tradition av industriellt byggande i Tensta, bejaka samhällets förändringar och samtidigt visa på möjligheten att bygga nytt i miljonprogrammet. Förslaget Familjeband ritat 2004-05 av arkitektkontoret Realarchitektur är möjligt att prefabricera, sticker inte ut i skala och material samt tillför ett tiotal olika lägenhetstyper och en mängd nya rumsbildningar. Om detta projekt uppfördes skulle det förmodligen vara Stockholms mest lysande bostadsprojekt och på ett raffinerat sätt utmana tveksamheten kring miljonprogrammets fortsatta utveckling.
Erik Stenberg