Svårt växa långsamt

Ekerö vill vara en glesbygd i en storstadsregion. De senaste tio åren har problemen hopat sig i kommunen. Två stadsarkitekter har fått sluta, länsstyrelsen har tagit kommunen i upptuktelse för bristande bygglovshantering. Om femton år kommer motorvägen till ön. Följ med till platsen som försöker hålla emot.

Ekerö är landet nära staden. Men det är också en kommun med problem. Finns det ett samband? Arkitekten besöker kungens kommun.

Man kan nästan höra hästarna beta. Det är lugnt och stilla på Ekerö de där timmarna när rusningstrafiken in mot Stockholm har avtagit. Man passerar en bro, i fonden ligger det kungliga slottet. Det är ett tvärt brott. Staden stänger sina portar, landsbygden ligger framför en. Det skulle kunna vara ett avlägset Roslagen, ett norrländskt inland. Men det är Ekerö. Kungens och Ralph Erskines kommun, ett par mil från Stockholms city.

– Vi är landet nära staden, säger byggnadsnämndens ordförande Lennart Nilsson.

Han har tidigare i vår haft det tvivelaktiga nöjet att se sin andra stadsarkitekt på fem år lämna sin post. Han har kunnat konstatera att ett lokalt parti, Ö-partiet, med sin kritik mot den dåliga kommunala byråkratin fått tio procent av rösterna i senaste valet. Han har också blivit uppläxad av Länsstyrelsen i Stockholm som kallat byggnadsnämndens agerande "anmärkningsvärt" och i ett flertal ärenden "riktat allvarlig kritik" mot dess beslut.

Många kommuner har något ärende där länsstyrelsen har tillsyn, men i Ekerös fall kom ett antal ärenden samtidigt som visade på brister i tillämpningen av PBL, miljöbalken och förvaltningslagen. Bland annat var motiveringarna till avslag på bygglov eller förhandsbesked mycket bristfälliga.

– Vi kände oss tvungna att ta ett större samlat grepp på Ekerö, säger Tommy Åström, som vid beslutet satt som arkitekt på länsstyrelsens planenhet.

Bland annat har byggnadsnämnden insisterat på att neka ett bygglov trots att länsstyrelsen vid två skilda överprövningar av ärendet konstaterat att det saknades förutsättningar för att neka lov. I den andra prövningen återförvisades dessutom ärendet till byggnadsnämnden för meddelande av lov.

– Här borde kommunen ha överklagat länsstyrelsens beslut i stället för att obstruera. På grund av obstruktionen och för att inte ytterligare förlänga processen beslutade slutligen länsstyrelsen att själv bevilja lov. Så här ska det inte behöva gå till och det är allvarligt, säger Tommy Åström.

Länsstyrelsen ska nu ha en utbildning och dialog med kommunen om lagtillämpning.

Men det är inte bara länsstyrelsen som klagar på Ekerö. Även flera praktiserande arkitekter som försökt få byggnader utförda på Ekerö har sett hur projekt, och pengar, har gått upp i rök eftersom kommunen har blandat sig i så mycket att det har varit omöjligt att utföra ett bra arbete till rimlig kostnad. Man har, kanske i all välvilja, knäckt arkitektritade husprojekt, men släppt igenom mer anonymt tillkomna kataloghus.

"Det har varit hårresande", sa en arkitekt med kontor i södra Sverige, när Arkitekten talade med honom. Det har gått så långt att det finns arkitekter som tackat nej till arbeten i kommunen av den här anledningen.

Albert France-Lanord ritade ett hus vid Mälaren till en kund. Han beskriver det som ett drömprojekt, en byggherre med pengar som ger dig total frihet. Och till och med positiva grannar som skrev brev till kommunen om kvalitet.

– Det första de frågade när jag kom till kommunen var om jag visste att kungen bodde där, då förstod jag nivån, säger han.

– Jag försökte göra något modernt med kvalitet och karaktär, det är ju en kommun med en Erskinetradition.

