Text och illustrationer: Anders Kyrkander
Eutanasi för oljesamhället
Klimatförändringar, Peak Oil, anrikning av uran i Mellanöstern... Det är svårt att veta vilken av apokalypsens ryttare man ska satsa sina pengar på, men alla är de barn av det döende oljesamhället. Eller är det döende? Åsikterna går isär.
Debatten om oljetoppen, Peak Oil, förvirrar. I USA finns det specialiserade "Peak Oil-psykologer", som med kognitiv terapi hjälper folk att se konstruktivt på katastrofen. I Sverige är tonläget inte lika uppskruvat. Debatten rör sig kring om oljetoppen finns över huvud taget och när den i så fall infaller, eller till och med inföll. Men tidpunkten för toppen spelar väl bara roll om man ser sin tid på jorden som ett kortare gig, som en hit-and-run-affär? Det måste ju vara bilden av den sluttande kurvan efter toppen vi behöver fokusera på. Först måste vi dock svara på frågan om huruvida ändliga resurser tar slut, något det faktiskt råder oenighet om. Jag sökte upp Kjell Aleklett, professor i fysik vid Uppsala universitet och ordförande i ASPO, Association for the Studies of Peak Oil and Gas. Han leder även Uppsala Hydrocarbon Depletion Group, en forskningsgrupp som studerar oljereservernas utveckling och förändringsderivator vid uppbyggnad av ett nytt energisystem. Jag ville få reda på vad som finns bakom debatten.
Tar oljan slut?
– Oljan kommer aldrig att ta slut, men den lättillgängliga delen gör det, säger Kjell Aleklett, därefter är det en kostnads- och säkerhetsfråga om det är värt att borra. På andra sidan oljetoppen finner vi en värld där tillgången inte längre kan möta efterfrågan. Vi måste alltså förbereda oss på en situation med väsentligt högre energikostnader och större geopolitisk osäkerhet. Vi i väst måste dessutom frivilligt avstå från oljan, även om vi skulle ha råd med den, så praktiskt sett tar den slut inom några decennier.
Hans resonemang grundar sig på en global rättvisetanke: Alla människor har rätt till en god levnadsstandard och all utveckling kräver lättillgänglig energi.
– Vi i väst har ingen rätt att hålla tredje världen nere med miljöargument, utan den kvarvarande oljan bör användas till att lyfta exempelvis Afrika ur fattigdom. Vi kan faktiskt glatt låta utvecklingsländerna elda upp resten av oljan på planeten: inte ens om vi använder all olja och gas som finns tillgänglig kommer vi i närheten av de klimatscenarier FN:s klimatpanel IPCC målar upp, säger han. Det är egentligen inte oljan, utan kolet, som är den verkliga boven, och det är den vägen ur oljekrisen vi måste hålla stängd.
Redan nu tillverkar man diesel av kol i Sydafrika där blockaden mot apartheidregimen gjorde att man redan tidigt byggde upp tillverkningsanläggningar för koldiesel, långt innan larmen om Peak Oil. Idag sker detta även i exempelvis Kina. Kunden märker ingen skillnad, men koldiesel ger nästan dubbelt så mycket växthusgaser som vanlig diesel.
Vissa motståndare till Peak Oil-teorin jublade när oljepriset stannade på 70 dollar fatet vid årsskiftet, och inte vid 90 som förutspåtts. Om toppen verkligen var passerad borde prisstegringen ha fortsatt, menade man.
– Det bevisar snarare västvärldens ansvar: strax under 70 dollar gick smärtgränsen för många utvecklingsländer, och de föll helt enkelt ifrån i budgivningen. I delar av Afrika lever man redan post oil, den globala krisen börjar lokalt.
Så, inte nog med att oljan håller på att ta slut, vi får inte ens använda den som finns kvar. Striden mellan dem som hävdar klimatet eller sinande oljekällor som argument för omställning verkar närmast akademisk. Nyckelfrågan är istället hur vi ska göra det utan att ta andra fossila resurser i anspråk. Det går knappast att överskatta oljans betydelse för industrisamhället och det är många med Aleklett som ser den som en förutsättning för tillväxt, även i framtiden.
