|
Ingen har kunnat undgå att Ingmar Bergman nu för sista gången vandrat längs med Fårös stränder. En mästare har gått ur tiden - enligt en av de många sörjande ett slag lika hårt som en gång Dostojevskijs död.
Samtidigt vidtar nu ett nytt drama, och det har redan haft smygpremiär. Titeln? "Striden om Arvet efter Bergman."
Många är de som nu försöker annektera Bergman för sina syften, inte minst politiskt. Men också landskapligt: Att infoga Bergmans scenerier i den svenska landskapsbilden tycks med ens vara ett mycket angeläget projekt. Som brandingstrategi är det säkert utmärkt. Styggforsen, Hovs hallar och Jordberga - bara några av de landskap som nu har anledning att bygga ut parkeringsplatserna. Frågan är bara om det också leder till större landskapsförståelse.
För det har redan skrivits och sagts så mycket smörigt om Bergmans landskap. De har trivialiserats och romantiserats så till den milda grad att det blivit till ett slags vuxenversion av det lindgrenska. I Bergmans landskap har nostalgikern hittat sin ljusa lätthet, modernisten sin hälsosamma öppenhet och mannen sin idealiserade kvinnlighet. Det har ibland gått så långt att Bergmans landskap framställts som synonymt med "det skandinaviska sinnet" - enkelt, autentiskt, storögt närvarande.
Det är då man vill uppge ett malmöitiskt "a'men halleåå!". Bergman lånar sig väl inte till vad som helst. Om den tidige Bergman kunde beskyllas för att vara "vår dalahäst mot världen", som Bo Widerberg uttryckte det - så kan man i hans produktion också spåra ett mera motsägelsefullt landskap, där det viktiga är reaktionen mot naturromantiken, öppenheten inför det skamlösa, tristessen och döden. Bergmans landskap är tragedier; där välts smultronen ut, våldtas oskulden, tystnar samtalen, förvrids kropparna. Där finns inte mycket tröst att få för den som genom estetisk harmoni vill komma undan tillvarons schizofreni.
Innan vi i stor skala går igång med att förvandla våra landskap till "bergmanesker" bör vi därför ta tillfället i akt att på allvar konfrontera våra landskapsföreställningar. Hur uppstår de egentligen? Hur konstrueras och manipuleras de? Hur hänger de ihop med bilden av oss själva? Och vem står för regin?
Så här post-Bergman är det svårt att komma ifrån att landskapet och filmen är intimt sammanflätade. Det viktiga är dock att inte förenkla detta, att inte ta det som ännu en intäkt för tillbakablickande. Istället borde det kunna öppna för nya landskapsmanus och nya rollbesättningar - inte osjälvständiga bergmanesker, men sammansatta landskap som inte väjer för samtidens disharmoni.
PS. För den som vill fördjupa funderingarna omkring film, landskap och Bergman rekommenderar jag Sara Fridhs utmärkta examensarbete "Filmiska landskap - Film som representation, verktyg och handling i landskapsarkitektur", SLU Alnarp, 2006.
|