Sidewalktalk

Jane Jacobs dog i april. En av hennes teser var att staden kan främja människors känsla av makt, och att förmågan att kunna protestera mot den mäktiga staden kan stödjas av stadsrummet. Dan Hallemar samtalade med stadsbyggnadsforskarna Mats Franzén och Lars Marcus om trottoaren och makten över staden.

Dan Hallemar: Utgångspunkten för det här samtalet är Jane Jacobs idé om trottoaren som någon sorts demokratins minsta beståndsdel. Hon argumenterar för att en stadsdel som har nära mellan gathörnen har lättare att samla sig när ett hot närmar sig. I hennes fall på Manhattan, New York, den planerade motorvägen rakt över ön som hon var med och stoppade. Trottoaren är hennes utgångspunkt, kanske hennes utkikspunkt, men jag tänker mig inte i det här samtalet trottoaren som något bokstavligt, utan som en bild av ett stadsliv där människor möts och har inflytande över sina liv.

Mats Franzén: Det grundläggande är inte själva trottoaren utan möjligheten till möten. När Jacobs skrev sin bok var det trottoaren som var den platsen, till viss del är den kanske det fortfarande. Men det viktiga är formen, inte stilen. Jacobs säger också, att det handlar om de rumsliga arrangemang som gör att väntade och oväntade möten inträffar. Hon trycker starkt på vardagslivet, att man gör sina ärenden på väg till och från jobbet.

DH: Så idén om trottoaren kan ha flyttat dit där den vardagen är idag. Det kan vara en lekplats, som Jacobs tyckte så illa om, eller för all del ett shoppingcentrum.

Vi promenerar nu längs en gata som går ut från Gullmarsarsplan i Stockholm, ett förortstorg, nära en av Stockhoms största knutpunkter. På gatan som går från torgets ena ände, råder en lite slumrande förmiddagsstämning, här finns en låssmed, en konsultfirma, en frisör.

Lars Marcus: En sak som är intressant apropå det som Mats säger om form och stil är den här gatan ut från torget som vi går på.

I vår forskningsgrupp har vi studerat Rinkeby i norra Stockholm. Där har centrumet varit framgångsrikt, kanske för framgångsrikt. Där finns 60 butiksidkare som inte får plats i det ursprungliga konceptet för tolv butiker. Det har inneburit att centrumet har expanderat längs med en gata, en linje, som här. Det finns en felaktig föreställning om att handeln äger rum runt ett torg. Man måste gå när man handlar.

Den där spridningseffekten är något för stadsbyggarna att ta upp. Exempelvis genom att förenkla för den här spridningen genom stadsformen. Stadsbyggare ägnar så mycket tid åt att ge torg en ny stil, där det är oklart vad syftet är.

MF: Samma sak har hänt i Rosengård i Malmö. Det har växt fram ganska många olika affärer och restauranger utanför det begränsade centrumet. De ligger på en axel från centrum längs den väg som går genom Rosengård och delar den på mitten. Därifrån tar det tjugo minuter till centrala Malmö och Möllevången. Bara Sofielunds industriområde ligger emellan. På Malmö stad jobbar man med den här axeln. De vet att vad de gör med industriområdet kan vara nyckeln till att koppla Möllevången till Rosengård.

DH: Vad är det som stoppar det i Rinkeby?

MF: Det finns ingen axel.

LM: Det ligger med en säkerhetszon runt. Det finns exempel där man tänker annorlunda idag, som i Sundbybergs kommun. De planerar en ny stadsdel, mellan Hallonbergen och Rinkeby: Ursvik. Där vill man knyta ihop Ursvik med Rinkeby. Det gör att Sundbybergs norra stadsdelar i framtiden kan vända sig mot platser de varit skilda ifrån, som Rinkeby, Kista, Rissne och Ursvik. Man kan börja röra sig i nya riktningar, mellan stadsdelarna.

Men det finns en risk med att tanken att länka samman stadsdelar bara blir en metafor på samma sätt som gemenskapsenheten blev en metafor för gemenskap i efterkrigstidens stadsbyggande. Esplanaderna mellan förortsöarna riskerar att bli vår tids utopiska grannskapscentrum.

DH: Apropå metaforer, demokratin har varit ganska torgfixerad. Idén om torget som demokratins rum är stark. Men om man föreställer sig att de viktiga mötena och demonstrationerna folk sker i i rörelse, längs gatorna så öppnar sig ändå nya möjligheter för hur man ser på stadens organisation. Man kan släppa den där torgocentriska stadsbilden. Tanken att allt utgår från något centrum.

MF: I valet mellan gator och torg så väljer jag gator.

DH: Om man släpper bilden av torget som ett demokratiskt ideal, och tänker sig rörelsen längs en linje, en gata, en spårvagnslinje, kanske rentav en motorvägslinje, då öppnar man upp för till exempel shoppingcentrumet som en demokratisk plats eftersom det mycket mer bygger på rörelse av kommersiella skäl.

LM: Staden föds på nytt i shoppingcentret, det finns en sådan potential. Det är intressant när man ser på stadens geografi och det geometriska där, med linjer och punkter. När man ser shoppingcentret på en karta så är det en punkt man åker till, men när man väl kommer dit så är det en linje eller en gata, med den skillnaden att den inte hänger ihop med någonting.

Vi är nu på torget på Gullmarsplan, Systembolaget, matbutiken, pressbyrån, bussarna, runt hörnet Globen, tre tunnelbanelinjer och tvärbanan. Unga sommarjobbare i lila dräkter delar ut gratis kaffe.

