|
Urban Turntable - Remixing Stockholm Region
Workshop, utställning och konferens. November 2006. Färgfabriken, Liljeholmen, Stockholm
Jag ser utställningen Urban Turntable en dag när det är tomt i salen på Färgfabriken. Tomt på människor som pratat, skissat och spånat kring Stockholmsregionens framtid. Däremot skärmar med texter och bilder, tv-monitorer, ett önsketräd. Det som kommer ur dessa dagar är ett rätt osorterat material. Men där syns en vilja att hitta nya strategier och begrepp för att beskriva staden och utvecklingen. Ord som chip och bredband plockas in i stadsutvecklingsdebatten och nya stadstypologier benämns som "Mash-upcities" eller Bazaars. Medborgarinflytande är hett och publiken inbjuds här att värdera idéer med färgade klistermärken, skriva post-it-lappar och hänga upp svar på frågor i ett önsketräd.
I våras hölls en första Urban Turntable på byggmässan Nordbygg. Där fanns ett frö till ett konkret samarbete med kommuner och handläggare. Projekt var på väg att formas och deltagare från kommunerna tog med sig användbara idéer till sina ritbord.
Nu är skalan större, flygbilden på golvet visar regionen från Nynäshamn till Gävle och projektet har ett 30-årsperspektiv på utvecklingen. Samtidigt är projektet "tillbaka" till ett mer konceptuellt idéstadium igen. Att gå ifrån idé till en riktig förändring är den stora utmaningen för Färgfabriken idag.
Höstens Urban Turntable startade med workshop i tre dagar, följdes av en utställning i tre veckor och avslutades den 28 november med konferensen Remixing Stockholm Region. Eller, som Jan Åman beskrev det i sin inledning: "En liten konversation om allt vi behöver veta om Stockholms och Sveriges framtid."
Arkitekt Lars Lerup fick börja, influgen från Houston, USA, där han bott i 40 år. Han beskrev den svenska (redan rätt bekanta) konflikten mellan stenstad och förort, "lättstaden" (den glesa förorten). Han hade lett en av utställningens arbetsgrupper och visade nu en framtida lösning (för år 2036) med "chips" som en ny form av stenstäder, inbäddade i lättstaden. Den monocentriska staden blir polycentrisk. Dessutom förbinds Stockholms förorter med "bredband" där olika kommunikationer kan ske. Tre typologier av städer förenas i en: stenstad, 1800-talsstaden med sina torg, och lättstaden. Höga ekohus sticker upp som torn.
Lars Lerup tycker att vi måste börja ta konsekvenserna av att stenstaden är mer ekologiskt uthållig än lättstaden, att vi ska experimentera mer och våga misslyckas - i skala ett till ett. "Bygg höga hus och se om vi gillar det!"
Så trots de misstag som i trettio år konstaterats i de storslagna visionerna om förorternas ljus och luft-boende - som Lerup själv påpekade - vill han idag se en lika storskalig lösning på problemet. Han visar en bild där ett torg (egentligen ett jättelikt betongtak) läggs som ett lock över förortsbebyggelsen. Genom gigantiska hål kikar vi ner i den nyskapade underjorden. Över detta reser sig skyskraporna. Men storslagna lättbegripliga totallösningar kan vara lika farligt idag som då.
Och faran ligger i att över huvud taget försöka förutse framtiden, menar Francois Roche, fransk arkitekt som funnits med i Färgfabrikens nätverk i snart tio år. Han tycker att man helt ska sluta med stadsplanering. Istället bör vi bygga på det vi har och anpassa oss efter det. Städerna blir då en bild av det liv vi lever i dem. Bangkok är hans exempel där den organiskt växande staden sopat igen alla spår av historien. Hemskt? Nej verkligt, menar Roche.
Som arkitekt vill han programmera det oförutsedda. Han visar hur mjukvaror styr robotar att utifrån föreskrivna ramar anpassa sig till och reagera på omgivningen under processen. Vissa projekt har en tvättsvampsliknande struktur, "spongearchitecture", skapad av en av Roche tillverkad "möjligheternas robot" som formar betongen.
Roche menar att arkitekters uppgift i första hand inte är att bygga, utan att berätta historier. Själv berättar han om tillståndet i den förorenade staden Bangkok genom huset "Dusty Relief" som renar luften omkring. Det är, snarare än en lösning på problemet, en kommentar om tillståndet.
Noreena Hertz, aktivist och ekonomiprofessor, trollband med sitt tal om konsumentmakt och om hur banker och företag kan dra nytta av att ta ett större samhällsansvar. "Det ligger en möjlighet till revolution genom shopping." Hon beskrev hur förtroendet för etiska organisationer och produkter växer och hur etik allt mer blir ett konkurrensmedel mellan företag. Konsumenterna har makten att förändra genom sina dagliga val, menar Hertz och beskrev hur hemmafruar i England bojkottade genmanipulerade grönsaker vilket stjälpte hela industrin. Intresset för rättvisemärkta varor växer och anställda ställer krav på de företag de arbetar för. I Storbritannien tävlar de politiska partierna om vem som vill ha högst miljöskatter. De smartaste företagen anpassar sig inte bara till de nya konsumenterna, utan tar egna initiativ för bättre socialt och ekologiskt uthålliga produkter, menade Hertz.
Men kan vi shoppa oss till en bättre värld? Till slut blev talet nästan klibbigt oproblematiskt. När hon medgav att alla konsumenter inte består av en samlad tropp politiska shoppare med samma mål, framstod bilden som mer komplex och igenkännbar. Ansvaret kan inte heller ligga enbart hos företagen och konsumenterna, påpekade Hertz också. Regeringarna måste ta ansvar genom regleringar och bestraffningar.
Jan Åman avslutade med att hoppas att detta var den dag då Stockholm tog ett steg i ny riktning. Visst var sammansättningen av talare intressant och visst finns en enorm kapacitet i projekten på utställningen. Färgfabriken har inflytande bland arkitekter och politiker. Men hur stort? Nya stadsbyggnadsborgarrådet i Stockholm, Kristina Axén Olin, var först på talarlistan och hann berätta att hon sänkt skatten innan hon försvann från lokalen.
Vem ska ta första steget?
Nina Gunne
|