Finansdepartementet
103 33 Stockholm
Stockholm 2006-07-27
REMISSYTTRANDE
Sveriges Arkitekter, som inbjudits att lämna synpunkter, överlämnar härmed yttrande över upphandlingsutredningens slutbetänkande Nya upphandlingsregler 2.
Sveriges Arkitekter hänvisar i sammanhanget också till sitt yttrande 2005-06-30 över Upphandlingsutredningens delbetänkande Nya upphandlingsregler (SOU 2005:22)
Sveriges Arkitekter är professions-, intresse- och branschorganisation för landets arkitekter. Förbundet organiserar arkitekter, inredningsarkitekter, landskaps-arkitekter och planeringsarkitekter anställda i privat eller offentlig tjänst eller verksamma som företagare. Sveriges Arkitekter har drygt 9700 medlemmar och organiserar 95 % av de yrkesverksamma arkitekterna i landet.
Flertalet medlemmar är verksamma i privata arkitekt- och konsultföretag och utför arkitekttjänster åt privata kunder samt den offentliga sektorn. Uppskattningsvis 50 procent av den konsulterande arkitektbranschens sysselsättning består av offentliga uppdrag, upphandlade med stöd av lagen om offentlig upphandling. Det offentligas samlade inköpsvolym av arkitekttjänster kan uppskattas till tre miljarder kronor årligen. I form av byggande, anläggande och inredande motsvarar detta en sammanlagd investeringsvolym om uppskattningsvis 60 miljarder kronor årligen.
Sveriges Arkitekters medlemmar anlitas för och medverkar i stort sett i all offentlig anläggningsverksamhet och byggande i Sverige. Regelverket för offentlig upphandling är därför av avgörande betydelse för Sveriges Arkitekters medlemmar.
Sveriges Arkitekter har haft representation i upphandlingsutredningens referensgrupp och där skriftligen och muntligen kunnat framföra synpunkter i de frågor där förbundet finner det mest angeläget att få ändring till stånd;
Frågan om ökade möjligheter till direktupphandling behandlas utförligt i detta yttrande. När det gäller nya regler för ramavtalsupphandlingar hänvisas till förbundets tidigare yttrande över Upphandlingsutredningen delbetänkande.
Inledningsvis vill vi dock framhålla att utredaren, utifrån givna direktiv och övriga förutsättningar för utredningsuppdraget, gjort ett förtjänstfullt arbete. Förutsättningarna har inte varit lätta. Den metodik som sedan tidigare valts för den svenska lagstiftningen underlättar inte implementeringen av nya EG-direktiv. Utredningen har därför tvingats till ett omfattande arbete syftande till ökad följsamhet till de olika EG-direktivens faktiska innebörd. Det är olyckligt att Sverige inte, på sätt som i andra EU-länder, valt att göra lagtext av direktivtexterna. Danmark framstår här som ett föredöme och har också så tidigt som den 1 januari 2005 varit färdigt med implementeringen av de nu aktuella EG-direktiven. En aktuell sammanställning från Europaparlamentet (The Public Procurement Directives: Transportation in the EU Member States, European Parliament, IMCO Committee, 10 juli 2006) visar att Sverige är sist av EU-länderna att klara införandet av de nya direktiven i den nationella lagstiftningen.
Sveriges Arkitekter anser att vid upphandling av arkitekttjänster för byggande och anläggning måste kraven på långsiktighet, hållbarhet, flexibilitet samt rimliga drifts- och underhållskostnader, och inte momentan planerings- eller projekteringskostnad, vara det som vägleder den offentliga upphandlingen.
Sveriges Arkitekter anser att det i den offentliga upphandlingen av kunskapstjänster är av särskild vikt att administrativa och ekonomiska kvalificerings- och urvalskriterier inte tillåts skymma kriterier som handlar om fack- och sakkunskaper hos utförarna.
Sveriges Arkitekter anser att nuvarande lagstiftning ger den offentlige upphandlaren ett svagt stöd för hantering av den successivt alltmer krävande om komplicerade tjänsteupphandlingen.
