|
Vill vi verkligen ha ett källarbibliotek, undrar Per Reuterswärd, som har studerat de utvalda förslagen i Asplundtävlingen. För mycket lokalyta är begärd, anser han. Dela upp programmet och bygg en filial på Södermalm, skriver han.
Intrycket av de sex prisbelönta förslagen som juryn utvalt av de ca 1.200 tävlingsförslagen i Asplundtävlingen i första omgången är något förbryllande.
Merparten, eller hela fyra stycken, går mer eller mindre under jorden och de två kvarvarande bygger höghus i denna känsliga miljö. Inget känns särskilt angeläget eller rätt.
Den där lyckokänslan över ett förslag, som på ett mästerligt sätt har löst problemen och gestaltat den perfekta tillbyggnaden till det gamla stadsbiblioteket, har uteblivit.
På tre punkter tycks de sex förslagen och själva urvalet ha problem.
Den första är tendensen att arkitektur i den klassiska betydelsen håller på att utmanövreras av ett slags spektakulärt gimmickbyggande, där utformningen ska vara upplevelseartad och actionpräglad.
Programskrivarna uttrycker det lite mer försiktigt, som att man inte bara önskar "en märkesbyggnad av högsta arkitektoniska kvalitet" utan också "att tillbyggnaden resulterar i en byggnad av världsklass", som "kan placera Stockholm på den internationella arkitektoniska scenen". Det kan inte uteslutas att denna ambitionsnivå kan ha påverkat tävlingsjuryn i dess syn på de förslag som har haft en arkitektonisk uppbyggnad av mer traditionellt slag. Dessa som kanske tidigare skulle ha varit självklara prisaspiranter kan nu av juryn ha negligerats till förmån för mer mediakittlande koncept.
Bilbaos Guggenheimmuseum, Frank Gehrys Bilbaokrumelur, som har lockat miljontal besökare till den annars ganska trista nordspanska hamnstaden, har bildat skola. Nu står kommunalpolitikerna i kö hos krumelurmakarna för att få den där "grejen" som ska göra dem ryktbara och som ska locka folk till deras stad. Malmö kom före Stockholm med en vriden torso av Santiago Calatrava. Nu har man chans att ta revansch.
Men kändisjakten har sina fallgropar. Epigoneriet i tävlingssammanhang är utbrett. Till exempel var en annan Stockholmsjury, i den nordiska tävlingen om nytt universitet i Frescati på sextiotalet, övertygad om att man hade med Sydneyoperans skapare, det vill säga Jörn Utzon, att göra när man öppnade namnsedeln till det första priset. Snopet nog var det då en ung och nästan okänd utzonbeundrare, nämligen den danske arkitekten Henning Larsen, som stod på namnsedeln. Generad över sitt misstag lyckades man i en inbjuden omtävling eliminera Larsen. Något som man fått ångra sedan Henning Larsen vuxit till ett världsnamn i arkitekturen allt medan campuset i Frescati i avsaknad av en bärande master plan nu ser ut som en rörig och tillfällig förvaringsplats för en hög olikartade hus.
Några år senare var man i den nordiska tävlingen om Nyköpings Stadshus övertygad om att Alvar Aalto hade gjort det förslag som utsågs till första pris. Men det visade sig att förslaget var gjort av en dansk arkitekt, före detta anställd hos Aalto.
När det gäller Asplund är det bara att hoppas att juryn inte drar en nitlott igen.
Den andra gäller att flera av de sex utvalda förslagen på grund av utformningen inte tagit tillräcklig hänsyn till den viktiga roll som dagsljuset har i bibliotekssammanhang. Något som tävlingsjuryn nu har uppmärksammat i direktiven till tävlingens andra steg.
Dagens bibliotek är ljusa inrättningar. Ta till exempel tillbyggnaden av Malmö stadsbibliotek, en inbjuden tävling som Henning Larsen vann 1993. Biblioteksinteriören är ett under av ljus med de flervåningshöga glasfasaderna genom vilka ljuset väller in från den grönlummiga Slottsparken. Ta nya stadsbiblioteken i Halmstad och Linköping av danska Schmidt Hammer Lassen respektive Nyréns. Ta Bibliothéque Nationale Mitterrand i Paris av Dominique Perrault där dagens mode med helglasning gått väl långt när till och med de känsliga arkiven och boklagren finns i fyra stycken 25 våningar höga och helt glasade boktorn.
För de fyra förslag i Asplundtävlingen som har gått under jorden innebär detta ett begränsat eller nästan obefintligt direkt dagsljus. Man tycks glömma fort, för samma problem finner vi i en annan internationell tävling i Stockholm, nämligen Moderna Museet på Skeppsholmen 1990. Ser vi där på Rafael Moneos taklanterniner över utställningssalarna, så är det lätt att konstatera att gluggljus, som kommer högt uppifrån eller indirekt sidoljus, fungerar dåligt eller inte alls på våra breddgrader. Vårt dagsljus är generellt för svagt för sådana arrangemang. Då fungerar det bättre i Sevilla och Alexandria. Av de övriga Asplundförslagen verkar det vara Delphinium, som bäst klarar ljuset.
