Heta visioner för kalla städer

Arktiska städer: Kiruna, Uleåborg, Tromsö
7 december-21 januari. Arkitekturmuseet, Stockholm

Någonstans i textmassorna till utställningen Arctic Cities på Arkitekturmuseet finns ett uttalande av den norske utrikesministern Jonas Gahr Støre om strategierna för att göra Tromsö till en attraktivare plats, trots bistra klimatologiska omständigheter. Stadsplanering och arkitektur ingår bland satsningarna till exempel i form av ett extremt aktivt och målinriktat Stadsutvecklingsår 2005, med debatter om Tromsös slumrande möjligheter

Arkitektur och stadsplanering finns också med som huvudargument när man talar om Uleåborgs attraktionskraft. Båda städerna använder sig av det pålitliga receptet att studenters närvaro har en livgivande inverkan på stadslivet, Uleåborg med polarområdets enda arkitektskola. Som andra stad i Finland har Uleåborg antagit ett eget arkitekturpolitiskt program, en lokal tolkning av det nationella programmet. Flygplatsen är landets näst mest frekventerade, för det finska Lappland slukar huvuddelen av världsturismen på jakt efter arktisk exotism. Hotell­anläggningar lockar med dagsfärsk arkitektur, chic inredning – och jultomten.

Det går bra för Kiruna också. I våras toppade man tillväxtligan i Sverige enligt tidningen Affärsvärlden, trycket från Kina gör att världsmarknaden skriker efter järnmalm. Konsekvensen är att Kiruna centrum i rask takt, med tanke på att det handlar om en stad, urholkas inifrån av gruvbrytningen. När det nordiska bidraget till årets Venedigbiennal går i repris på Arkitekturmuseet i Stockholm, tar Kirunadelen större plats i anspråk. Anledningen är att det dramatiska valet mellan huvudalternativen för stadsflytten sker under utställningstiden (19/12). Pärmar med protokoll från samrådsmöten och pressklipp från lokala tidningar har lagts till och kompletterar de generellt redovisande planscherna och modellerna. Utställningen skulle kunna användas som bakgrundsmaterial till ett stort upplagt seminarium om stadsplanering, applicerat på verkligheten i Kiruna. Högt på dagordningen bör Anders Wilhelmsons namn stå, för en presentation av hans grundliga undersökning om en fjällvärldsanpassad stadsplanemodell för Loussavaaras sluttning. De snygga illustrationerna känns abstrakta utan förklaring. Och för övrigt; hur bygger man en stad utan visioner?

Kirunas sprickande stadskärna och den exempellösa flytten borde vara en av de hetaste stadsbyggnadsfrågorna i Europa. Gruvstäder flyttar men de har sällan arkitektur och stadsplanering som varumärke, historiskt. Kraftfulla uttalanden från Persson, Reinfeldt eller någon annan minister saknas, sådant faller sig inte särskilt naturligt i svensk kultur. Det kanske är en av de stora skillnaderna mellan de tre städerna. Och den syns.

Kristiina Kyander