Sveriges Arkitekter tillstyrker införande av förfarandet konkurrenspräglad dialog men menar att föreslagen lagtext i lagen om offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster 5 kap 2 l § bör lyda: Den upphandlande myndigheten bestämmer på vilket sätt priser eller betalning skall ges till deltagarna i dialogen.
Sveriges Arkitekter tillstyrker införande av förfarandet dynamiska inköpssystem med konstaterandet av förfarandet inte är tillämpligt vid upphandling av tjänster med tydligt kunskapsinnehåll.
Sveriges Arkitekter tillstyrker införande av förfarandet elektronisk auktion mot bakgrund av att utredningen konstaterar att förfarande inte kan användas vid upphandling av ”vissa tjänstekontrakt och vissa byggentreprenadkontrakt som innehåller intellektuella prestationer, såsom projektering av byggentreprenader”.
Sveriges Arkitekter avstyrker införande av inköpscentraler. Frågan bör utredas vidare och en ordentlig marknads- och konsekvensanalys göras innan frågan om införande av inköpscentraler aktualiseras.
Sveriges Arkitekter anser att måttfullhet bör råda när det gäller att ställa sociala krav och liknande krav i samband med offentlig upphandling så länge det inte är klarlagt vad EG-rätten i detta avseende tillåter.
Sveriges Arkitekter tillstyrker förslaget att i lagen införa fasta beloppsagränser för direktupphandling men menar att särregler är oundgängligen nödvändiga när det gäller upphandling av intellektuella konsulttjänster. Vid sådan upphandling måste än vidare utrymme för direktupphandling finnas än vad utredningen föreslår.
Sveriges Arkitekter föreslår att utredningens förslag kompletteras enligt följande:
Direktupphandling av varor och tjänster får alltid ske om upphandlingens värde uppgår till högst tio procent av aktuellt tröskelvärde.
När särskilda skäl föreligger får direktupphandling av varor och tjänster alltid ske om upphandlingens värde uppgår till högst tjugo procent av aktuellt tröskelvärde. Direktupphandling av intellektuella konsulttjänster får dock alltid ske om upphandlingens värde uppgår till högst trettio procent av aktuellt tröskelvärde.
Arkitekttjänster kan beskrivas som kreativa och intellektuella tjänster. Sådana tjänster låter sig inte alltid väl preciseras i underlagen för den offentliga upphandlingen. Tjänstens kvalitet kan inte alltid på ett entydigt sätt beskrivas i förväg i förfrågningsunderlag eller uppdragsbeskrivning. Kvalitén, och därmed också det slutliga värdet av tjänsten, bestäms oftast i själva utförandet, d v s i den faktiska leveransen. Tjänsten kan därmed i detalj kvantifieras och specificeras först när den väl är utförd.
Det är mot denna bakgrund en kvalificerad uppgift att upphandla arkitekttjänster. Att köpa arkitekttjänster handlar om förväntan. Det gäller att välja den utförare som kan bedömas ha de bästa förutsättningarna för att åstadkomma det önskade resultatet. Ordet bedöma bör betonas i detta sammanhang. Det är något som har en helt annan innebörd än ordet beräkna. I alltför många offentliga upphandlingar har insikten om att om att upphandling av kunskapstjänster handlar om bedömningar trängts undan till förmån för olika beräkningsmodeller baserade på kalkylering och poängsättning. Vem som är bäst leverantör av en kreativ tjänst med stort kunskapsinnehåll kan emellertid inte kalkyleras fram.
Ett antal omständigheter som kunskap, kompetens, kreativitet, problemlösnings-förmåga, och samarbetsförmåga skall avvägas mot pris för den efterfrågade tjänsten. Regelmässigt bör därför upphandling av arkitekttjänster ske utifrån kriterier som sammantaget bedömda kan ge den lösning som framstår som den totalt sett ekonomiskt mest fördelaktiga. Företrädare för såväl köpare som leverantörer är överens, vilket bland annat kommer till uttryck i branschens av parterna gemensamt framförhandlade standardavtal, om att arkitekttjänster inte bör upphandlas till lägsta pris. Ändå sker detta i betydande omfattning.
