Fotograf: Tomas Lauri. Arkitekt: David Adjaye.
För att vara hos en arkitekt upptagen av material och detaljer kan golvet i David Adjayes kontor i östra London te sig slarvigt. Som en idé som inte fungerar. Stora flagor av den svarta skyddsfärgen har lossnat. Det sviktar här och där.
– Man måste vidga perspektivet, komma bortom materialfetischismen, säger han. För mig är detaljer och material bärare av information. Det är vikten av den information de tillför rummen som är meningsfull. Ibland är slitage en tillgång. Här på mitt kontor stör det inte. Det ger en känsla av att vi prövar och testar saker.
David Adjaye gör en svepande gest över den arbetssal han står i. Designverkstad, förklarar han. Ritningar till allmän beskådan på de vita väggarna. Högar av materialprover längs ena långsidan.
David Adjaye har hunnit bli 40 år. Som ingen annan engelsk arkitekt i sin generation har han haft fokus på sin person. Att han är svart och har examen från Royal College of Art i en kultur dominerad av vita utbildade på AA eller Bartlett har hjälpt till. Men han har också ställt upp för media. Han har lett designprogrammet Dreamspaces på BBC ihop med ex-sångerskan Justine Frischmann i Elastica. Tidskrifter med honom på omslaget är lika många som de med hans verk. Flera av fotografierna är närgångna och utelämnande.
– Det är viktigt att veta vad media är och vad de gör. Hur kommunicerar man arkitektur idag? Förr skrev man. Det var den tidens sätt. Nu har det decimerats till en intellektuell utmaning. Att tala och synas gäller.
– Kollegor säger till mig, David, hur kan du sälja ut dig? Gör saker den rätta vägen: visa din arkitektur i rätt tidskrifter. De förstår inte. Att vara personligt involverad i media är inget jag eftersträvar i sig, ingen livsuppgift, bara en konsekvens av vår tid.
Allt fokus på David Adjayes person går också att föra tillbaka på honom som arkitekt. Han betonar det personliga inom arkitekturen, behovet av arkitektens signum. Precision. Den där magiska skillnaden. Touchen.
– All bra arkitektur har det: ett korrekt omdöme. Det går inte att komma ifrån det. Det finns arkitekter idag som gärna vill avlägsna sig från intuitionen, för att den hindrar dem från att ta rationella beslut. Jag tror att de ljuger för sig själva. Någon måste ytterst alltid ta ett beslut som har lite med fakta att göra.
Hur kan dina medarbetare veta vad David Adjaye känner?
– Så går det naturligtvis inte till. Sådana premisser går det inte att arbeta efter. Det är inte viktigt att mina anställda vet vad jag vill komma fram till. Det hindrar processen. De ska ju inte ta det yttersta beslutet. De tar fram alla nödvändiga data som behövs för att optimera olika aspekter. Mina anställdas uppgift är ju att skapa utrymme för mig, så att jag kan ägna min energi åt det jag är bra på.
– De gör en arkeologi av en plats och ett uppdrag, ett index, en katalog. Jag brukar beskriva arbetet på kontoret som en rugbymatch. De andras uppgift är att hålla fältet rent, ta stötar och tacklingar, så att jag kan springa med bollen.
Deyan Sudjic, redaktör på Domus, har svårt att skilja Adjayes arkitektur och London åt. "Han är en en produkt av det London han är utbildad i och började praktisera i på 90-talet", skriver han i boken "David Adjaye Houses".
Att de flesta av Adjayes kända verk är samlade på en liten del av Londons karta med gatan Brick Lane som ett streck mitt emellan är ingen tillfällighet. Det östra London är de kreativas. En zon där allt håller på att hända och inget ännu stelnat. Det är där konstnärerna föredrar att slå sig ner. Följaktligen är de mest publicerade av Adjayes verk två villor/studios åt konstnärsvänner, Dirty och Elektra House.
På bild framstår de som isolerade ikoner. Materialbehandlingen bländar. Insidan utstrålar renhet. Betoningen är på volymer, ljus och skugga. Men det är bara en sida av saken.
Effekten på platsen är ofta en skalförskjutning. Det är inte så att husens proportioner skiljer sig från omgivningens. De förstorar platsen på ett annat sätt: kommunicerar och ifrågasätter. Den svarta färgen på Dirty House finns på ett annat hus i kvarteret. Inlyft i ett nytt sammanhang får den en ny innebörd. Den svarta färgen som egentligen är till för att slippa fasadklotter, blir plötsligt en gäckande fråga om lyx, om rasism, om vem man är och var man befinner sig.
– Alla mina projekt har med platsen att göra. Men kan inte riktigt greppa dem om man inte har varit där, instämmer han.
David Adjaye förstår att man kan se hans arkitektur som filmisk, eftersom film i hög grad också är ett rumsligt medium. Men hade han velat göra film hade han gjort det. Att berätta en arkitekturhistoria är något annat, en mer fysisk, konkret uppgift, mindre linjär och fokuserad på materiella och tektoniska relationer.
