Sveriges Arkitekters styrelse svarar fyra centerpartistiska statsråd som på DN Debatt den 2 september 2007 skrev om hållbar stadsutveckling.
De fyra centerpartistiska statsråden skriver på DN Debatt den 2 september att regeringen satsar 340 miljoner på hållbara stadsmiljöer. Hållbar stadsutveckling och stadspolitik är en viktig framtidsfråga som hittills få rikspolitiker tagit upp. Om centerns debattinlägg innebär att hållbar stadsutveckling nu får sin berättigade plats på den politiska agendan välkomnar vi det. Vi behöver, inte minst mot bakgrund av klimatutvecklingen, en diskussion om hur vi planerar våra städer ur ett hållbarhetsperspektiv. Låt oss hoppas att hållbar stadsutveckling nu erkänns som ett politikområde.
En hållbar stadsutveckling är en grundläggande förutsättning för att uppnå ett välfungerande samspel mellan boende, arbete, vård, skola, omsorg, handel, rekreation, fritid och kommunikation, men även miljö, hälsa, säkerhet och integration.
En stadsutveckling som klarar ett sådant samspel kan bara åstadkommas genom att lokala, regionala och centrala insatser harmonierar. Vi ger Centern rätt i att lokala initiativ är viktiga. En hållbar stadsutveckling kan inte planeras fram genom centrala påbud. Men det är inte realistiskt att tro att ett hållbart stadsbyggande enbart kan åstadkommas genom underifrån kommande initiativ och åtgärder. Sådana måste samverka med de verktyg och riktlinjer samhället, centralt och regionalt, tillhandahåller.
Hållbar stadsutveckling kommer inte av sig själv. Det krävs planering och samordning. Planering må vara ett ord som en del uppfattar som värdeladdat, men ingen får förledas att tro att utmaningarna i form av förändrat klimat och behovet av energieffektivisering går att lösa utan planeringsinsatser också från centralt håll. Regeringen gör det väl lätt för sig om man nu föreställer sig att det hållbara samhället växer fram genom att man tillhandahåller en bytta pengar som ska finansiera lokala hållbarhetsinitiativ. Centern har alldeles rätt i att politiker på nationell nivå inte planerar de bästa lokala lösningarna, men man måste nog ändå inse att ett hållbart samhällsbyggande är en nationell angelägenhet som också måste rymma övergripande ställningstaganden och vägledande principer, det vi helt enkelt brukar kalla planering.
Över hundra år av ekonomisk utveckling har i Sverige och hela västvärlden gått hand i hand med en lika stark stadstillväxt. Staden är den viktigaste arenan för ekonomin och för människors vardagsmiljö. Stadsexpansionen skapar emellertid också stora miljöproblem. Det är kring denna triangel: ekonomi, vardagsliv och miljö, som ett hållbart stadsbyggande måste ta sats och samspela.
Dessvärre går utvecklingen åt fel håll. Enstaka projekt som Hammarby sjöstad i Stockholm och Västra Hamnen i Malmö har lyskraft genom sina kvalitéer men också för att de är ovanliga. Huvudfåran i stadsbyggandet går andra vägar. Människornas behov av en god livsmiljö borde vara den självklara utgångspunkten, men statsrådens utspel speglar en politik som bygger staden baklänges utifrån dess infrastruktur och miljökonsekvenser, istället för de värden och möjligheter den skapar för människorna som bor där.
Det framgår av centerns debattartikel att de medel som nu reserveras för hållbara stadsmiljöer ska främja integrerade lösningar för vatten, energi och avlopp. Förvisso behöver vi satsa på sådant, men det framstår ändå som något av en detalj i sammanhanget. Hållbart samhällsbyggande handlar om helhetsgrepp och det är här politiken kommer in, både centralt och lokalt.
De ekonomiska drivkrafterna är starka i stadsutvecklingen. De stora företagen hittar och formar sina arenor. Externetableringar, det vill säga stadsfunktioner som läggs på landet, sker på de stora affärskedjornas villkor. Men småföretagandet, de butiker, caféer, gallerier, biografer, etc. som skapar stadsliv, drabbas hårt och stadslivet utarmas. De nya stadsdelarna är inte attraktiva platser för lokal service eller möjliga för småföretagsetablering. I en funktionalistisk tradition har stadsplanerna rent av omöjliggjort etablering av butiker, service och kultur i bostadsområdena - en tradition som tyvärr lever vidare i Miljöbalkens bestämmelser.
Vardagsmiljön, staden som bostadsort och arbetsplats, präglas allt mer av att man bor på ett ställe, åker "till stan" när man önskar stadsliv och arbetar eller går i skolan på en tredje plats. Vardagsmiljön innebär då, för dem som inte har förmånen att bo i den dyra och attraktiva innerstaden, begränsat utbud, mycket resande och skjutsande samt stark segregering mellan olika områden. Den funktionsuppdelade staden och miljonprogrammets jättesatsning är sönderkritiserat men alternativet i form av en mer funktionsblandad stad har haft svårt att komma fram och bli praxis. Den långtgående sektoriseringen av ämbetsverk (olika myndigheter bevakar olika frågor och samordnar inte), frånvaron av ett samlande departement för stadsbyggandet, Plan- och Bygglagens och Miljöbalkens bristande fokus på staden som företeelse och vår tids projektstyrda planering har lett till ett alltmer utspritt och glest stadsbyggande.
Vi förordar idag den täta staden med attraktiva, miljövänliga kommunikationer som den hållbara. Sedan 1945 har markförbrukningen per stadsbo ungefär fyrdubblats. Det är massbilismens genombrott och en stadsplanering baserad på biltrafiknätet som gett denna kraftiga utglesning. Vi har byggt och fortsätter att bygga en gles och funktionsuppdelad stadsstruktur som genererar mer och mer biltrafik och därmed en ohållbar utveckling för miljön. Trafikens energiförbrukning, buller, utsläpp av partiklar och avgaser är i sig ett stort och växande problem. Till detta kommer misshushållningen med mark och investeringar i kollektivtrafik som både drabbar staden och landet. Denna gleshetens struktur, som vi flitigt bygger ut, är seg och det krävs tydlig vilja och ett långt perspektiv för att bryta utvecklingen och skapa hållbara system.
Vad krävs för att vrida utvecklingen rätt? Det finns inga enkla svar utan det behövs en diskussion som måste föras från många håll. Som företrädare för landets professionellt verksamma arkitekter och planerare tycker vi att följande frågor har sin givna plats i den diskussionen:
Viktigast av allt är nu att alla inser att hållbar stadsutveckling är ett angeläget politikområde. Då kan vi bredda debatten om hur vi möter klimat- och miljökrav och hur vi bygger attraktiva och välfungerande städer. Låt oss gemensamt starta jakten på den goda staden.
Klas Brunnberg, arkitekt SAR/MSA
Ordförande i Sveriges Arkitekter
Erland Ullstad, arkitekt SAR/MSA
Professor i tillämpad samhällsplanering
Staffan Carenholm
Förbundsdirektör, Sveriges Arkitekter
|