Den offentliga upphandlingen av arkitekttjänster har länge varit alltför prisfixerad. Arkitekttjänster avser oftast arbete i tidigt skede av planering och projektering av byggnader och anläggningar med lång livslängd. Normala byggnader får antas stå i hundra år. I upphandlingar av tjänster för sådana projekt måste hänsyn till kraven på långsiktighet, kvalitet, hållbarhet, flexibilitet samt rimliga drifts- och underhållskostnader, och inte momentan planerings- eller projekteringskostnad, vara det som vägleder den offentliga upphandlingen.
I den offentliga upphandlingen av kunskapstjänster är det av särskild vikt att administrativa och ekonomiska kvalificerings- och urvalskriterier inte tillåts skymma kriterier som handlar om fack- och sakkunskaper hos utförarna. Det måste finnas en rimlig balans mellan dessa respektive kriterieområden för att uppnå bästa möjliga måluppfyllelse när det gäller föremålet för upphandlingen.
I allt större utsträckning har den offentliga upphandlingen kommit att handhas och administreras av särskilda upphandlingsförvaltningar och upphandlingsavdelningar i såväl kommuner som statliga myndigheter. Att upphandling samordnas har säkert sina vinster. Men det följer också problem med det faktum att upphandlingarna planeras och genomdrivs med alltför litet inflytande från de tjänstemän och handläggare som har specifika kunskaper om det som ska upphandlas. Särskilt riskfylld är denna utveckling när det gäller upphandling av kunskapspräglade tjänster som inte låter sig mätas och fullt ut beskrivas i förväg.
Sedan LOUs tillkomst 1994 har den offentliga upphandlingen undergått betydande förändringar. Allmänt sett kan sägas att tjänsteupphandling, inom en rad områden, tenderat att bli alltmer komplicerad. Samtidigt har varuupphandlingen överlag funnit sina former. Det råder ingen tvekan om att det är tjänsteupphandling som hos upphandlande myndigheter skapar störst osäkerhet och som också föranleder mest tolkningsproblem och ger upphov till avvägningsproblem i formulerandet av kravspecifikationer och i utvärdering av anbud. Upphandling av tjänster avser dessutom successivt allt större värden, inte minst i takt med fortgående outsourcing och konkurrensutsättning av offentligt bedriven verksamhet.
Man kan på goda grunder ifrågasätta om LOU, i sin nuvarande form, speglar denna nya verklighet. Lagen och tillämpningen av densamma bygger på föreställningen att upphandlingen av tjänster, likväl som varor, kan preciseras på ett sådant sätt att en fullt objektiv utvärdering och jämförelse av anbud är möjlig. Det är dock, som ovan framhållits, uppenbart att vissa tjänsters kvalitet aldrig är möjliga att i detalj kvantifiera eller specificera förrän tjänsten i fråga är utförd.
Lagstiftningen, med sin traditionella tyngdpunkt i varuupphandlingen, ger den offentliga upphandlaren ett svagt stöd för hantering av kvalificerad tjänste-upphandling. Detta bör, generellt sett, beaktas i den pågående översynen av lagreglerna för offentlig upphandling.
Sveriges Arkitekter lämnar här kortfattade synpunkter på de frågor som utredningen har haft att ta ställning till när det gäller konkurrenspräglad dialog, dynamiska inköpssystem, elektronisk auktion samt inköpscentraler. I det avslutande avsnittet lämnar Sveriges Arkitekter utförliga kommentarer till frågan om beloppsgränser för direktupphandling av tjänster vilket är, som inledningsvis framhållits, något av en huvudfråga för Sveriges Arkitekters medlemmar.