Det tredje är att tomten verkar vara för liten för det begärda lokalprogrammet som fyrdubblar nuvarande stadsbibliotekets yta samtidigt som krav ställs på att visa hänsyn till Asplund. Hade förutsättningen funnits med en bättre balans mellan lokalprogram och tomtyta så hade det naturligtvis påverkat förslagen. Detta är en besvärande omständighet för hela tävlingen. Det har funnits en önskelista på lokaler men har någon utrett vad konsekvenserna blir för Asplund och stadsbilden? Man borde i programskrivningsstadiet ha trimmat lokalytorna, genom att flytta ut vissa bifunktioner som inte på ett absolut sätt behöver samverka med huvuddelen av biblioteket. Kanske hade man kunnat flytta dem till en annan del av det gamla universitetscampus som en gång omgärdade Observatoriekullen. Kunde man få disponera Erik Lallerstedts gamla Juridicum utefter Norrtullsgatan så skulle man till och med kunna ordna en intern kommunikation mellan biblioteksdelarna via en begränsad gångtunnel genom kullens nordvästra hörn.
En konsekvens av det stora lokalprogrammet är att flera tävlingsdeltagare har tvingats att överskrida gränserna för tävlingsområdet.
Andra deltagare har varit tvungna att gräva sig in och ner i Observatoriekullen för att få rum med programmet och inte störa Asplund för mycket. Här måste man fråga sig: Vill vi verkligen ha ett källarbibliotek? Kungliga Biblioteket (KB) grävde ner sig i Humlegården med huvudsakligen arkiven och boklagren. Men i Asplund gäller det publika ytor som riskerar att hamna under jord.
Förslagen Blanket och The Book Hill gräver i kullen och häller sedan ut densamma ända till Odengatan, och håller härigenom en storlek på detta mellanting mellan byggnad och kulle som är olycklig när den ställs mot Asplund. Det hjälper inte, som juryn påstår, att förslagens arkitektur är av annan art, de är båda i sammanhanget volymmässigt mycket stora anläggningar som kommer att dominera Asplund. Den enda fördelen är att de nya biblioteksfunktionerna i dessa förslag ligger nära, nästan vägg i vägg, med de befintliga inne i gamla Asplund.
Förslaget Cut gräver ner sig mer än de övriga, som vore det en slags hemlig anläggning. Att först schakta bort en stor del av kullen, därefter bygga ett 5-6-våningshus och sedan återfylla kullen står inte i rimlig proportion till resultatet. Visserligen konkurrerar inte denna jättelika jordkällare med Asplund och det verkar som om de tre annexen kan behållas, ändå bryter inte jublet ut. (Återfyllnaden utanpå den nordvästra byggnadsvingen kan inte var rätt illustrerad, den lär ta mycket mer plats och påverka annexen.)
Förslaget Dikthörnan faller på sin orimlighet att inte visa hänsyn till Asplund och att ligga utanför tävlingsområdet. Inte heller begriper man varför förslaget Nosce te ipsum är utvalt med sitt överexploaterade utseende och höghus. Att använda lite Asplunddekor i förslaget räcker inte. Förslaget Delphinium innehåller mer realistiska tankegångar men är gigantiskt i förhållande till den befintliga miljön. (Stadsbildsmässigt är det knappast realistiskt med högre höjd än de 1920-talshus i Vasastan som omger Asplund, det vill säga 6-7 plan).
Av tävlingen framgår att själva de tre befintliga gamla annexen, som alla ligger som ringar på vattnet utgående från Asplund, är för opraktiska och hindrande för en bra lösning på den nya biblioteksdelen. Annexens fina arkitekturdetaljer, friser, portaler etc måste bevaras och återanvändas i det nya biblioteket. Hänsyn till Asplunds formidé för området måste även tas. Hur stor tillbyggnadsvolym orkar då Asplund och den tillgängliga tomten med? Ett enkel utredning visar att ca 70 procent av det begärda lokalprogrammet borde få rum sammanlagt i gamla Asplund och i en rimlig tillbyggnad.
Varför inte flytta en del icke publika ytor som administration med mera till någon av områdets gamla högskolebyggnader. Flytta resten av lokalprogrammets yta och funktioner till en ny vacker byggnad på Södermalm, i till exempel Tantolunden, och låt det bli en ny stor och modern biblioteksfilial för hela Södermalm och söderort. En viss dubblering av ytor och funktioner kan inträffa men å andra sidan med datamediets hjälp kan hög samverkan mellan biblioteksdelarna hållas. Öka tillgängligheten för stockholmarna söder om Slussen till denna hypermoderna och samtidigt uråldriga institution i kulturens tjänst.
Att det tillbyggda huvudbiblioteket, stadsbiblioteket på Norrmalm, dessutom blir mindre gigantiskt är något alla, inklusive Asplund, skulle tjäna på.
Per Reuterswärd
Arkitekt SAR/MSA
|