Modernt avstamp i historisk park

Vasaparken var den första parken i Stockholm som byggdes för lek och spel. Omdaningen som gjorts på 2000-talet av landskapsarkitekterna på Grontmij blev så lyckad att den fick årets Sienapris.

Sofia Nylén och Anders Falk firar Sienapriset med att hoppa bland gummikullarna i Vasaparken.

Av Nina Gunne

Det krattas i Vasaparken. Dagisbarnens gula västar lyser i kapp med löven och de orangerosa gummikullarna. Korvgrillningen är igång vid parkleken. Vid stenterrasser sitter pensionärer i den sista höstsolen. Någon genar genom parken. Långsamt. Bollplanen är tömd på fotbollsmål för att snart konstfrysas och ge plats åt skridskoåkarna. Det är första november och Vasaparken förbereds för vintern. Den andra sedan parken invigdes den 8 november 2006 efter den största omdaningen på över hundra år.

På Arkitekturdagen den 16 november fick landskapsarkitekterna på Grontmij (tidigare Carl Bro) ta emot Sienapriset för bästa landskapsarkitektur för Vasaparken i Stockholm. För ett konsekvent utfört projekt med ett tydligt arkitektoniskt uttryck, tror och hoppas landskapsarkitekterna Anders Falk och Sofia Nylén på Grontmij, när jag träffar dem ett par veckor före prisutdelningen. Anders Kling, som ansvarat för den västra delen av parken med parkleken, befinner sig i Guatemala och skriver till mig att han tycker att de lyckats göra parken till "ett möjlighetsfält för olika aktiviteter och en spontan offentlig scen."

– Jag tror att parken andas vår tid, säger Sofia Nylén. Vi har tagit ett modernt grepp på en historisk park och skapat en plats anpassad för 2000-talets aktiviteter. Det är inte bara en antikvarisk upprustning utan snarare en omdaning och förnyelse av parken.

Landskapsarkitekterna har ägnat mycket tid åt analys av platsen för att se hur den används och förändras under året och olika tider på dygnet.

– Vi har gjort funktionsanalyser kring vilda och lugna platser, hur de används av människor i olika åldrar, berättar Anders Falk. Om man skulle sitta i parken en hel dag skulle man få se hur skolbarnen kommer ner för att springa 60-metersbanan eller hoppa längdhopp, dagisbarnen på rad, de tidiga pensionärerna som slår sig ner på bänkarna och senare på kvällen, företagsfesterna med brännboll. Det här är Vasastadens vardagsrum. Och det har det alltid varit.

Den första planen för Vasaparken från 1898 var "en öppen plats för fria lekar", den första parken i Stockholm med plana ytor och där man tilläts använda gräsmattan. Under första världskriget odlades potatis i parken och vid OS i Stockholm 1912 tränade OS-deltagarna här. Ända fram till 2002, när den nu prisbelönade omdaningen påbörjades, fanns den ovala löparvallen kvar.

– Vasaparken var först i Stockholm med att uttrycka en plats för aktivitet, säger Anders Falk. Det var modernt då. Nu har vi försökt addera något nytt som sitter bra i den gamla ramen. Ett modernt avstamp i en historisk park.

Gräsplanen i Vasaparken började spolas på 1930-talet och användes flitigt under de kalla vintrarna. Idag, med det nya konstgräset, är det möjligt att frysa banan genom slingor underifrån, en teknik som annars används på idrottsplaner. Det här är första gången i en svensk park.

1940-talet, när Astrid Lindgren vallade sina barn i parken, var en epok när sunt leverne förespråkades. Det sammanföll med en upprustning av parkens västra del och det var landskapsarkitekten Erik Glemme som fick uppdraget. I hörnet av västra parken finns fortfarande tre terrassträdgårdar i grovhuggen granit och betong från hans tid.

– Men att bevara former i parken har inte varit viktigt, det är funktionen, att parken är till för lek och spel, som bevaras, säger Sofia Nylén. Samtidigt ska funktionen samspela med en designidé för hela parken.

Det är gummikullarna i parkleken som först drar blickarna till sig. Ett böljande gummilandskap flankerat av en svepande betongvägg med klättergrepp och längs denna nya gummiö, en låg betongmur som växer och övergår i ett bollplank för basket. Parkleken är kvar men många av de gamla lekredskapen borta. Den långa rutschkanan, klätterställningen och skatebanan utbytta mot mer yta för fria lekar.

Bollplanen i östra parken har blivit större och när den planades ut skapade arkitekterna de långa stenmurarna för att ta upp nivåskillnaden. Här sitter publiken under spontana fotbollsmatcher och här trängs picknickfiltarna under soliga vårdagar.

– Det är de mest spektakulära platserna, säger Anders Falk. Men hela parken är förändrad.