Utredningen föreslår att förfarandet konkurrenspräglad dialog bör införas i den svenska lagstiftningen. Förfarandet ska reserveras för stora och komplicerade upphandlingar inom t ex infrastrukturområdet där det, objektivt sett, inte är möjligt att ställa relevanta funktionskrav eller definiera prestanda. Syftet med dialogen i dessa sammanhang är att identifiera och bestämma hur den upphandlande myndighetens behov på bästa sätt kan tillgodoses.
Det är uppenbart att konkurrenspräglad dialog är ett förfarande som kan komma att utnyttjas vid vissa omfattande och komplexa offentliga investeringar och upphandlingar. Det torde då röra sig om betydande offentliga ekonomiska satsningar, vilket i sin tur kräver utomordentligt gedigen kompetens hos dem som hos den upphandlande myndigheten har att genomföra upphandlingen och värdera anbuden. Man borde kunna ställa kompetenskrav på dessa personer på samma sätt som görs när det gäller projekttävling. Detta borde vara både ett nationellt ekonomiskt intresse såväl som ett kvalitetsintresse.
Att delta i en konkurrenspräglad dialog kommer med all sannolikhet att innebära omfattande anbudskostnader för leverantörerna genom att dessa under dialogfasen måste utveckla delar av sitt förslagsställande som i en mer traditionellt bedriven upphandling skulle utvecklas först när leverantören erhållit tilldelningskontrakt.
Det bör mot denna bakgrund vara självklart att det i lagtexten anges att deltagarna i dialogen ersätts på ett rimligt sätt. Den föreslagna lagtexten i 5 kap 2 l § är för svag.
Sveriges Arkitekter föreslår att texten Den upphandlande myndigheten får bestämma att priser eller betalning skall ges till deltagarna i dialogen ersätts med texten Den upphandlande myndigheten bestämmer på vilket sätt priser eller betalning skall ges till deltagarna i dialogen.
Dynamiska inköpssystem är ett förfarande som syftar till att förenkla och förbilliga upphandlingen av standardvaror. All sådan upphandling förutsätts ske elektroniskt.
Dessa upphandlingar kommer helt att styras av offererat pris. Kvalitetsbedömningar kommer inte nämnvärt att påverka upphandlingarna. Förfarandet är därför överhuvudtaget inte tillämpligt när det gäller tjänster med tydligt kunskapsinnehåll.
Utredningen konstaterar att utvecklingen av det nya förfarandet måste följas noggrant till undvikande av felaktig tillämpning och negativa effekter på den offentliga upphandlingens kvalitet. Sveriges Arkitekter delar den allmänna oro som utredningen ger uttryck för, men är positivt till det nya förfarandet under förutsättning av att det i realiteten begränsas till upphandling av stapel- och standardvaror.
Med elektronisk auktion förstås en upprepad, elektroniskt bedriven, process som syftar till att få fram nya lägre priser efter en första fullständig utvärdering av anbud och genom en rangordning med utgångspunkt från automatiska utvärderings-metoder. Utredningen konstaterar att ”följaktligen kan vissa tjänstekontrakt och vissa byggentreprenadkontrakt som innehåller intellektuella prestationer, såsom projektering av byggentreprenader, inte bli föremål för elektronisk auktion”.
Detta förtydligande, innebärande att arkitekttjänster inte kan bli föremål för elektronisk auktion, innebär att Sveriges Arkitekter kan tillstyrka förslaget.
Utredningen föreslår att det i de bägge nya upphandlingslagarna tas in bestämmelser som gör det möjligt att använda inköpscentraler vid offentlig upphandling. En inköpscentral förutsätts kunna genomföra upphandlingar av varor och tjänster som är avsedda för andra upphandlande myndigheter eller ingå ramavtal för dessas räkning.
Sveriges Arkitekter avstyrker förslaget att införa inköpscentraler. Frågan bör utredas ytterlige med utgångspunkt från hur en fungerande marknad ska kunna erhållas.
