|
Arkitekturdagen, 24 november, Nalen, Stockholm
Kavalkaden av världsnamn på Arkitekturdagen lockade långt fler än det fanns platser till. På Nalen blev det trångt, tätt och trevligt, en bra miljö för småsnack mellan inslagen på scenen. Där uppvisades det stora spann vi idag har bland arkitekter. Talarna fungerade som referenser till varandras arkitektursyn och kritik och i övergångarna mellan talarna uppstod intressanta tankar om hur de förhåller sig till varandra, om yrkesrollen och arkitekters ansvar.
Ocean North fick exemplifiera det nätverksbaserade kontoret "med platt hierarki utan chef". Birger Sevaldson, som har doktorerat i digital kreativitet, berättade om hur kontoret undersöker de digitala verktygens möjligheter. Den kontextlösa arkitekturen uppvisades bäst i en musikvideo. Kanske är det ett område där de generativa processerna inom digital teknik bäst kommer till sin rätt. I tävlingen kring platsen för 9/11 föreslog Ocean North ett World Urban Center for Human Concerns. Här var de rörelser som formerna utför under processen intressantare än den statiska skulptur som resultatet gav.
Det avancerade datorarbetet kunde ses som exempel på de "allt mer avancerade piruetter" som dagens arkitekter måste göra, enligt Jeremy Till från Sheffield School of Architecture. Efter många års undervisning på Bartlett i London har han blivit mätt på allt mer bländande formövningar. Han menar att arkitekter har blivit "gymnasts in the prisonyard". Glömskans arkitektur kallar han den form där arkitekterna är blinda för sin omgivning och där bara kollegor har rätt glasögon för att se kvaliteten i vad de gör. När han själv satte samman en utställning för arkitekturbiennalen i Venedig i år valde han att inte alls blanda in arkitekter. Istället fick andra kreativa personer i Sheffield registrera staden i olika skalor. Besökarna på utställningen bjöds in att interagera i ett "Please touch"- och ett "klipp och klistra"-rum.
Någonstans däremellan skulle Dorte Mandrup kunna placeras, mellan ett friskt nytt formtänkande och jordnära förankring i plats och program. Imponerade gjorde byggnader med lösningar för hur ljus, lek och rörelse kan få utrymme på trånga Köpenhamnstomter. I ett vattentorn i utkanten av Köpenhamn, i ett extremt bullrigt läge, har Mandrup placerat in minimala studentlägenheter. Skickligt, men projektet med sociala bostäder med låsta fönster ger ändå obehaglig bismak.
I en helt annan skala befinner sig det gigantiska projektet "the Gulf" i Dubai, som Todd Reisz från OMA/AMO beskrev. Konstgjorda öar ska skapa 2000 km ny strandlinje. Todd Reisz erkände att han själv aldrig besökt Mellanöstern innan han beskrev det överdådiga projektet där bland andra Rod Stewart och Michael Jackson har fått öar uppkallade efter sig. Todd Reisz ersatte Ellen van Loon som fick hastigt förhinder. En arkitekt som kunde ha visat en mänskligare skala i OMA/AMOs arbete.
Dånande applåder fick Andrew Freear från Rural Studio som spred gnistor av sitt engagemang i salen. Han fick också ta emot Ralph Erskine-stipendiet. Och steget kunde inte varit längre från det bombastiska Dubai-projektet. Freear arbetar lokalt i Alabama där han bor sedan sju år för att lära studenterna att förstå grunden i arkitektur genom att själva rita och bygga för de underpriviligerade i delstaten.
Storstjärnan Farshid Moussavi var briljant trots en traditionell beskrivning av några av FOA:s aktuella projekt. Inga egna personliga reflektioner, men förstås uppskattat av en bildsuktande publik.
Ett samtal kring boken "Lyckans arkitektur" av Alain de Botton, inleddes av Thorbjörn Andersson. Han ställde några provocerande frågor och påståenden och gav stafettpinnen vidare till Andreas Nobel och sedan Sandra Nolgren, redaktör för RUM. Hon försvarade rätten att kommentera arkitektur, även som ickearkitekt. Tomas Hellquist ifrågasatte arkitekternas smakkonsensus och förundrades över den moraliska indignation han ser kring exempelvis Jakriborg. Dorotea Bromberg, som är bokens förläggare, jämförde arkitektur med litteratur och menade att arkitekter ramar in de mänskliga berättelserna i något som består.
Att arkitekter kan påverka så många människors liv är både en fascination och ett problem, menade Thorbjörn Andersson. Är det sant att bra arkitektur illustrerar den ideala bilden av oss själva? Varför envisas arkitekter med att rita bostadsmiljöer som ser ut som kontor eller datasalar eller kursgårdar?
Och varför har de bästa arkitekterna så fula glasögon?
Nina Gunne
|