I blickfånget på mässan

Vad är det vi ser på möbelmässan? Och varför? Lotta Jonsson studerar montertaktik och blickfångare på årets Furniture Fair.

Grönskande lövskog eller soptipp? Skrikande måsar eller ljuv fågelsång? Vad är det egentligen som lockar dig in i montern, som gör att du intresserat tittar närmare, går in och sen vandrar därifrån med både katalog och broschyrer? En eye­catcher. En stämning, en känsla. Ren och skär scenografi kanske. Så är det åtminstone med mig. Jag är ett utmärkt offer för känslan, faller direkt i de fallgropar producenterna gillrat. Det är sällan själva möblerna som lockar först på en möbelmässa. Och det är den visuella kommunikationen som finns kvar i minnet efteråt.

Monterkulturen har alltid varit på topp i Milano. Glömmer inte Morosos exponering i april 2006. Rörliga svartvita kalligrafiska mönster i ett myllrande hav av starka färger.

Numera kan somliga konsten att bygga montrar här hemma också. Möbelföretagen förstår alltmer hur mycket själva anslaget betyder. Nola till exempel, som i år på liten yta - en monter behöver nämligen inte vara hundratals kvadratmeter för att imponera - lyckades fånga in oss genom att associera till ett förhoppningsvis allmänt stigande intresse för miljöfrågor. Den sopletande plastmåsen med sitt skri gjorde förstås sitt till när det gällde att pocka på uppmärksamhet.

Temat för Nola i år var papperskorgar. TAF:s arkitektkontor (Gabriella Gustafsson och Mattias Ståhlbom) som ritat montern hade låtit soptippen inspirera också färgmässigt. Enligt arkitekterna är det mycket svart, ljusblått och beige där - gammalt emballage! På wellpapp och platssäckar exponerades nu papperskorgarna A4, A3 och A5, design TAF. Samt BIN 80, en skräpbehållare för utomhusmiljö formgiven av White arkitekter (Olle Anderson och Andreas Sture). Bland Nolas nyheter fanns också två bänkar, Nook, för ute/inne i massivt trä som borgar för lång livslängd; möblerna går ju att slipa och lacka om. Bänkarna kan användas var för sig eller sättas samman och får då ett annorlunda skulpturalt uttryck. AlménGest Design ritade dem.

Både Inno och Swedese lockade med skogstema. I förstnämndas monter hade Tengbom placerat skogen i fonden och förstärkt skogskänslan med mattor och fågelkvitter. Medan Swedeses möbler omgärdades av skog på två meters höjd. Och naturintrycket underströks genom tygval och många Tree, design Michael Young och Katrin Petursdottír. Rockhängaren i form att ett stiliserat trä har verkligen blivit en storsäljare.

Värsta eyecatchern för i år var annars Materias sittmöbel Praline noir, tätt följd av Konfetti, ljusmoln av discokulor hos Aspeqt Lucias. Praline noir var Fredrik Kjellgrens examensarbete på HDK i Göteborg, som efter en del produktionsanpassning nu ska tillverkas som ett slags limited edition. Ljuskronan däremot är "the one and only". I framtiden kommer den faktiskt att hänga på museum, Röhsska i Göteborg har just köpt in den.

Mer allmänt förekommande vill nog tillverkaren Glimåkra att den flyttbara ljudabsorberande skärmen Wannabetree, design Bertil Harström, ska bli. Nu dansade ett stort antal färgglada sådana - orange och ljusgrönt var för övrigt något av årets färg - runt i montern. Tillsammans upptog de praktiskt taget hela ytan.

Mer sofistikerat var det då hos danska Lightyears som med små medel skapat en maffig installation genom att hänga upp ett tjugotal olikstora svarta Caravaggio-lampor, design Cecilie Manz, tillsammans med en enda liten vit en. Snyggt!

De här olika exemplen sätter fingret på en intressant problematik, som inte bara rör möbelbranschen. Hur ska man synas i ett myller av snarlika föremål? Att skrika högst hjälper inte alltid. Lika lite som att bjuda på en pralin om resten av måltiden är havregrynsgröt - detta sagt utan att syfta på Materia, som i stort har en läcker meny. En exponering kan förvisso förföra men det är ändå innehållet som ska övertyga.

På något sätt känns det då lite skönt att kunna peka ut en favorit bland årets nyheter som syntes trots allt. Oansenlig och lite vid sidan av stod det i Offeccts monter, soffbordet Bird - formgivet av Johan Ridderstråle och Mats Broberg, utexaminerade från Konstfack i våras. Ibland räcker det att viska.

Lotta Jonson är frilansskribent och tidigare redaktör på tidskriften FORM.