– Utveckling hänger genom historien intimt samman med tillgången på energi. Så snart vi funnit en ny teknik för att kunna tillgodogöra oss energi till en lägre kostnad har civilisationen tagit ett språng tekniskt och kulturellt, säger han. Det romerska imperiet hölls samman av en gigantisk militärmakt, ständigt i rörelse för att slå ner uppror i provinserna och säkra kejsarens gränser. Mobiliteten krävde energi, och dåtidens billiga drivmedel var galärslaven. Användandet av slavar som billig energi har fortsatt genom seklen. Det har frigjort andra från kampen för födan och låtit dem fördjupa sig i filosofi, konst och vetenskap. Men man kan med fog hävda att den kraft som till slut upphävde slaveriet inte var etiken, utan kolet. Plötsligt fanns det nämligen ett alternativ för ekonomin. Industrialismen hade tagit fart och gjort lantarbetet och slaveriet till en anakronism.
De intellektuella och tekniska landvinningar slaveriet möjliggjort nådde till slut en nivå där slaveriet uppfattades som ovärdigt. Så pragmatisk är nämligen moralen att en företeelse inte definieras som förkastlig förrän ett acceptabelt alternativ existerar. Nu har vi dock hamnat i en något bekymmersam situation: I och med klimatförändringarna måste vi döma ut de fossila bränslena, en energikälla som tjänat oss väl, utan att ha ett färdigt alternativ till hands. Vi är som en hungrande som står inför det sista brödet men vet att det är förgiftat. Men finns det inte en risk att beslutsfattare tar genvägar ut ur oljeberoendet om en akut bristsituation målas upp? Är inte faran att man ställer om så snabbt som möjligt, istället för så bra som möjligt? Vilket synsätt bör man ha; halvfullt, eller halvtomt?
– Tja, det beror på vilken del av världen man lever i, konstaterar Kjell Aleklett.
Apokalypsen är inställd
Medan vi diskuterat klimatförändringarnas existens har de gått så långt att de kanske inte längre går att stoppa. I de värsta scenarierna susar brinnande klot av metan fram över uttorkade landskap, svarta av sotet från det nedbrunna Amazonas. Inom några få generationer är jorden en död planet. Hur förhåller man sig till det?
Jag vände mig till Martin Persson, som doktorerar på klimatfrågor vid Fysisk resursteori på Chalmers, för att få utrett en gång för alla vilka av de florerande procenttalen för minskningen av koldioxidutsläpp som gäller, det vill säga vilka som är de vetenskapligt relevanta, och vilka som är politiska bastarder.
– Till att börja med är det inte samma sak att klimatförändringarna inte går att stoppa som att loppet är kört. Vi kommer att få uppleva stora klimatförändringar, men vi kan fortfarande undvika mardrömsscenarierna, säger Martin Persson. De flesta beräkningar grundar sig på att vi kan leva med en temperaturökning på två grader Celcius, eftersom det är först vid denna nivå som de självförstärkande mekanismerna kickar in. Ovan denna gräns har vi inte längre kontroll över situationen, utan jorden snurrar vidare mot allt högre temperaturer.
Modellerna Martin Persson och hans kollegor arbetar med kräver en stabilisering av utsläppen inom 10-20 år och en halvering till 2050, för att till slut nå en global nollutsläppsnivå i slutet av seklet. Men om man erkänner exempelvis Kinas och Indiens rätt att utvecklas och anser att energiresurserna ska fördelas rättvist över klotet, måste vi i väst minska vår förbrukning med 80-90 procent på fyrtio år. Siffran är abstrakt, men det låter inte som "använd-lock-när-du-kokar-vatten-listorna" förslår så långt. Vilka tio procent ska vi ha kvar? Var finns de andra och hur blir vi av med dem?