– Min arkitektur är en berättelse om rumsliga upplevelser. Jag väljer ett tema till varje hus, inte mer. Jag vill att saker vecklar ut sig en efter en, så att tiden, din rörelse från ett rum till nästa, fördjupar din upplevelse. Det gäller att veta vart berättelsen är på väg.
– Mina planer är sällan begripliga på tvådimensionell ritning. De har lite med traditionella husplaner att göra. De handlar mer om att fläta, lägga lager, och inte avvika från scenariot.
David Adjaye menar att arkitekturen har kommit till en återvändsgränd. Sedan renässansen har den fokuserat på att uppfylla ideal. Nu när idealen bleknat, har fiktionen tagit över. En klappjakt efter sensationer pågår. Den ena byggnaden ska vara mer spektakulär än den andra.
Adjaye föreslår en stereoeffekt. Vi är bra på formell arkitektur, menar han. Det gäller bara att göra den formella arkitekturen informell. Det måste vi lära oss. Mellan den formella och informella finns framtiden.
– Vad det i grunden handlar om, som i Dirty House eller något annat av mina projekt, är att hus behöver relatera till det uppenbara, att de är en del av en helhet. Men arkitekturen kan inte stanna där. Den blir till i den relation den upprättar till sin omgivning, genom de avsteg den gör.
Fotograf: Tomas Lauri.
En av de saker det talas mycket om är David Adjayes multikulturella, globala bakgrund, hans tidiga år i Tanzania (med föräldrar från Ghana) och intrycken från de platser där fadern, som var diplomat, var stationerad. Referenserna till det afrikanska finns i hans arkitektur. Men det östra London, stadsdelen Tower Hamlets, är också invandrarnas London. Det muslimska London. Mångfalden är total på gatorna.
Det är de oprivilegierades London på många sätt. Om Davids hus kan hänföras till lyxmanifestationer, arkitektur på modet, är Davids publika byggnad i östra London något annat. Sociala projekt. Med rötter i fattigdom, splittring, rasmotsättningar. Han är i färd med att färdigställa ett center för Stephen Lawrence, en ung svart arkitekt med sociala ambitioner som mördades brutalt 1993. Ett konstcenter för Bernie Grant, Englands förste svarte parlamentariker, håller på att byggas. 46 billiga lägenheter för unga och medellösa är på gång.
David Adjayes två så kallade Idea Stores är likaså socialt förankrade.
Av sju små ursprungliga kommunala närbibliotek som han ritade till en tävling och vann med är två realiserade. Båda har dessutom Riba-belönats.
Det har inte hindrat många kollegor från att ifrågasätta Adjaye. Fasaderna är, till skillnad mot i hans privata hus, transparenta mot gatan, tillgängliga. Den distinkta användningen av färgat glas, mönstret av pigga gröna och blå streck, har kallats trivialt av kollegor.
– De tänker fel. De ser inte att inställningen är densamma arkitektoniskt i alla mina projekt. Det handlar självklart om platsen och byggnadens syfte, men en privat och en offentlig sfär är olika saker.
Koloreringen av Idea Store kommer från platsen. Den är ett sätt att förankra transparensen och göra den lokal. De blåa och gröna ränderna är en replik till marknadsstånden som kantar platserna där Idea Store ligger. Till dess randiga baldakiner.
En ren glasfasad hade varit platt och avvisande, inte det sociala rum David Adjaye eftersträvar.
Byggnaderna ska vara nära gatan, vara delaktiga i vimmel och stök, samtidigt som de markerar en fristad. Relevans och urbanitet, är den beskrivning han ger.
– Aktiviteten på platsen är ytterst viktigt. Du kan aldrig försöka plantera en estetisk idé. Bara genom att förstå aktiviteten på platsen kan du börja göra byggnader som bygger sig själva och engagerar.
Det är inte bara färgreferensen han syftar på. Han har låtit hänga frontfasaden till Whitechapel och dragit ut ena hörnet över trottoaren. Besökaren vandrar rakt in i det tredimensionella pussel han lagt.
Han är därför sällan volymmässigt extrem.
Mycket av rummens resning vilar på detaljerna. De håller upp rummen, lyfter dem till en annan nivå. Var och en av dem tillför sin bit av pusslet. Det färgade glaset ger en nivå, det massiva träet en annan, den böjda formen på plywoodbokhyllorna en tredje, betongtakets blottade konstruktion en fjärde, de zickzackande armaturerna en femte, och så vidare. Det är varken fråga om dekoration eller rakt igenom exceptionella utföranden. Adjaye uppnår en tät och komplex stämning genom att foga ihop rätt detaljer. Allt hänger ihop.
– Jag tillbringar mycket tid med att hitta de exakt rätta, förklarar han.
|