Sist

En hotellobby är en plats mellan gatan och det egna rummet. En av de där övergångsplatserna i staden där man kan känna en alldeles särskild urban frihet. Lite som på centralstationen, mellan det bofasta och det resande. Men det är också, som centralstationen, en plats dit man sällan går numera om man inte har en särskild anledning. Om man inte ska resa iväg med en resväska eller om man inte just har anlänt med en. På 1920-talet var hotellobbyn ofta en självklar mötesplats. Som kaffehusen i Wien eller caféerna i Paris. En av de mest kända är lobbyn till The Algonquin hotel i New York. Innanför svängdörrarna står Michael, the bell director, som arbetat här i 45 år, intill honom på en mycket liten schäslong ligger den långhåriga hotellkatten Matilda, sjätte generationen, släkting till den hemlösa katt som vandrade in här 1930. Och Michael börjar berätta. Om Ella Fitzgerald som satt i lobbyn och talade med vem som än kom in. Om när nobelpristagaren William Faulkner gick fram till Michael, diskretionen själv, och sa att om de ringer från Hollywood så är jag inte här. Det är lätt att börja drömma och längta tillbaka till en tid när centralstationerna var något att hänga på också om man inte var hemlös. Och när hotellobbyn var en plats också för dem som inte hade råd att bo där. För vem vill inte ge sig ut på en lång resa för att sedan kunna promenera hem till sin egen säng.

Dan Hallemar