Svenska arkitekter har fjärmat sig från sin egen tid

Leo Gullbring svarar Johan Rådberg.

Det är för sorgligt att läsa Rådberg. Här försöker han stoppa all debatt och istället misstänkliggöra och sätta munkavle på journalister. Rådberg vill inte debattera sakfrågan, utan pådyvlar journalister rollen att enbart rapportera utan att analysera och väcka debatt. Helst av allt vill han väl se de anmälningar som görs i dagspressen av journalister som istället för att läsa avhandlingen nöjer sig med att ställa ett antal frågor och ta svaren som sanningar.

Men det är inte att förvånas. I den sista bok jag läste av Rådberg (Drömmen om atlantångaren) avfärdar han lättvindigt modernismen och utropar trädgårdsstaden till framtidsstaden. Djupare kritik och ett problematiserande av frågeställningarna är han inte mäktig, och därför är det ju knappast underligt att han har så svårt att förstå min kritik (trots att redaktionen råkade utlämna sista två orden i min recension: "oavsett om förlagan nu är funkis eller tjugotalsklassicism"). Att Rådberg blir så pass upprörd är naturligt, som handledare borde han i god tid reagerat på avhandlingens svagheter: ett diskutabelt empiriskt underlag, ingen som helst teoretisk diskussion om de estetiska frågor som Sternudd vill torgföra, för att inte tala om okunskap om vad det egentligen undervisas i vid arkitektskolorna. Att ta utfallet av ett antal frågor om vad som är fult och vackert till intäkt för en kritik av modernismen är antiintellektuellt, och ställer frågan om vi ska ersätta akademisk forskning med Sifo-undersökningar och spekulationer i vad "marknaden" vill ha?

Men att debattera diskrepansen mellan arkitekters och allmänhetens värderingar är däremot knappast något som är mig främmande - tvärtom. Under snart 20 år har jag som journalist kritiserat den modernistiska arkitekturen. Till skillnad från Rådberg med flera har jag dock aldrig sett miljonprogrammet och den sociala ingenjörskonsten som beklagliga misstag som man som arkitekt kan gömma undan till förmån för någon idyllisk retroarkitektur, istället har jag valt att skriva om en arkitekturens utveckling bortom modernismen, främst med exempel från utlandet (läs mer på www.calimero.se).

Men den diskussionen handlar inte om vad 'marknaden' önskar, utan tar fatt i forskning kring allt från konst till filosofi, från sociologi till filmhistoria med mera. Frågan svensk arkitektur står inför är inte nyfunkis eller tjugotalsklassicism - den svenska arkitektkåren är ansvarig för mängder av pastischer på olika stilar - utan att man så totalt fjärmat sig från sin egen tid. Ett problematiserande av modernismens etiska och estetiska frågeställningar, likväl som tidigare epokers olika lösningar, handlar om hur vi relaterar till nutid, historia och framtid förutom själva platsen. Problemet med både nyurbanisters och nymodernisters arkitektursyn är att arkitektur är så mycket mer än det bildmässigt korrekta där formen idag tycks vara den enda funktion som kvarstår.

Är inte orsaken till att samma människor som väljer "gammaldags" hus aldrig skulle välja en T-ford istället för en BMW, just att svensk arkitektur alltför sällan erbjuder något som har med vår tid att göra, oavsett vilken typ av pastisch som marknadsförs? Medan det internationella arkitektavantgardet på allvar diskuterar det estetiska i både teori och praktik, så ser vi här på hemmaplan arkitekter på förhand torpedera all debatt genom att göra sig till talesmän för "vanligt" folks påstådda åsikter...

Leo Gullbring