Pendeltåget bräker in på Jordbro station.
Jordbro, som jag en gång hade så svårt att lämna. Pendlade hit tre timmar varje dag de där sista högstadieåren.
"Vilken tur att vi flyttade från Jordbro, det har ju sånt dåligt rykte" sa mamma. Jag fattade inte vad hon menade. Dåligt rykte? Vart fick hon allt ifrån? Jordbro var ju...hade ju varit... allt!
Nu tänker jag: Men åh vad platt det är. Det finns ju inga dramatiska vyer, inget vatten inom sikte, inget präktigt centrum att glömma bort sig i. Inget... speciellt. Som sätter det på kartan. Dang! Ja, såna platser är väl lite dömda från början. Finns det ingen horisont att förlora sig i så börjar man gräva i smutsen. I jorden.
Ibland tänker jag att det är så enkelt, domen finns redan i ordet. Pizza i Jordbro. Jordbro, fy vilken plats.
Ja, fy vilken plats.
Pusshagen 42. Där låg vårt radhus. Det var splitter när vi flyttade in. 70-tal. Och inga tillval skulle vi ha. Inte ett endaste! Så det var heltäckningsmattor och storblommiga tapeter som gällde, i bruna toner. Det är klart man sneglade avundsjukt på dem som valt de dyrare vita luckorna i köket, eller som haft smaken att lägga in parkett.
Men så värst stor skillnad var det ändå inte, och jag gillade vårt hus. Jag tyckte till och med om tapeterna, även fast jag förstås visste att de inte var snygga på riktigt.
Vi brukade cykla mellan gårdarna. I äckliga-bäcken fångade vi grodyngel. Heta sommardagar tog vi bilen till Årsta havsbad.
Men framför allt. Vi hade skogarna. Året om försvann vi in i skogarna. Och då menar jag inte några mesiga pluttskogar. Jag menar de riktiga urskogarna i Tyresta nationalpark. Där plockade vi svamp, bär, åkte skidor. Vandrade tills vi blev trötta i benen och slog oss ner på en fallen trädstam som jag påstod att jag kände igen. Det var ju den vi satt på sist! "Sure i år" sa syrran.
Skogen fanns alltid i mitt medvetande, som en del av livets mystik och som dess lunga. Miljonprogramförorten Jordbro byggdes ju på visionen om skogarna. Och de hade inte fel där. Skogen höll om oss och skämde bort oss.
Men nu då? Har mystiken bleknat? Nu när vi kan överblicka hela världen i googlemaps.
Är skogarna inte nog längre? Visst har våra vanor ändrats? Jag undrar.
Svänger ner på Pusshagen. Letar mig fram till huset, det sista i raden.
Men det finns inte där. Jo, det gör det förstås. Men det är helt förändrat. Herregud, vårt hus är det mest uppiffade i hela kvarteret. Inte gult längre, utan blått. Och där ölandstokarna fanns växer enar nu. Jag skulle dött för ett sånt hus då. När det bara var sämst att inte ha några tillval. Nu önskar jag att de haft smaken att behålla huset som det var. Original. I alla fall mitt.
På väg hem ligger solen lågt. Nu verkar det inte så platt längre. Mera nära. Ljuset lägger sig så fint på de tysta tallarna och jag tänker att de måste se en massa skog uppifrån höghuset vid stationen. Hur mycket skog kan de se.
Pia-Lina Andersson är arkitekt och verksam i gruppen Muungano.