Tidigare var kantzonerna mot Odengatan och Dalagatan överlastade av funktioner. Arkitekterna har tagit bort nästan allt och lagt till nytt, som terrasser, boulebana och sittgradänger. Entrén mot St: Eriksplan har förtydligats och huvudvägen genom parken betonats med kantsten. Sittplatser finns på muren vid parkleken, på bänkar längs parkens utkanter och i de "parkbalkonger" varav en sträcker sig ut över parken från Dalagatan, den del av parken som idag kallas Astrid Lindgrens terrass. Balkongerna är också till för rörelsehindrade, som enkelt kan uppleva grönskan utan att egentligen ta sig ner i parken. Stora delar av parken är anpassad för tillgänglighet. Kullarna i parkleken har flacka partier för att också rörelsehindrade barn ska kunna ta sig upp. Alla ska ha möjlighet att ta sig till de viktigaste platserna.

Tillgänglighet var ett av stadens krav på parken, säkerhet och belysning ett annat. Det var också något av det första som arkitekterna såg över. De har skapat effektbelysning på berget vid västra delen och mastbelysning vid parkleken.

– Parken befolkas dygnet runt så det är en rätt säker plats, säger Anders Falk. Men visst vore det bra om vi kunde få tillbaka de parkvakter vi hade här på 60-talet.

Invånarantalet i Vasastan har ökat ordentligt sedan parken anlades 1898 och arkitekterna insåg att omdaningen skulle locka kunna mer människor till parken. Därför har det varit viktigt att välja slitstarka material. Att bevara platsens själ när intensiteten ökar har varit en av utmaningarna förklarar de.

– Konsten är att fånga in alla behov utan att de skaver mot varandra, eller att det blir för mycket slitage på platsen, säger Sofia Nylén. Många intressen ska samsas. Det är klart att det skapar konflikter, men de kan lösas. Det här är verkligen en multifunktionsplats.

Synpunkter på förändringarna i parken har hörts under flera samråd och genom insändare i tidningar. Mest har det handlat om konstgräset och om gummikullarna. I det första förslaget var en stor del av parkleken täckt med den orangefärgade gummiasfalten. Protesterna blev högljudda och bland andra engagerade sig organisationen IPA – Barns rätt till lek, som med sina pedagogiska tankar om att barn ska komma i kontakt med många material har påverkat arkitekterna. I det omarbetade förslaget används, förutom gummi, trä, grus och asfalt på några av kullarna. Ett tag diskuterades en skateboardbana, men så har det inte blivit.

– Parken är maximerad som den är nu. Och det är viktigt att barn har plats att springa på, att det finns yta för spontan lek och idrott, säger Sofia Nylén.

Under åren som Vasaparken projekterats har det talats mycket om spontanidrottsplatser. En sådan har Vasaparken alltid varit och fortfarande ska bollplanen inte vara bokningsbar, även om vissa knattelag inofficiellt har sina tider på planen.

Sedan invigningen förra året har kommentarerna enbart varit positiva, säger arkitekterna.

– Det blev bättre efter att vi arbetade om förslaget, tycker Sofia Nylén. Och andan är kvar: Att skapa ytor för barnen som triggar deras fantasi, istället för inköpta lekredskap med givna funktioner.

Vasaparken har mycket yta. Blicken kan svepa långt. Från de gummiklädda kullarna, över klippavsatsen med den populära jättegungan, ner mot den öppna gräsplanen, ett minne av ett skärgårdslandskap. Den västra delen av parken är mer kuperad och lummig med höga träd, bland annat en tvåhundra år gammal kandelaberlind.

Men en park är en dynamisk plats. Den förändras mycket under året och under tid. Träd växer upp och behöver gallras och planteras om. Växter ska skötas och det är hårt slitage på både natur och material. Bara isbanan kostar en miljon kronor i drift varje år.

– En park blir aldrig färdig, påpekar Anders Falk. Den är en levande struktur och den förändras även om man inte gör något. Det är det som skiljer landskapsarkitektur från arkitektur. Parken är gjord för en stund.

Det blev som de tänkt sig, tycker arkitekterna. Kanske till och med bättre. Det har funnits ett tryck från Norrmalms stadsdelsförvaltning att upprusta. Sedan har planerna kring nya bostäder vid Sabbatsbergsområdet tagit fart och genererat mer pengar till parken.

Arkitekterna skulle gärna se siffror på hur många som besöker parken under ett dygn idag och jämföra med dem för offentliga byggnader, som till exempel stadsbiblioteket.

– Vi tycker att man ska lägga mer pengar på offentliga utomhusmiljöer, säger Anders Falk. Idag ska det mycket till för att man ska satsa på en park. Därför är det kul att man har gjort det här. Staden har vågat mycket.

De nämner flera gånger hur viktig Bodil Hammarberg, projektledaren på Stockholms Stad, varit för projektet. Hur hon entusiastiskt och modigt drivit projektet vidare.

– Vi har haft tur, konstaterar Sofia Nylén. Projektet har inte bantats utan vi har snarare fått mer pengar under vägen. Vi har haft många möten med entreprenörerna på plats och ett bra samarbete. Det har blivit välbyggt. Jag tror det är receptet för en ett lyckat projekt: En politisk vilja till förändring och investering, en bra beställare och projektledare, en bra entreprenör och så förstås en duktig arkitekt.