Av Tomas Lauri
Jag har haft papperskorgen stående vid mitt skrivbord i några dagar. Ingen som passerar är likgiltig. De undrar vad den är för något. När jag förklarar att det är en papperskorg som sjunker ihop när man fyller den, trycker de ner den, för att se den resa sig igen. Men de stannar inte vid det. De fäller kommentarer. Papperskorgen får, som den där halstabletten, människor att tala. Alla har sin personliga ingång.
– Definitivt en feminin form, säger en kvinnlig kollega.
– Hur fungerar den? Jaså, man kan ta av locket, säger en manlig kollega.
– Det är fantastiskt kul att det är så, precis som vi vill att vår design ska fungera, den ska kommunicera, säger Anna Lindgren.
Front, som består av Anna, Charlotte von der Lancken, Katja Sävström och Sofia Lagerkvist, har haft en enorm framgång de senaste åren. Att de får Guldstolen för bästa produkt (papperskorgen Bin) är bara en fingervisning om att de har lagt världen för sina fötter. Och det på ett sätt som ingen svensk designer har lyckats med under 2000-talet.
Det började med vänskap på Konstfack. De inledde ett samarbetade. Sedan fick de det där beundrarmejlet från holländaren Marcel Wanders.
– Jag kommer precis ihåg den där dagen. Vi satt i datasalen och trodde inte våra ögon, säger Charlotte van der Lancken, som tillsammans med Anna tar hand om intervjun.
På fyra år har de blivit en del av designvärldens bratpack. De reser mellan de rätta mässorna. De bjuds in till de hetaste formgalleriorna. I höst ska de ställa ut på MoMa i New York.
Att besöka Fronts kontor kan, sett till denna framgångsvåg, te sig motsägelsefullt. Det är inget glamoröst kontor de har, inget som lätt kan förknippas med framgång. De har ett rivningskontrakt, ett par rum, i SL:s bussgarage på Södermalm.
Charlotte öppnar porten. För att komma fram till deras rum går vi ett par minuter genom tunnlar och korridorer. Källarkänslorna växer. Det är som att vara på väg till en replokal. Det dundrar från bussarna som parkerar på våningen ovanför. Vi passerar busschaufförer som oblygt byter om.
Kontoret speglar deras arbete. Det är möblerat med egna produkter. Där finns bordet som skalbaggar har mönstrat, de överdimensionerade sittkuddorna och trädlamporna från Fronts bar på möbelmässan i Stockholm 2005, de svarta avgjutningarna av djur, klädhängaren av galgar, lampan som är formad av en flugas väg genom luften, plaststolarna med skinnöverdragen de gjorde till Tensta konsthall. Där finns också lite bokhyllor, men framförallt ett stort bord av rå plywood. Det är ett viktigt bord. Det är runt det bordet många av Fronts idéer växer fram.
– Vårt arbete går mycket ut på samtal, på att sitta runt bordet och ta fram idéer, värdera, utveckla, säger Charlotte.
Fram till idag har merparten av Fronts arbeten kommit till i samband med utställningar. De har kunnat fokusera mer på att uppfinna verkligheten än att förse den med förutsägbara produkter.
Det går att skönja två huvudlinjer i deras undersökningar.
Den ena utgår från användarna. Ibland leker de med dem. Ett skåp som lyser på insidan släcks när det öppnas. Användarna blir medskapare. En papperskorg ändrar form ju mer man fyller den. En glasvas är täckt med fem lager mönstrad aluminiumfolie och byter skepnad allt eftersom man skalar av den.
Den andra tydliga huvudlinjen är deras ifrågasättande av designern. Det unika geniet med sin unika stil känns långt borta. När massproduktion och plagiat ställer allt på ända är det något annat som behöver bära formen.
Skalbaggar hjälper till att mönstra ett bord. Ett trollkarlstrick med speglar får en framsida av en byrå att se genomskinlig och tom ut. En skogsjobbare sågar till en stol i ett trästycke åt dem.
Den goda smaken får sig ständiga kängor. Det finns många förställningar om form. En högtalare behöver inte vara en svart låda utan kan se ut som en glasvas. Plastavgjutningar i full skala av djur blir okej att älska och behöver inte vara kitsch.
Deras utföranden är ofta enkla och direkta. De går att likna vid en fotbollsforward som spelar fotboll utan att dribbla och har en förmåga att göra det där överraskande tillslaget direkt i mål. Som i den film som de har lagt ut på Youtube. De skissar i 3d i luften. Ett antal kameror registrerar deras rörelser. Det hela omvandlas till datafiler. Med hjälp av en 3d-printer blir skisserna en kollektion: en lampa, ett bord, en stol.
– Vi är fascinerade av slumpen. Men det är inte så att vi säger att saker är bra för att de har kommit till av en slump, säger Anna.
– Det är en lång väg innan vi hittar rätt. Det är viktigt att resultat blir bra och intressant, fyller Charlotte i.
– Det är hela tiden vi som gör urvalet. Vi som sätter begränsningar och väljer bort alla dåliga exempel, fortsätter Anna.
Det går att se Fronts design som en reaktion mot deras utbildning. De är i grunden industridesigners. De revolterade mot det de fick lära sig på Konstfack, valde att formulera ett alternativ.
– Allt kändes väldigt inrutat, säger Anna,
– Och självklart, förtydligar Charlotte.
– Det fanns en klart uttalad åsikt om hur det går till att skapa god industridesign, vilka kriterier som är avgörande, vad som går och inte går, menar Anna. Hon tillägger:
– Vi fick göra upp med det där. Vi var tvungna att sätta oss ner och formulera våra egna förutsättningar.
På deras hemsida kan man hitta en kortversion av deras processinriktade arbetsfilosofi. Det är en sådan där beskrivning som finns på många arkitektur- och designkontors hemsidor. Deras ord är varken högtravande eller allmängiltiga, snarare trovärdiga och distinkta. Det är inte svårt att tro på dem. En papperskorg behöver inte likna en papperskorg och fungera som en papperskorg för att vara en bra papperskorg.