|
Dictators' homes
Peter York
Atlantic books
1-84354-430-x. Svensk utgåva kommer hösten 2006 på Norstedts förlag.
Om du någon gång under sommaren befinner dig på ett hotellrum så kan du göra följande reflektion: närmare en diktators hem än så här kommer jag inte. Enligt en magnifik bok med den oemotståndliga titeln "Dictators' homes" (Atlantic books), så är det bland annat just hotell-looken som knyter samman envåldshärskares inredningssmak.
Det är den uppenbara bristen på det privata, och viljan att imponera eller fjäska om man så vill. Tänk ett "Hilton atrium", föreslår Peter York, bokens upphovsman.
Lenins semesterhus i Gorkij ser ut som något ur en familjefilm av Bergman. Det doftar mer diskret borgerlig överklass än revolutionär marxism-leninism. En plats där det passar att äta soppa utan tänder.
Mussolini, liksom Hitler, gillade stora tomma rum. Hans kontor i Villa Venezia i Rom innehöll bara ett skrivbord och några stolar. Och det var 20 meter gånger 13. Med 20 meter i takhöjd. Han hade en ny kvinna där varje dag mellan 1929 och 1943 för snabb sex på en marmorfönsterbräda eller en matta. Enligt hans biografi bjöd han inte ens på kaffe. Effektivt och tomt.
Hitler byggde ut sin lilla trerumsstuga i Berchtesgaden till ett enormt och massivt nazistläger. Vissa rum har en Carl Larssonsk air (en monstrea i kruka, vita gardiner i motljus, spröjs, stora fönster) medan kontoret är uppsträckt som en livrädd soldat.
"Om du försöker leva dig in i de här husen, och det är svårt, så är nyckelordet förtvivlat. Glöm smak, helt, många av de här husen mår dåligt, riktigt dålig. De har böjts ur form av drivna, förvridna typer.", skriver Peter York i förordet.
Men allt är inte ont. En del ser trevligt ut, som hemma hos Perons, Hollywood-style, så snygga de är, annat är mest sorgligt som hos Tito. Ensamt på något vis. Kan en mamma älska detta barn? Klart hon kan.
En sak som diktatorerna tycks ha gemensamt är de enorma, tunga skrivborden. Titos är tyngst, och bredast, i mörkt windsorträ. På en fantastisk bild, sitter Tito och läser en tjock bok i en inredning som kanske bäst beskrivs som surrealistisk: en uppstoppad leopard, ett tigerskinn med huvud, en levande (?) schäfer och utanför fönstret en randig, närmast Bardot-artad, solstol i trädgården.
Men det ser ändå blygsamt ut i jämförelse med de diktatorer som är bortom all markkontakt. Ceausescu till exempel. Han hade sett Nordkoreas huvudstad Pyongyang och hur den förvandlats till ett urbant monument över Kim II Sung. Han var imponerad. Rumänien skulle bli som Nordkorea. Ceausescus hem var enormt. Det är svårt att veta om han trivdes någon särskild stans, men med tanke på hans paranoja och bakterieskräck är nog tvagningsrummet en favorit. Det ser ut som en blandning av skolmatsal från 1963 och ett sekelskiftessanatorium.
Den psykiska dynamiken i en alldeles vanlig tonårings rum och en diktators är inte så olika, föreslår Douglas Coupland i förordet till boken. Han har som mest rätt när det gäller Saddam. En märklig värld dit inga kvinnor äger tillträde, eller vill komma, och där det hänger bilder på väggarna som ingen mamma vill se.
Dan Hallemar
Tips för att skapa diktatorslooken:
1. Gör det stort. 2. Skaffa fejkprylar, inget äkta. 3. Tänk franskt. Kurvig marmor och stora kommoder. 4. Tänk hotell. 5. Guld. Gärna på kranar. 6. Mer glas, ljuskronor. 7. Målningar som inte kom in på salongerna på 1800-talet. 8. Varumärken: Mercedes, Ming, Versace. 9. Marmor. 10. Placera dig själv överallt.
|