När kommunen till och med ville lägga sig i fönsterplaceringen höll han på att få nog. Men accepterade för att få bygglov. Det hus som nu till slut blir byggt i sommar och höst är ett helt annat än det han hade hoppats på.

– Det var en diktatur, det fanns ingen plats för diskussion, det är synd för det bor många med mycket pengar där som vill utveckla kommunen, min kund var på väg att sälja sin tomt.

När Lennart Nilsson beskriver vad det är man för­söker göra politiskt med denna lantliga idyll ger han oss också nyckeln till ett av de stora problemen:

– Vi har ett speciellt förhållande till storstaden. Många vill flytta ut hit för att komma ut på landet, det ställer till problem. Vi har inte en infrastruktur som klarar av det och därför måste vi försöka hålla emot.

Hålla emot, bevara det unika, det lantliga intill en storstad som växer så det knakar. En svår konflikt. Som också leder till ett hårt tryck på ett länge under­bemannat stadsarkitektkontor.

Men i Sverige har kommunerna planmonopol och länsstyrelsen har inga synpunkter på att Ekerö vill växa långsamt. Kritik handlar om lagtillämpningen, bland annat att beslutsmotiveringarna varit bristfälliga. Tommy Åström på länsstyrelsen tror att det till stor del handlar om att trycket har varit för stort på stadsarkitektkontoret, arbetsbördan för stor för att bära den politiska ambitionen.

Bo Björkman var stadsarkitekt i Ekerö kommun mellan 1991 och 2002. Han köptes ut av kommunen. Skälet som angavs var att man inte hade förtroende för honom.

Så här beskriver Bo Björkman sitt möte med kommunen:

– Jag fick en känsla av att man på den politiska nivån hängde kvar i den lilla kommunen där man gör lite som man vill och det inte är så noga med att följa lagen.

Bo Björkman menar att hans arbete handlade mycket om att skapa en situation där man inte blev överprövad av länsstyrelsen på grund av att man inte följt den gällande lagstiftningen. Under 1990-talet försvann också i det närmaste överklagandena, menar han. Men han misstänker att den förändring som han inledde aldrig satte sig:

– Jag såg att den var helt nödvändigt, man var tvungen att ha en striktare tillämpning. Jag fick aldrig känslan av att man i politiken hängde med i den utvecklingen.

Han beskriver hur kommunchefen, informationschefen och kommunalrådet snackat ihop sig om något och sedan ville ha honom at utföra det, men han vägrade eftersom det stred mot lagen.

– Jag höll på min rätt att vara professionell, säger han idag.

Och trots att den konflikten började för snart tio år sedan återfinns redan i Björkmankonflikten kärnan i länsstyrelsens kritik mot kommunen idag. Att det tycks finnas en politisk ovilja att följa lagarna för byggande och planering.

Eller som länsöverdirektören på länsstyrelsen, Bo Hansson, diplomatiskt uttryckte det i en intervju om plan- och bygglovarbetet på Ekerö kommun: "Det är angeläget att kunskapen om relevant lagstiftning underhålls och utvecklas".

Bo Björkman menar i sin historieskrivning att han försökte vara flexibel gentemot medborgarna snarare än mot politikerna. Att det var därför han fick gå. Kanske var, tror han, den tydligaste förändring som kom efter honom att man vände på den bilden. Flexibiliteten gentemot politikerna ökade men man blev hårdare mot medborgarna.

Alla skulle nog inte hålla med om det, men när Leif Kåsthag, som så småningom efterträdde Björkman, fick lämna sin post för några månader sedan var det för att hans linje mot dem som sökt bygglov varit för hård.

När Bo Björkman köptes ut av kommu­nen ersattes han tillfälligt, i ett och ett halvt år, av Erik Barkman. Erik Barkman har nu igen gått in som tillfällig chef för stadsarkitektkontoret efter Leif Kåsthag, som valt att arbeta på annat håll i kommunen.