Inköpscentraler innebär att avståndet mellan den egentliga köparen - nyttjaren av leverantörens tjänst - och leverantören ökar. Antal köpare minskar och de leverantörer som exempelvis inte kommer i fråga för ett ramavtal kan få svårt att bedriva fortsatt verksamhet. Den effekten torde åtminstone uppkomma om flera upphandlande myndigheter i en region låter upphandlingscentralen, som då närmast blir en köparkartell, sköta sina upphandlingar. Resultatet blir sannolikt färre anbudsgivare och på sikt minskad konkurrens, d v s en utveckling som går stick i stäv med vad regelverket för offentlig upphandling ytterst syftar till.
Att all upphandling, t ex i en kommun, läggs i en centraliserad upphandlings-funktion medför risk för att upphandlingar i allt större utsträckning genomförs av andra än av dem som har sak- eller fackkunskaper om föremålet för upphandlingen. Ur upphandlingsadministrativ synvinkel har förstås sådan central samordning av upphandlingar sina poänger, men upphandlingsadministrativ effektivitet får rimligen inte väga tyngre än en fackmässigt kompetent hanterad och väl genomförd upphandling. Att i grunden handla rätt tjänst eller vara måste vara viktigare än att handla administrativt effektivt.
Utredningens förslag om inköpscentraler kan medföra att all upphandling inom vissa områden sammanförs på ett sådant sätt att antalet kunder reduceras till en enda. Ur leverantörssynpunkt är detta en betydande nackdel. Som leverantör kan man, för sin överlevnad, bli helt beroende av att verkligen bli upphandlad av den enda kund som finns inom ett visst område. En väl fungerande marknad förutsätter ett antal aktörer både på köpar- och säljarsidan. Om antalet aktörer i ena ledet reduceras till ett fåtal eller en enda sätts normalt accepterade marknadsmekanismer lätt ur spel. Få aktörer, eller en enda, på köparsidan brukar dessutom medföra att villkoren för köp ”skruvas åt”, inte sällan på ett ohemult sätt. Sveriges Arkitekter anser mot denna bakgrund att en genomträngande konsekvensanalys bör göras innan frågan om införande av inköpscentraler aktualiseras.
Utredningen har, utöver uppgiften att implementera EG-direktiven i svensk lag, också haft att beakta hur sociala hänsyn kan hanteras i den offentliga upphandlingen. Utredningen föreslår också att bl a sociala krav får ställas på hur ett kontrakt skall fullgöras, under förutsättning att kraven är förenliga med gemenskapsrätten och anges i annonsen om upphandling eller i förfrågningsunderlag.
Samtidigt konstaterar utredningen att det är svårt att med någon precision ange vilka sociala krav som är förenliga med gemenskapsrätten. Sveriges Arkitekter läser detta närmast som en reservation, manande till försiktighet när det gäller att ställa sociala krav i samband med offentlig upphandling. Sveriges Arkitekter anser att sådan anmodan till försiktighet är på sin plats. Man har under senare år kunnat notera ett ökat allmänt kravställande i samband med offentlig upphandling, ett kravställande som också emellanåt på ett påtagligt sätt fjärmat sig från vad som är relevant med tanke på föremålet för upphandlingen. Att det offentliga ställer krav på leverantörers oförvitlighet är en sak, men man kan ifrågasätta var gränsen ska dras när det gäller krav på leverantörers allmänna exemplariskhet och förmåga till socialt medkännande.
Utredningen föreslår att det i lagen införs fasta beloppsgränser för direktupp-handling. Sveriges Arkitekter välkomnar detta förslag. Den nuvarande ordningen, där varje upphandlande myndighet själv förutsätts definiera innebörden av ”lågt värde” är omöjlig att upprätthålla och har definitivt kommit till vägs ände. Vi vill i sammanhanget påminna om att den tidigare Upphandlingskommittén i sitt betänkande föreslog införande av en fast beloppsgräns för direktupphandling om sju prisbasbelopp, idag ca 280.000 sek. Insikten om att det nuvarande systemet måste ersättas av ett system med i lagen angivna beloppsgränser har alltså funnits länge.