- De enklaste åtgärderna är i byggsektorn. Där finns all teknik och kunskap tillgänglig för en radikal effektivisering och omställning. Energi för uppvärmning är exempelvis till största delen onödigt. Transportsektorn är svårare och kan behöva mera tid, men det är möjligt. Det handlar om minskat resande, planering för kollektivtrafik och nya drivmedel. Den största utmaningen är industrin där det i vissa grenar är närmast ogörligt.
Studerar man hur oljeförbrukningen fördelas betyder det att när industrin tagit sin andel måste resten av samhället vara fossilfritt år 2050. Det är bara att hugga i. Men var börjar vi? Många av världens ledare verkar ha hittat sitt inre barn när det gäller den här frågan. De låter som snöblinda polarforskare som hälsar från sin bivack; snacka inte global uppvärmning med mig, här är ju skitkallt, ju, och förresten är det USA:s fel, och Kinas... Och varför ska jag behöva... Och varför får inte jag när dom får...
Nåväl. Naturen är grym.
Den sektor som går snabbast att ställa om är alltså byggandet. Uppvärmning av byggnader slukar idag nästan 40 procent av den totala energianvändningen i Sverige. Ungefär 20 procent av detta är el och tio procent är olja. Den största källan är fjärrvärme från i huvudsak bioenergi och avfall, och andelen växer hela tiden. Svenska kommuner har länge drivit ett ambitiöst arbete med utbyggnaden av nätet och man har nått långt. Den el som inte används för uppvärmning i framtiden låter sig industrin och Nordpol (den nordiska energibörsen) väl smaka, och oljan fasas ut. Men det räcker inte att bara bygga ut fjärrvärmen, eftersom biobränslet behövs på annat håll, till exempelvis drivmedel för transportsektorn. Denna sektor gör idag av med hälften av den olja som används i Sverige, cirka 100 Twh, och att ersätta detta med bioenergi är ingen barnlek, varken tekniskt eller resursmässigt. Sveriges älvar, skog och kärnkraft gör oss närmast unikt välutrustade för att lösa problemen. Ändå räcker det inte för att ersätta den energimängd som krävs för att värma våra hus och driva våra bilar, ens i de mest optimistiska bedömningarna.
Ja, omställning är nog bra, men det är inte främst från produktionssidan energikrisen behöver attackeras. Vi måste göra mer med mindre, vi måste effektivisera. Ska vi lösa krisen globalt behöver länder som Sverige bli exportörer, inte importörer av grön energi. För oss arkitekter finns färdiga verktyg som vi nu måste lära oss att hantera. Sveriges passivhusguru Hans Eek beräknar besparingspotentialen bara i miljonprogrammet till 36 Twh om dess cirka 800.000 lägenheter byggs om till passivhus vid den renovering och uppdatering man ändå måste genomföra inom kort. Det är en tredjedel av all energi som går åt till uppvärmning av bostäder idag.
Att odla soppa
I början av förra seklet var hästen ännu inte utbytt mot traktorn, skogsskördaren, skördetröskan. Hästen var livsviktig för gården och landet och en fjärdedel av odlingsmarken producerade drivmedel för dragdjurens muskelenergi. Det var god bränsleekonomi, eftersom den gjorde tio människors arbete. Men hästen är en mycket effektiv energiomvandlare som använder biomassan utan andra omvandlingssteg än sin egen metabolism. Kan markerna försörja ett mångdubblat transportsystem, med förbränningsmotorn som grund?
Haren skuttar fram så fort. Min treårige son följer spåren i snön som äntligen fallit denna vinter. Han måste hitta haren så inte jägaren skjuter den, som visan hotat. Det är spännande och fruktansvärt; tänk om han kommer för sent. Något skymtar mellan stammarna.
– Titta ett troll! utropar jag, för att lätta ångesten kring harens väl och ve.
Han fryser till is och ett ögonblick hörs bara mesarna och snödroppet.
– Ska vi ta nyponsoppan nu, och se om den besten vågar sig fram, säger jag viskande och sätter mig i solen.
