Krönika Maria Hellström

Forskandets svåra konst

Vad är arkitektonisk kunskap? Kan den forskas fram akademiskt? Eller är den en praktisk erfarenhet, rent av en konst? De här frågorna stöts och blöts, och med jämna mellanrum hängs de ut till vädring. Så till exempel i forskningsrådet Formas nyligen offentliggjorda utvärdering. Där konstateras att svensk arkitekturforskning vilar på en solid empirisk och humanistisk bas, men att "teori- och metodutvecklingen" är svag. För lite forskning helt enkelt. Återväxten är också hotad och spridningen av forskningsresultaten är dålig.

"Teori och metod, jo jag tackar ja", fnyser halva arkitektursverige omedelbart och vänder sig bort med vämjelse. Byggandet skenar, civilisationen hyperventilerar, och där sitter akademikerarkitekterna och talar om "teori och metod"!

Det har alltid varit lätt att med en förment empirisk och humanistisk vinkelhake i hand avfärda "akademiseringen" av arkitekturen. Men vad innebär det att forska i arkitektur? Vid ett seminarium på Arkitektskolan i Lund nyligen med den engelske gästprofessorn i "konstbaserad forskning" Michael Biggs blev svaret "det beror på". Det beror på hur vi väljer att formulera kriterierna för både kunskap, erfarenhet och inte minst konst. Nu talas till exempel inte bara om forskning rätt och slätt, utan om praktikbaserad eller praktikledd forskning, om professionsforskning, om forskning genom design eller om just konst-baserad forskning. Vad man får handlar i väldigt hög grad om vilka begrepp man väljer att utveckla och använda. Biggs valde att kasta fram åtta kriterier, där sådant som frågeställningar, svarbarhet och ackumulerbarhet - det som gör konstbaserad forskning till just forskning - utgjorde de viktigaste. Andra kriterier, som erfarenhet, form och innehåll, är också viktiga, men måste enligt Biggs komma i andra hand.

Ändå är det märkligt nog just "det andra", som provocerar fram den största teoretiska och metodologiska medvetenheten, det som kan tyckas ligga längst bort från allt vad vetenskaplighet heter, det som inte har en klar frågeställning, det som inte ger entydiga svar, det som inte självklart kan adderas till tidigare resultat - kort sagt, det som utgör utforskandets "konst". Forskning handlar i den bemärkelsen inte bara om servil verklighetsanknytning och ödmjuk ackumulation. Det handlar om aktiv "föreställning", om gränsöverskridande nyskapande, om att helt enkelt komma med nåt nytt.

En enkel men avgörande förskjutning från forskning "om" till forskning "genom", vilket också gör varje uppställt kriterium till ett experiment. Och här har arkitekturforskningen, som ett konstruerande vid det möjligas gräns, ett försteg. Den behöver inte definieras, men snarare "spotta upp sig", artikulera sina uttrycksmedel, sina "sätt". Den måste bli experimentellt vassare och kaxigare, mera högljudd och mera relevant. Och den måste bli mera lockande för en ny generation forskare, som brinner för arkitekturen som skapande projekt och samhällsförändrande kraft. Arkitekturforskning är en konst, och en mycket angelägen sådan.