Det nuvarande systemet som medfört högst olika tillämpning hos de upphandlande myndigheterna har skapat en stor osäkerhet på marknaden. Som det vidare konstateras i utredningen har vi fått uppleva en successiv ökning av hur ”lågt värde” tolkas, vilket rimligen innebär att faktiskt behov och verkligheten successivt kommit att styra över de oftast ideologiska positioneringar som inte sällan legat bakom en initialt snäv tolkning av begreppet ”lågt värde”.
Utredningens antagande att denna utveckling kommer att fortsätta om ingen regeländring görs har säkerligen fog för sig. Bibehållna regler om ”lågt värde” kommer sannolikt att framgent i ännu större utsträckning fjärma verkligheten från kartan. Vare sig upphandlare eller leverantörer kan vara betjänta av en sådan utveckling. För leverantörerna innebär dessutom nuvarande fria tolkning av begreppet ”lågt värde” att man ständigt får möta upphandlande myndigheter som givit en lagtext sin alldeles egen tolkning, vilket knappast är tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.
I utredningens analys av behovet av att införa i lagen fast angivna gränser för direktupphandling saknar vi en kommentar som refererar direktupphandlingen till andra förfaranden, inte minst de grasserande ramavtalsupphandlingarna.
Det är alldeles uppenbart att den stora förekomsten av ramavtalsupphandlingar, främst inom det kommunala området, är en konsekvens av alltför snävt gjorda tolkningar av begreppet ” lågt värde”. När man, t ex genom fullmäktigebeslut, lagt gränsen för direktupphandling på ett eller två prisbasbelopp, måste de upphandlande myndigheterna tillgripa ramavtalsupphandlingar med oftast helt formlösa avrop för att överhuvudtaget kunna hantera småupphandlingar utan att drunkna i administration av upphandlingen.
Det måste, som utredningen också konstaterar, finnas en rimlig relation mellan värdet av det som skall upphandlas och kostnaden för upphandlingsförfarandet. Lösningen för att klara detta, när myndigheten bundit ris åt egen rygg genom att ha satt gränsen för direktupphandling väldigt lågt, har blivit ramavtal. Den form dessa avtal fått när det gäller köp av tjänster som t ex arkitekttjänster är helt ohållbar. Avrop sker formlöst och under former som kan beskrivas som fri prövningsrätt. De gemenskapsrättsliga principerna om iakttagande av konkurrens, transparens, ickediskriminering och likabehandling efterlevs inte alls vid avrop inom dagens ramavtal. Att det blivit så går direkt att koppla till den nuvarande hanteringen av beloppsgränser för direktupphandling. Dessa måste alltså både preciseras och läggas på en betydligt högre nivå än vad som i praktiken är fallet idag.
Utredningen föreslår att direktupphandling ska kunna ske om upphandlingens värde uppgår till högst tio procent av aktuellt tröskelvärde. Om ”särskilda skäl” föreligger ska beloppsgränsen var tjugo procent.
Utredningen anger att ”särskilda skäl” kan avse ”intellektuella tjänster i form av olika konsulttjänster”. Dessa exemplifieras såsom ”komplicerade kontrakt avseende arkitekt- och teknikkonsulttjänster för ett bygg- eller anläggningsprojekt eller av organisationskonsulter i samband med en omstrukturering”.
Det är uppenbart att utredningen insett att direktupphandling av intellektuella tjänster måste kunna ske inom vidare ramar än vad som gäller för enklare eller mer standardiserade tjänster samt varor. Samtidigt uppkommer, med den valda metodiken, tolkningsproblem genom att den upphandlande myndigheten själv ska komma fram till vad som avses med ”särskilda skäl” respektive ”komplicerade kontrakt”. Med tanke på att de upphandlande myndigheterna givit begreppet ”lågt värde” fullständigt olikartad innebörd finns det anledning att tro att tolkningsmånen kommer att bli betydande när det gäller begreppen ”särskilda skäl” respektive ”komplicerade kontrakt”.
Utredningen menar helt klart, med sina förtydliganden och exemplifieringar i kommentartexten, att större möjligheter till direktupphandling alltid måste föreligga vid upphandling av intellektuella konsulttjänster. Det föreligger här alltid ”särskilda skäl”.