Sådan är skogen. Vilsam, fantasieggande och full av liv. Jaktmark, sagomark, produktionsmark. Men frågan jag funderar på under fikapausen är: Förgasa, koka, såga, flisa eller destillera? Skogen har alltid varit basen i svensk ekonomi, möjligtvis med konkurrens av järnet. Vi har sågat timmer och kokat pappersmassa, sålt vår skog över hela världen. Jag minns att jag i Australien träffade folk som skröt om att deras golv var av "baltic pine", svensk furu från 1800-talet. De areella näringarna är åter i centrum av debatten och nu är det här nyckeln till välstånd och överlevnad på planeten anses ligga. Som om den någonsin legat någon annanstans. Vi måste minska våra utsläpp av växthusgaser med 90 procent och det är bråttom. Lyckas vi inte med detta före år 2050 når den globala uppvärmningen den nivå där den blir självförstärkande och irreparabel. Jag ser på min son och inser med smärta att hans liv inte kommer att bli lika bekvämt som mitt, hur det än går. Det är dags för omställning.
För elproduktion är vatten och vind de självklara alternativen, det kommer att dröja länge innan solcellerna blir lönsamma på våra breddgrader. Men för värme och drivmedel har vi solenergi i mängd: Skogen. På drivmedelssidan är det etanol som gäller just nu. Det producerades 63.000 kubikmeter etanol i Sveriges två anläggningar förra året och ytterligare 250.000 kubikmeter importerades från Brasilien. Ytterligare ett tiotal anläggningar planeras och de kommer att behöva svenska råvaror. Det går undan, men är det lösningen? I Sverige kommer huvuddelen av etanolen troligen att komma från cellulosa, alltså från skogen. Den konkurrerar då om resurserna med etablerade industrier som sågverk, pellets- och massaindustrin. Redan nu varnar dessa för en bristsituation.
Den globala etanolproduktionen kommer också att konkurrera med livsmedelsbranschen om både mark och råvaror, med högre priser som följd, och med tanke på de arealer som behövs kan detta komma att bli ett allvarligt problem. Soppan blir billig men brödet dyrt och man kan fråga sig om det verkligen är schysst att tredje världen ska göra etanol av sin mat så att vi kan puttra ut till köpcentret för att köpa vår? Ämnet är brännhett. I USA är det inte jordbruksverkets eller energimyndighetens motsvarigheter som handhar etanolfrågan, det är NSA, National Security Agency. Att säkra drivmedel till den amerikanska krigsmakten är topprioriterat och Bush har nyligen slutit ett avtal med socialisten Lula i Brasilien om enorma leveranser av etanol. Så stora att man varnar för livsmedelsbrist. För importerat etanol finns stora problem, dels av social art, då den billiga sockerrörsetanolen kommer från plantager med milt uttryckt tvivelaktig personalpolicy, men också av miljömässig. Sockerrörsodlingen tränger nämligen undan betesdjur som flyttas längre in i landet, till regnskogsområdena.
Är det drivmedel man är ute efter i biomassan kan metanol vara ett bättre alternativ, eftersom värmeförlusterna är betydligt mindre här. Metanol är också cirka 40 procent billigare att tillverka än etanol, cirka fyra kronor för motsvarande en liter bensin, och betydligt yteffektivare. För att framställa metanol förgasas virket. Man får en ren aska som går att återföra till marken, vilket minskar behovet av konstgödning radikalt. Det är betydelsefullt, eftersom det finns stora frågetecken kring hur energi- och koldioxidbalansen för ett intensivt energijordbruk egentligen ser ut. Konstgödsel och minskat organiskt material i markerna kan faktiskt leda till ökade istället för minskade utsläpp, enligt kritikerna. Men trots att metanolen är en effektivare metod för att utvinna drivmedel från skogen, skulle vi behöva ta 15 miljoner hektar, det vill säga cirka 65 procent av all produktiv skogsmark i landet, i anspråk för att täcka det inhemska behovet. Det blir inte mycket över för trollen att gömma sig i då. Gör vi den däremot av energiskog behöver vi enligt miljökämpen Björn Gillberg bara tre miljoner hektar sterila trädåkrar.