Erik Barkman menar att lyhördheten mot politiken är central hos den planerande tjänstemannen:

– Lyssnar man inte tillräckligt, då är man en mindre bra tjänsteman, det ska vara högt i tak men om man inte rättar sig efter politiken fungerar det inte.

Eva Mill är planarkitekt på Ekerö kommun. Enligt den översiktsplan som finns antagen sedan snart två år ska kommunen växa försiktigt.

– Det har varit viktigt för oss att vara rädda om vår natur och vår kultur och vårt vatten, säger hon.

Det finns ett viktigt argument för den politiska restriktiva utbyggnadshållningen, menar Eva Mill, och det är tillfartsvägen. Till och från Ekerö kommer man bara via en smal landsväg som är enfilig åt ena hållet och tvåfilig åt det andra. Där ringlar sig köerna långa, särskilt på kvällarna när de 70 procent i kommunen som pendlar till andra delar av Storstockholm ska hem. Man menar på kommunen att det är omöjligt att växa alltför mycket under de förutsättningarna.

Den tillfällige chefen för stadsarkitektkontoret Erik Barkman menar att man på länsstyrelsen har en bristande förståelse för hur kommunen väljer att vilja styra sitt växande.

– Vapnen är för trubbiga för att genomdriva politik bara med verktyget planering, säger Erik Barkman något uppgivet.

I översiktsplanen har kommunen bestämt att utbyggnad bara ska ske i Ekerö och Stenhamra, och i de små tätorterna samt längs de stora vägarna. Den hårda linje av nekade bygglov och ett omfattande överklagande till högre instans, som den nyligen omplacerade stadsarkitekten Leif Kåsthag drev, handlade bland annat om att man inte vill se ett okontrollerat byggande runtom på öarna utan vill hålla sig till översiktsplanens idé. Problemet är bara att översiktsplanen inte effektivt nog kan användas för att avslå bygglov.

Kommuninvånarna har överklagat till länsstyrelsen och fått rätt i ovanligt många fall. Ekerö kommun har de senaste åren förlorat närmare 85 procent av alla överklaganden.

– Det har varit svårt att få länsstyrelsen att förstå vår vilja att styra kommunen dit vi vill, och att säga nej, säger planarkitekten Eva Mill.

Det har också varit svårt att få kommuninnevånarna att förstå varför man säger nej. Inte minst för att en av anledningarna till att man flyttar till Ekerö är att man söker frihet och självständighet i en lantlig idyll. Man söker alltså glesbygdens fördelar, men eftersom den här glesbygden ligger i Stockholms närhet så måste man, för att inte förlora glesbygdskänslan, säga nej till den typen av frihet.

En glesbygdskommun med en hård linje.

Kommunen har konsekvent överklagat alla ärenden de förlorat i länsstyrelsen. Byggnadsnämndens ordförande Lennart Nilsson förklarade i en intervju i Dagens Nyheter att stadsarkitekten Leif Kåsthags linje hade varit den hårda linjen och att det varit olyckligt. Skuggan tycks falla över tjänstemannen, ännu en gång, liksom i fallet Bo Björkman. Men finns det inget i den politiska idén om Ekerö som skapat problemen?

– Leif Kåsthag följde så klart vårt uppdrag, men det var på hans inrådan vi valde att driva överklagandena så högt upp i systemet istället för att backa. Det är det som uppfattats som en hård linje, av både länsstyrelse och kommuninvånare. Det visade sig att det inte var någon bra väg, säger Lennart Nilsson.

Erik Barkman menar att man har drivit en hård linje utan att kunna förklara den tillräckligt tydligt.

Eva Mill beskriver att relationen mellan tjänstemän och politiker ibland har inneburit en överdriven lyhördhet från tjänstemännens sida:

– Det har funnits en anda att vi som tjänstemän först lyssnar på vilka beslut politikerna vill ha och sedan accepterar det. Som yrkesmänniska vill man ju arbeta med sin yrkeskunskap och inte bara utifrån hur resultatet borde bli från politisk synpunkt.

