Hur vinner man en arkitekttävling?

Tävlingssekreterare Thomas Nordberg avslöjar svaret innan han går i pension.

Av Kerstin Persson

Han är ingen tävlingsmänniska men innehar ändå ett svenskt rekord: Nitton år som tävlingssekreterare, först på SAR sedan på Sveriges Arkitekter. Nu kastar han in programmet och går i pension.

– Arbetet har förändrats mycket under mina 19 år, konstaterar han. I början handlade det mest om att godkänna tävlingsprogram. Det var ett väldigt faxande fram och tillbaka mellan mig och tävlingsarrangören. Vi höll på tills båda var nöjda, sen klarade de sig själva.

Tävlingen om bostadsbebyggelse i Timrå 1990-91 vände utvecklingen. Det var fastighetsboom och fastighetsbolaget Riquma planerade en allmän tävling på industriområdet Fagervik och behövde hjälp med det mesta.

– Jag gjorde tävlingsprogrammet helt själv för första gången. Det blev tal om vem som kunde vara sekreterare i juryn. Det kan väl du vara, föreslog arrangören. Jag visste att danskarna jobbade så och sade ja.

Det blev början på en utveckling som bara fortsatt.

Timråtävlingen var minnesvärd även av ett annat skäl. Under ett tvådagars juryarbete där företagets regionchef deltog fick man andra dagens morgon läsa i lokaltidningen att företaget ställt in betalningarna.

– Alla blev lika förvånade. Skulle vi åka hem? Men kommunen sköt till prissumman, Origo och Sture Koinberg vann tävlingen. Men inget blev byggt.

Han har varit med om 310 tävlingar, 132 allmänna, 178 inbjudna. Varit jury­sekreterare i 49.

Tävlingsreglerna från 1972 såg företrädaren Mats Egelius över i början av 80-talet och konstaterade att reglerna var ok. Det var snarare efterlevnaden som brast. Då som nu.

– Det händer att medlemmar får något osäkert i blicken och ser skamsna ut när vi träffas. Då anar jag att de ställt upp på oschysta villkor, säger Thomas Nordberg.

Men från att ha varit något av en förbundspolis påminner jobbet som tävlingssekreterare idag mera om att vara förbundskonsult.

– Istället för att jaga dem som inte vill samarbeta erbjuder vi samarbete med dem som vill.

Det är oftast kommuner som arrangerar tävlingar. De har stor respekt för förbundets tävlingsservice, ser tävlingssekreteraren som neutral expert mer än som företrädare för arkitektkåren, tycker han. De som är tveksamma till tävlingar är det oftare av tidsskäl än av ekonomiska skäl. Men det går inte fortare med parallella uppdrag, som ofta är "laglöst land".

Händer det att Sveriges Arkitekter säger nej till tävlingar?

– Ja, säger Thomas Nordberg. När Skanska ville genomföra en allmän tävling om industrialiserat bostadsbyggande erbjöd de så snåla villkor, en tredjedel av den normala prissumman, att vi sade nej. Det blev ingen tävling.

Sveriges Arkitekter ser mer positivt på parallella uppdrag än man gjorde under SAR-tiden. Den hårda linjen saknade stöd bland många arkitektföretag.

– Parallella uppdrag kan vara bra vid utredningsuppdrag med osäker framtid, säger Thomas Nordberg. Men gäller det att få fram förslag med tänkt fortsättning är inbjuden tävling med anständiga ersättningsvillkor att föredra. Många parallella uppdrag borde vara inbjudna tävlingar, konstaterar han.

– Men vi är också med och arrangerar schyssta parallella uppdrag. Ett aktuellt exempel är det om förslag till ny arkitekturskola vid KTH i Stockholm.

Den nya inriktningen av tävlingsservice har gjort arbetsuppgifterna intressantare och roligare, tycker Thomas Nordberg. Men det går åt mer tid. I Danmark jobbar fyra–fem personer med tävlingar. Han reser mer, träffar folk och deltar i juryarbetet. Det har fått honom att ändra sin syn på juryns roll.

– Nu inser jag att juryns arbete är lika viktigt som de tävlandes.

Juryarbetet är mycket lärorikt för alla inblandade, både arkitekter, politiker och andra. När processen är klar har man kommit mycket längre i projektet än om man bara lagt ut ett skissförslag på ett kontor. En jury som inte kan enas om ett vinnande förslag är inte klar med sitt arbete, säger Thomas Nordberg.

En tävling han ofta återkommer till är bedömningen av det nordiska ambassadområdet i Berlin 1995 där han var sekreterare. Juryn sorterade de 223 förslagen i rasande fart, genom tummen upp eller tummen ner. Man kom fram till fem förslag som studerades noga - och juryn kom fram till att inget dög. Man gick ut och letade bland de ratade förslagen igen.

– Det var ett ovanligt sätt att arbeta, möjligt för att så många ledamöter var arkitekter. Först var jag skeptisk, det fanns en risk att man med den snabba metoden skulle hamna i för självklara lösningar. Men jag lärde mig att det faktum att juryn sorterat bort ett förslag inte betyder att det är ute ur bedömningen. Det går alltid att gå tillbaka.

Är det inte svårt att hålla tyst och vara en opartisk sekreterare?

– Man får ha respekt för att det är juryn som avgör. Men jag kan lägga mig i genom att fråga "varför?". Det har hänt någon enstaka gång att jag sagt ifrån genom att säga "Jag tror att våra medlemmar skulle bli väldigt förvånade om det förslaget premierades".

Så, innan han röjer skrivbordet för att snart ge sig hän åt segelbåten, kameran, akvarellpenseln, cd-skivorna och skiftnyckeln, är det dags för det stora avslöjandet. Han får själv formulera den, sin önskefråga:

Hur vinner man en tävling?

– Det gäller att hitta något speciellt i uppgiften, ett grepp. Det kan vara ett gestaltningsgrepp eller ett organisationsgrepp, gärna båda. Komma på något utöver det vanliga, utan att slå knut på sig själv. Man ska inte fastna i detaljfrågor men förslaget ska vara tillåtande, det vill säga tåla ändringar.

Så enkelt, kära läsare, är det alltså.