|
Staffan Carenholm svarar Tage Hertzell.
Tage Hertzell ger sig inte så lätt. Det är bra.
Min kommentar i förra Arkitekten, Bli en stolt arkitekt, kan både Tage och alla andra uppfatta som förbundets uppfattning. Det råder inte någon osäkerhet om förbundets position när det gäller frågan om namnangivelse.
Det måste samtidigt vara klart att förbundet vare sig kan ikläda sig rollen som upphovsrättspolis eller morsa åt de arkitekter som inte själva orkar bevaka sina upphovsrättsliga rättigheter. Bryr man sig inte om att kämpa för att upprätthålla respekten för sitt intellektuella skapande kan man heller inte förvänta sig att Sveriges Arkitekter ska ta ansvaret. Förbundets budskap är tydligt: det måste alltid börja hos dig själv. Tar du ansvar för att försöka skydda ditt arbetsresultat ska du få stöd av förbundet, annars inte.
Varje enskild medlem måste också förstå att oavsett vad man gör så är det ett aktivt ställningstagande. Den som inte kämpar för sin namnangivelserätt gör ett aktivt val och måste vara medveten om att varje sådant enskilt ställningstagande medverkar till skapandet av "god sed", det vill säga "vad som i praktisk tillämpning utvecklas på marknaden".
Så till prismärkta byggnader och namnangivelse. Det är korrekt att flera olika priser, såväl centrala som mer lokalt förankrade, tilldelas byggherren eller byggnadsverket. Tanken med att ha byggherren eller byggnaden/anläggningen som mottagare av priset är förstås att det är den insiktsfulle och kvalitetssatsande byggherren som ska lyftas fram. Det förringar inte arkitektens roll. Det är ju i samspelet mellan den duktiga arkitekten och den kvalitetsmedvetne byggherren som det goda resultatet uppstår. Självfallet ska arkitektens namn i dessa fall anges i samma utsträckning som byggherrens. Om nu priset är en plakett att till exempel fästa på byggnaden kan det vara svårt att åstadkomma detta på själva plaketten, som antagligen har en fast form. Däremot finns det många kreativa sätt att också framhålla och ange arkitektens namn i dessa sammanhang. Där får väl varje prisutdelare ta sitt ansvar för att arkitekten uppmärksammas som upphovsman. Man får anta att allmänheten har minst lika stort intresse av att veta vilken arkitekt som är upphovsman till en prisbelönt byggnad eller anläggning som att föremålet i fråga faktiskt fått en utmärkelse.
Staffan Carenholm
|