Men Lennart Nilsson vill inte kännas vid att det skulle finnas något i politiken som skapat de problem som präglat Ekerö på 2000-talet:

– Jag tycker inte direkt att vi har någon orsak till självkritik här, jag kan inte se vad det politiska har spelat för roll i det här sammanhanget, säger han.

Risken finns, det håller Erik Barkman med om, att problemen som uppstått delvis kan finnas så att säga i väggarna, i synen på det politiska arbetet, i sättet att driva kommunen.

– Jag tycker att man måste ställa sig den frågan, jag har inte svaret. Det enda jag tycker verkar sitta i väggarna är att man har varit dålig på att lyssna på varandra. Den fruktbara dialogen mellan tjäntemannaledning och politiker har saknats, säger Erik Barkman.

Det tycks nu i varje fall finnas en samstämmighet i Ekerö kommun om att man vill gå vidare. Det finns en stark vilja att få ordning på allt nu. Sedan i vintras har kommunen handlat upp ett ramavtal med fem arkitektkontor för att utveckla det de kallar "tätortsbandet".

– Nu ska vi ta tag i stora saker och bli konstruktiva, säger Eva Mill.

Hon talar entusiastiskt om utbyggnaden av tätorterna, och om hur kommunen ska ha planeringsinitiativet och inte sitta och vänta på att byggbolagen ska komma med sina färdigplanerade bostadsprojekt.

Det har varit tungt att arbeta ett tag, säger hon. Men nu är det roligt att arbeta på stadsarkitektkontoret i Ekerö.

– Det har legat en tung börda på tjänstemännen, nu krävs en ganska omfattande dialog mellan tjänstemän om vad som menas med målen och visionerna i övergripande planering, säger Erik Barkman och fortsätter:

– Tjänstemännen måste ställa motfrågor: vad menar politiken med det här? Då kan direktiven bli tydligare och det kan bli lättare för tjänstemännen att verkställa besluten.

Erik Barkman hoppas nu att det inte ska dröja ett och ett halvt år innan hans fasta ersättare utses den här gången.

– Arbetsro är ett starkt önskemål hos alla medarbetare som kämpar väl i en svår situation, säger han.

Jag lämnar Ekerö längs den smala vägen. Passerar Wallenbergs familjegrav, de gula rapsfälten, lador med graffiti. Det är den här smala vägen som håller hela den där idén om Ekerö under armarna. Vi kan inte växa, eftersom vägen är så smal, låter argumentet. Men det är ett bräckligt argument kan det visa sig. De idylliska dagarna kan vara räknade. Om femton år dundrar förmodligen en fyrfilig motorvägstunnel djupt under hästarnas mular. Förbifart Stockholm kommer att byggas och den kommer att ha sin mynning inom kommungränsen. Den kommer att göra tillgängligheten så mycket större. Då kommer trafikplatserna, externetableringarna och alla nybyggarna.

Då äventyras den policy som kommunen har haft: Att värna om dem som bor där i större utsträckning än man vill hälsa nya välkomna. För man vet att blir de för många tappar det befintliga sin kvalitet.

Jag frågar byggnadsnämndens ordförande om det inte är väl naivt att bygga den där idylliska självbilden om naturen mitt i stan när man vet att andra tider är i antågande.

– Det kan verka så, men det hindrar inte att vi har viljan att försöka bevara det en period framöver, säger Lennart Nilsson.

När jag lämnar öarna är klockan tre, jag får sällskap med kommunens mest prominenta invånare, Drottning Silvia far förbi i omkörningsfilen. Det återstår en liten stund av stillhet innan bilköerna återigen, med vardaglig regelbundenhet, hopar sig över "landet nära staden".

Fotnot: Arkitekten har inte lyckats nå Leif Kåsthag för en kommentar.

Dan Hallemar