|
Det finns väldigt få platser i världen där drömmen om en konstens och arkitekturens ömsesidighet är så intensivt närvarande som i Venedig, där konst- och arkitekturbiennalerna alternerar. I år har konsten företräde, men trots det spelar arkitekturen en allt annat än underordnad roll.
Drömmen om en konstens och arkitekturens symbios tar sig många uttryck, och ett av de mera uttalade är paviljongen, "fjärilsbyggnaden", som ända sedan den första Venedigbiennalen år 1895 fått känneteckna detta konstens och arkitekturens främsta forum. I Giardinis hetta har dock de nationella paviljongerna alltmer stelnat i sin form, och även om de fortfarande erbjuder en och annan frisk fläkt, så är det på andra håll man drabbas av de mera omtumlande paviljongupplevelserna.
Som en arkitektonisk markering av ett flyktigt men intensivt möte skiljer sig paviljongen från gallerikonstens abstrakta "vita kub". Den neutraliserar inte omgivningen, utan betonar istället ögonblicket, det kroppsliga deltagandet. Det är också detta jag väljer att läsa in i temat för årets biennal, "think with the senses, feel with the mind - art in the present tense". "Konst i presens" - på svenska försvinner möjligtvis något av den spänning som är temats kärna, spänningen mellan uttryck, tid och rum.
På Isola di San Lazzaro degli Armeni, ett par vaporettostopp från de nationella manifestationerna, infinner sig spänningen. På den armeniska klosterön på väg ut mot Lido har den konceptuella konstens nestor, Joseph Kosuth, utvecklat biennalens tema till ett språkligt ornament. Installationen, med titeln The Language of Equilibrio - "Jämviktens språk" - är en landskaplig reflektion i gul neon över språkets överskridande, vätskelika utbredning. Redan på håll framträder installationen: Som sgraffito, eller kanske graffiti, omsluter ordslingorna det klassicistiska observatoriet, följer öns nordvästra mur, för att slutligen, via det utskjutande promontoriet spridas ut över Venediglagunens vatten. Kosuths utgångspunkt är den kända armeniska ordboken, Haygazian Pararan, från 1749, och just uppslagsordet "vatten", vars olika aspekter - fonetiska, syntaktiska, etymologiska och semantiska - bryter upp de historiska fasaderna. "Jag har valt ordet vatten", menar Kosuth, "för den betydelse vattnet har för Venedig, för den maktfaktor vattnet faktiskt utgör idag, för dess politiska och ekologiska implikationer". Och som professor på arkitekturskolan i Venedig har han haft tillfälle att grundligt förankra sitt verk, både historiskt och politiskt.
Om Kosuths gnistrande språkspel förflyttar historien in i en samtidskontext, erbjuder den australiensiske konstnären Callum Mortons arkitektoniska installation en tidsresa av ett mörkare slag. Jag hittar Mortons betongstensbyggnad i Palazzo Zenobios trädgård, där den står i stark kontrast till det rikt utsmyckade barockpalatset. Sönderskjutet och spöklikt utövar huset en filmisk attraktionskraft, som också uppmanar till interaktion.
Med hjälp av min minimala dataspelsintuition närmar jag mig den kusliga huskroppen, och mycket riktigt - runt hörnet uppenbarar sig en blästrad glasdörr, bakom vilken anas ett upplyst inre. Kliniskt marmorklätt, minimalistiskt och luftkonditionerat, med två blänkande hissdörrar är rummet allt annat än barockt. Ändå inger det den barocka känslan av att stiga in i en föreställningsvärld. Vid ett tryck på hissknappen fylls rummet av hissmaskineriets teatrala ljud, successivt stegrat till ett soundscape, ett rumsligt narrativ, med endast en riktning - nedåt.
På ett nästan övertydligt sätt ut spelar den arkitekturutbildade Morton ut arkitekturens rumsliga och tidsliga "levels" mot varandra. I skuggan på Isola di San Servolo pågår ett liknande drama, om än mera subtilt gestaltat. Här har den slovenske konstnären Tobias Putrih uppfört en liten men bedårande biograf, en paviljong som kanske på ett mer indirekt sätt ifrågasätter arkitekturens olika nivåer. En lätt sluttande ramp leder här den förväntansfulla besökaren fram mot en enkel, tältlik konstruktion vars textila överlappning separerar ute från inne. På andra sidan väntar en intim annorlundahet, en organisk interiör av profilsågade lameller i plywood. På ett enkelt sätt skapas en genomsläpplig, till synes vibrerande inneslutning, som till skillnad från en teatersalong placerar besökaren i rummets mitt.
Den lilla salongen med titeln "Venetian, Atmospheric" är ett resultat av konstnärens långa fascination av det cinematografiska rummet. Också i tidigare verk har Putrih omtolkat den modernistiska bioarkitekturen och dess fokusering på det som på engelska kallas "the suspension of disbelief" - betraktarens frivilliga upphävande av sin skepsis mot det fiktiva. Putrihs drömpaviljong är på samma sätt en upphävandemaskin, men en mera medveten sådan, i vilken vi ges möjlighet att reflektera över vad som kännetecknar arkitektonisk respektive filmisk "närvaro".
Om det är något man som arkitekturintresserad inte bör missa på årets biennal så är det alltså Tobias Putrihs både lekfullt och omsorgsfullt manipulativa skapelse - en laterna magica, som kvällstid visar filmer med arkitektur- och landskapstema. I den atmosfäriska paviljongen realiseras konstens och arkitekturens möte som ett närvaroexperiment, en förverkligad dröm, där det artificiella och det miljöbetingade kan sättas i rörelse.
Text: Maria Hellström
|