Energiskog, salix, är på många sätt det mest intressanta alternativet, energimässigt och för oss arkitekter. Här ges nämligen mycket konkreta och tydliga möjligheter att attackera problemet genom design. Salix är den absolut mest yteffektiva energigröda man kan odla, och den med bäst energibalans. Medan exempelvis raps ger tillbaka ungefär sex gånger den energiinsats odlingen kräver, ger salix 27. Odlingen anläggs för 25 år och skördas var fjärde. Den ger en fyra till sex meter hög grönskande vägg och kan användas rumsskapande, som barriär mot störande verksamheter och som slutsteg i vattenrening. Den kan jäsas till etanol, förgasas till metanol, brännas för el och värme, flisas och så vidare. Den har från energisynpunkt samma egenskaper som prima granvirke, men är betydligt lättare och trevligare att hantera stadsnära.
Man kan med rätta framhålla skyddet av artrikedomen i det svenska skogs- och jordbrukslandskapet som ett argument mot denna utveckling, och visst är det en tragedi att ersätta dessa med plantage. Med krympande naturliga biotoper krävs en ökad medvetenhet kring biodiversitet och biologi i planeringen. I nästa nummer får naturvårdare komma till tals om hur detta kan lösas praktiskt, om en yteffektiv biologi är möjlig och om energiplantager och vattenkraft går att kombinera med biologisk mångfald. Jag önskar att även min son ska kunna vandra i skogen med sina barn och ana ett troll mellan björkarna.
När vi diskuterar de här frågorna rör vi oss på en fundamental nivå. Anläggningar för energi- och livsmedelsdistribution är militära skyddsobjekt, de är de sista bastionerna i ett fungerande civilsamhälle. Det är allvar, på det där fårat humorlösa rikets-säkerhetssättet. Alternativen är många, och utvecklingen har äntligen tagit fart. Det anstår oss i den gamla världen att gå före i arbetet för hållbarhet, och i Sverige har vi privilegiet att kunna göra det av egna resurser. Men vi lever i en tid som är livrädd för stora tankesystem, som på sin höjd kommenterar sakernas tillstånd, men som aldrig vågar formulera sammanhängande beskrivningar eller strategier. Det finns en sundhet i detta, en medvetenhet om världens komplexitet och om de erratiska förlopp som formar vår föränderliga framtid. Men det handikappar samtidigt debatten och gör oss till offer för en oregerlig utveckling. Nu står vi inför en storskalig och radikal förändring av det globala samhället, en förändring vi alla ser komma och som prognostiserats och beskrivits i decennier. Det är en förändring lika omvälvande som industrialiseringen och lika ohejdbar. Den exponentiella tillväxten i produktion, resursförbrukning och befolkning närmar sig en topp inom 30 år. Därefter är det fritt fall. Så har vi ju klimatbesvären ovan på det. Det är lika nödvändigt idag som för hundra år sedan att forma en sammanhängande ideologi, kanske spretig, kanske månghövdad, men med en gemensam huvudfåra. Som modernisterna en gång behöver vi omdefiniera kulturen och tekniken från grunden, vi behöver betrakta människan som biologisk och social varelse avskalad historiens pålagringar, och därifrån forma den nya världen. Den ideologin skapas inte i slutna sällskap eller av auktoriteter, den skapas i debatt och nätverk, i fritt utbyte av information och perspektiv. Men den behöver sina manifest, tankesystem att ta spjärn mot, att utveckla och förkasta, och den behöver sina exempel.
Människan behöver symboler, platser, rum för att manifestera de gemensamma kulturella yttringar som definierar henne, som tyst sätter spelreglerna för samhällslivet. Därför är arkitekten lika gammal som civilisationen. Vi bygger rum med mening, rum som strukturerar eller utmanar tanken, som skapar eller river hierarkier. Därför behövs arkitekternas medverkan när vi formar framtiden. Tror jag.