Slutsatsen måste bli att det, utan undantag, måste kunna gälla en högre belopps-gräns vid upphandling av intellektuella konsulttjänster. Denna typ av tjänster bör utgöra en egen kategori, oaktat om kontraktet är ”komplicerat” eller ej. Typiskt sett är samtliga sådana kontrakt ”komplicerade”.
Utredningens förslag om tio respektive tjugo procent av tröskelvärdena innebar, när utredningsförslaget presenterades att gränserna för centrala myndigheter skulle bli
15.400 euro (ca 140.000 sek) respektive 30.800 euro (ca 280.000 sek) beräknat med utgångspunkt från då gällande tröskelvärde 154.000 euro. För övriga upphandlande myndigheter skulle beloppsgränserna, beräknat utifrån då gällande tröskelvärde
236.ooo euro bli 23.600 euro (ca 217.000 sek) respektive 47.200 euro (ca 434.000 sek).
Enligt uppgift har, efter tidpunkten för offentliggörandet av utredningsbetänkandet en ny GPA-överenskommelse träffats innebärande att tröskelvärdena har sänkts till
137.000 euro respektive 211.000 euro. Om detta är korrekt innebär det att beloppsgränserna, om utredningens förslag genomförs, kommer att bli avsevärt lägre än vad utredningen tänkt sig. Beloppsgränserna blir, med idag gällande tröskelvärden,
Beloppsgränserna blir därmed i realiteten närmare 15 % lägre än vad utredningen tänkt sig. Sveriges Arkitekter tycker inte att detta är acceptabelt. Beloppsgränserna blir helt en kelt för låga. Jämförelse kan göras med Norge där gränsen för direkt-upphandling nyligen – och utan egentlig debatt och ifrågasättanden – höjts från tidigare 200 000 norska kronor till 500 000 norska kronor, vilket med dagens kronkurs motsvarar ca 575 000 sek.
Utredningen förslag har en alldeles uppenbar svaghet. Förslaget om beloppsgräns på tjugo procent av tröskelvärdena förutsätts gälla såväl varu- som tjänsteupphandling, men som skäl för behovet av en högre beloppsgräns anges endast nödvändigheten av vidare regler vid upphandling av intellektuella konsulttjänster, exempelvis arkitekt- och teknikkonsulttjänster.
Något motiv för att viss varuupphandling skulle kräva den högre beloppsgränsen om tjugo procent av tröskelvärdet anges inte. Det konstateras bara helt salomoniskt att det inte finns något skäl att skilja på varu- och tjänsteupphandling. Men det är just vad som finns, åtminstone gällande upphandling av intellektuella konsulttjänster.
Sveriges Arkitekter har inget att invända mot att den högre beloppsgräns som föreslås gäller såväl varu- som tjänsteupphandling. Dock måste en särregel finnas exklusivt för intellektuella konsulttjänster.
Sveriges Arkitekter föreslår en lösning på detta uppenbara dilemma genom att regeln om högre beloppsgräns vid särskilda skäl kompletteras med en särbestämmelse gällande upphandling av just intellektuella konsulttjänster enligt nedanstående
Direktupphandling av varor och tjänster får alltid ske om upphandlingens värde uppgår till högst tio procent av aktuellt tröskelvärde.
När särskilda skäl föreligger får direktupphandling av varor och tjänster alltid ske om upphandlingens värde uppgår till högst tjugo procent av aktuellt tröskelvärde. Direktupphandling av intellektuella konsulttjänster får dock alltid ske om upphandlingens värde uppgår till högst trettio procent av aktuellt tröskelvärde.
En sådan reglering skulle, med tanke på sänkta tröskelvärden, bättre svara mot det behov utredningen ser att tillämpa rimligt höga beloppsgränser vid offentlig upphandling av intellektuellt präglade konsulttjänster.
Sveriges Arkitekter
Staffan Carenholm
Förbundsdirektör
|