Berlinbunker blir konsthall

Telefonen ringde på Petra Peterssons kontor i Berlin. En man förklarade att han just köpt en bunker. Ville hon rita om den?

Av Tomas Lauri

Det är tuffa tider för arkitekter i Berlin. Staden är bankrutt. Investerarna föredrar Hamburg, Frankfurt, Basel eller München, det forna väst. Men saker och ting kan hända på ett sätt som i få andra europeiska städer. Berlin efter murens fall är fortfarande en öppen bok, menar svenska arkitekten Petra Petersson.

Till hennes Realarchitektur ringde för några år sedan Christian Boros, en tysk framgångsrik reklamman. Han hade just köpt en skyddsbunker från Hitlertiden, nästan ett kvarter stor, mitt i Berlin. Den ville han förvandla till en konsthall och kröna med ett eget hus på taket.

– Ja, vi sa bara direkt ja. Vad annars svarar man på ett sådant erbjudande?, säger tyske Jens Casper, som leder Realarchitektur tillsammans med Petra Petersson.

Bunkern ligger centralt i det nya Berlin, mellan Konsthallen Hamburger Banhof och Konstgallerierna på Auguststrasse.

Ordet bunker för tankarna till underjorden, källarliv. Men här är allt helt och hållet ovan jord. Den ritades under andra världskriget av den då erkände tyske arkitekten Karl Bonatz för att tjäna som skyddsrum. Sex liknande bunkrar var planerade. Två blev uppförda. En återstår.

På avstånd är den pompös, monumental.

Fasaden är sirligt dekorerad som på ett florentinskt renässanspalats. Men man behöver inte komma särskilt nära för att skotthålen från andra världskrigets slut, då gatustriderna rasade, och den råa fuktiga betongen ska avslöja den.

Bunkern var aldrig gjord för dagsljus. Fönsternischerna är sällan djupare än ett par decimeter. De få som tränger igenom väggarna gör det snirkligt, vrider sig 90 grader en eller flera gånger. Det går varken att se ut eller in.

Bunkern ger ett ord som "massivt" en helt ny innebörd. Taket mäter 3 meter, väggarna är 1,8 meter tjocka. Helt i armerad betong. Lägg till det innerväggar på uppemot en halvmeter, även de i betong. När det gjordes hål i taket för en hiss tog det en månad att såga sig igenom.

Realarchitektur har inte brytt sig om att rätta till och skyla över någonting. De har sett bunkern som ett öppet historiskt dokument. Alla faser och delar är avläsbara, som ärr, eller minnen. Ingen förvanskning, ingen förmildrande tillslätande puts.

– Konst har visat sig fungera bra i närmast obearbetade miljöer. Speciellt samtida konst. Tack och lov att vår beställare var på samma våglängd som vi. Att på något sätt snygga till bunkern, dölja saker och ting, hade förstört mycket, konstaterar Petra Petersson.

– När vi närmar oss ett projekt utgår vi gärna från kontexten. Dels skulle det ställas ut konst i bunkern, dels introducerade bunkern i sig själv en arkitektonisk ordning, rumsliga principer, materialitet, menar Jens Casper.

De yttre ingrepp de har gjort är små. Några tillägg från DDR-åren har tagits bort utmed sockeln. Ett hisschakt, också från DDR-tiden, har ersatts av ett handikappvänligt transparent alternativ.

Alla fem plan var tidigare identiska, strikt horisontella: toaletter i alla hörn, trappor och utgångar i fyra väderstreck, en kärna av skyddsrum som det gick att vandra runt. Realarchitektur har öppnat bunkern vertikalt. De har tagit upp två, ibland tre våningar på olika ställen, differentierat rumsligheterna, gjort bunkern mer flexibel, mottaglig för olika slags konst.

På detaljnivå är byggnaden rå. Och ska så förbli. Hjälpande lysrör och väggarna osentimentalt övermålade med vit färg är det närmaste man kommer till en finish. Realarchitektur vet inte riktigt hur det kommer att se ut när allt är på plats.

Det ska ta ett tag att fylla alla rum med konst. Det är Christian Boros tanke att inte bara lyfta in sin stora samling samtidskonst på drygt 200 verk, utan att ta hjälp av varje konstnär för att sammansmälta hus och konst. Nya unika originalverk ska också till. På ett ställe har Santiago Sierra låtit penetrera en vägg. Det ska bland annat vittna om hur tjocka väggarna är.

– Endast mindre grupper kan se samlingen åt gången. De ska guidas runt ett par gånger i veckan på bestämda tider. I övrigt fungerar bunkern som en källare till hans hus på taket. Han kan bara ta hissen ner till sin samling.

Är det inte riskabelt att förvara så mycket värdefull konst på ett nästan obevakat ställe?

– Säkerheten är nog minsta bekymret. Att ta sig in är i praktiken omöjligt.

Vissa av konstverken är inhandlade långt innan konstnärerna blev hippa kändisar. Konst är ingen huvudsyssla för Christian Boros utan ett fritidsintresse, en passion. I grunden är han reklamman, eller grafisk designer, kommersiellt framgångsrik och konstnärligt eftertraktad globalt. När Coca-Cola ska göra en speciell intressant reklam ringer de honom.

Ändå är Christian Boros bara nyss fyllda fyrtio och har nyligen bildat familj. Det är med den han ska flytta in i den 450 kvadratmeter stora villan på taket. En lyxvilla på en tomt som inte liknar någon annan.

– När han kom till oss hade han en klar uppfattning om vad han ville. Vi pratade och gjorde en skiss, som visade vad han hade kommunicerat till oss. Ovanpå bunkern ritade vi en liten stuga, ett svenskt fritidshus. Efter några samtal hade vi tagit ur honom den idén, säger Jens Casper.

Arkitekt: Realarchitektur.

Fasad mot Reinhardstrasse. Skala 1:400

Det är ett konsekvent hus Realarchitektur har ritat ovanpå bunkern. Säkert hade det sett annorlunda ut utan Mies van der Rohe. En paviljongartad hållning med en flytande, öppen rumsstruktur. Men att den har en obruten glasfasad runtom särskiljer den mindre från bunkerns massivitet än man kan tro. Bunkerns rumsliga principer följs upp i huset. Glasfasaden är monoton, bärande, med vertikal tyngd. Taket sträcker sig ut över glasfasaden, som en markering av bunkerns väggtjocklek.

Det är ett massivt glashus. En massivitet som går igen i det mesta. Rent materiellt är huset fysiskt påträngande. De bryska, helt obehandlade, betongväggarna. Alla golv och alla badrum, liksom köksbänken, i samma tyska musselkalksten. Bara ytterligare ett material, bränd ek, har använts.

De nästan fyra meterna upp till taket gör att det är svårt att känna sig stor i rummen. Det hela gör upplevelsen palatslik, med väldiga dörrar från golv till tak.

Huset gör sitt bästa för att svära sig fri från tiden. Det är som en materiell målning. Det går att tänka på den tyske målaren Anselm Kiefer, på att vandra i ett av hans brungrå landskap.

Christian Boros tar god tid på sig att flytta in. Man kan se att han är försiktig med huset och testar sig fram. Petra Petersson pekar på ett matbord han har kört hit.

– Det där bordet är egentligen gigantiskt. Men det drunknar i det här rummet.

– Det kommer att ta tid för honom att hitta rätt, fyller Jens Casper i och skrattar. Jag tror att han gillar just det.