Jonas Nilsson efterlyser en nyanserad debatt om LOU, i en kommentar till Staffan Carenholms inlägg i Arkitektens majnummer. Staffan Carenholm svarar.
Tänk om man kunde sätta mått på verkshöjd, relatera det till priset på arkitektens insats och sedan mäta resultatet mot beställarens förväntan!
Staffan Carenholm tycks ha en idé om att detta är möjligt, fast han inte avslöjar hur utvärderingsmodellen ser ut i senaste Arkitekten.
En gång har jag varit med om att det nästan lyckats. 1985 belönades en av våra byggnader med Kasper Salinpriset, vilket vi aldrig drömt om, samtidigt som budgeten för projektet underskreds med ca 15 procent, eller 42 Mkr. (ABAKO arkitekter hade ritat, jag var på beställarsidan.)
Den enskilda post som mest översteg budgeten var konsultkostnaden, vilket vi självklart hade förståelse för, eftersom projektets anda var att göra "ännu bättre" (vackrare, smartare, billigare, mer funktionella... etcetera) lösningar utan att spräcka ramen. Då får man tänka till! Jag tror inte någon kreativ idé lämnades oprövad hur korkad den än visade sig vara i slutändan.
Problemet med upphandlingen i Lund är ju inte Swecos dumpning utan LOU. Eller vår tolkning av den. Som beställare av mindre jobb är det behändigt att utnyttja samordnade ramavtal. Att göra en fullvärdig LOU-upphandling för en skiss på 30.000 kronor är orimligt. Att göra det för 100 sådana jobb kanske inte är rimligare?
Varför blir det plötsligt så lätt att sätta kriterier för utvärderingen bara för att det är fler lika kvalificerade tjänster?
Det vore kul att få se en nyanserad debatt om den offentlige beställarens vedermödor i LOU-djungeln. Gärna med bra exempel på hur man gör sina förväntningar rättvisa utan att arkitektkåren börjar jaga varandra.
Mer erfarenhet och kreativitet belönar vi gärna.
Jonas Nilsson
Arkitekt MSA
Göteborgs Stads Parkerings AB
SvarAtt den offentliga upphandlaren inte har det lätt i LOU-djungeln är jag den förste att skriva under på. Att vi fått en omfattande byråkrati kring småupphandlingar har främst att göra med den lagtekniska lösning vi valt i Sverige som innebär att även små upphandlingar som inte regleras av det EU-gemensamma regelverket (över de s k tröskelvärdena) inbegripits i den nationella upphandlingslagen, LOU. Så har man inte gjort i flertalet EU-länder. Där har man istället infört EU-reglerna som ramlag vilket gör att man kan ha en friare tillämpning när det gäller upphandlingar under tröskelvärdena. Ett bra och näraliggande exempel är Danmark, som enkelt och smidigt för ett par år sedan anpassade sig till EU-direktiven, utan att ge sig på att koka ihop en alldeles egen lag. Förra året hade man i Danmark 53 överklaganden av upphandlingar i första instans, i Sverige hade vi 1.500! Där ser man vad lagteknisk klåfingrighet leder till. Den "svenska modellen" har medfört exceptionell byråkrati när det gäller mindre upphandlingar. Det är dessutom självförvållat! Ingen kan därför klandra den offentliga upphandlare som väljer ramavtalsupphandling före att dra igång en omfattande administration så fort tjänster för ett par hundra tusen kronor ska köpas. Problemet är bara att ramavtalsupphandlingarna, förutom att de tenderar att bli helt timprisfixerade, mest handlar om att göra en oantastlig upphandling. Tänk om man kunde ges möjlighet som offentlig upphandlare att lägga lika mycket energi på att få mest lämpade leverantörer som den tid som nu åtgår för att räkna fram hur man ska göra för att inte göra fel. Prisfixerade ramavtalsupphandlingar har i "den svenska modellen" tyvärr blivit en praktisk nödvändighet för att inte drunkna i upphandlingsadministration. Det finns bara en väg ut ur detta moras: generösare regler för direktupphandling. Slutligen: upphandlingen i Lund pekar på två problem. Dels systemfelen i LOU, dels dumpningen på marknaden. Det ena problemet är tekniskt och strukturellt, det andra är kulturellt betingat och i grunden ett problem som professionen själv äger. Att lösa det första problemet kräver ett utåtriktat arbete. Att lösa det andra är en professionsintern angelägenhet. Staffan Carenholm |
|