DH: I sin bok Den amerikanska storstadens liv och förfall skriver Jane Jacobs: "Huvuduppgiften för en väl fungerande stadsdel är att bilda en övergång mellan de oumbärliga, men med nödvändighet politiskt maktlösa, gatorna och den politiskt mäktiga staden som helhet.

Jag tolkar det som att om man skapar rumsliga forutsättningar för den här stadsdelen så kommer medborgarnas känsla av inflytande att öka. Vad säger ni om det?

LM: Stil kommer, som Mats säger, inte göra någon större skillnad, men den stadsform vi ger en stadsdel kan underlätta eller försvåra för handel, för ekonomisk utveckling och för en politisk gemenskap eller möjligheter till möten. De miljöer Jane Jacobs lyfter fram är grannskap i någon mening, men grannskap som också ingår i en större stad. Det finns en länk mellan det lilla och det stora, i bästa fall.

Det fanns starka idéer i den svenska efterkrigsstaden att grannskapet också skulle vara grogrunden för en samhällelig gemenskap, man skulle mötas i föreningar och kurser. En av orsakerna till att de inte fungerar idag är att grannskapen saknar den här stora gemenskapen.

DH: Länken mellan den politiskt maktlösa gatan, och den mäktiga staden saknas.

LM: De är ganska isolerade. Vill man hårdra det så kan man se efterkrigstidens stadsbyggande som ett effektivt maktinstrument för att behålla rådande situation.

DH: Hur skulle du beskriva det Mats?

MF: Jag tror inte att isoleringen finns inbyggd i de här grannskapen. Det handlar mer om en historisk förändring. Man kan se hur de fungerade innan tv:ns och bilismens genombrott. Jag läste en utvärdering av en gemensamhetslokal i Stockholmsförorten Årsta från tiden efter kriget. Enligt den var lokalen ett misslyckande eftersom bara halva befolkningen använde den. Det är, i vår tid, en fantastisk siffra, men man hade någon sorts utopisk föreställning om att alla skulle delta.

DH: En stor uppslutning efter kriget, en mobilisering för den nya demokratin, för folkhemmet.

MF: Det är andra saker än formen som ändrat förutsättningarna. Efter femtiotalet försvinner mycket av den vardagliga närvaron på de här platserna.Hemmafruarna, barnen, de som går och handlar varje dag. Det gör man inte nu, ungarna är på dagis. Den förändrade användningen är den skillnaden vi ser, och om vi jämför den med någon gammal bild så blir det tokigt.

DH: Det blir en fråga om att få tillbaka något som man förlorat, någonting man saknar, istället för att acceptera att tiden går.

MF: Inte acceptera, eller jo, acceptera i manifestets mening: erkänna att detta har hänt.

LM: Jag tror att man underskattar den rumsliga grunden för våra samhällen, att den här stora efterkrigsmodellen stämde väl överens med den tidens samhällsekonomiska system, på många sätt, sedan fanns det säkert de som vantrivdes i det och andra som var jättelyckliga. Men i stora drag passade den bra, men frågan är om den passar så bra idag.

DH: Men jag tycker att jag är samtida och jag bor där, och det fungerar ganska bra. Det kan bli lite störande att de här platserna är fel hela tiden.

LM: Jag tror att man ska ta de rumsliga förutsättningarna på allvar. Det är inte bara någon slags bakgrund. Det räcker inte med att man säger att nu har vi löst ett antal problem så ni vet var ni ska ställa bilen eller var ni ska köpa in storpack blöjor på helgerna. Det kanske är något mer än det, som handlar om den större samhällsgemenskapen. Där tycker jag att man kan se att det finns ett missnöje med den stad vi har idag, att den inte passar riktigt det liv som folk vill leva.

Nu finns så klart många varianter. Det går utmärkt att leva i sin villaförort och åka bilen och handla. Den typen av stadsdelar bygger vi hela tiden. Men sedan finns det andra modeller som vi tydligen är sämre på att skapa.

DH: Hur skulle du beskriva den där saknaden, glappet mellan det många lever i och det man vill leva i. Vad är det som saknas?

LM: Jag tror att många vill bo närmare varandra, där utbytena går snabbare, där det finns fler attraktioner nära, där det är lätt att förflytta sig utan bil. Det kanske framför allt gäller många yngre människor . Sådan platser blir viktigare när man håller på och skapar sig själv, när man inte vet vad man ska bli, vad man ska göra. Men det gäller också nya företag, alltså unga verksamheter där en sådan miljö kan vara en förutsättning.

MF: I Malmö ser det inte alls ut som i Stockholm. I Malmö finns det gott om rätt bra halvcentrala lägen för folk som vill starta något litet företag eller en förening, men i Stockholm är det svårt. Det beror på att Stockholm har en helt extrem innerstad som alla vet var den börjar och slutar.

DH: Staden som ett ekonomiskt nätverk, där man ger varandra möjlighet att överleva ekonomiskt. Hur kan stadsbyggande stödja detta utbyte?

LM: Jane Jacobs hittar hela tiden känsliga punkter. Till exempel talar hon redan 1961 inte bara om täthet, vilket var den självklara planeringsfaktorn då och fortfarande är, tyvärr. Hennes första punkt handlar om hur gator dras om för att skapa närhet. Täthet skapar inte nödvändigtvis närhet, stadsformen kan fortfarande vara avståndsskapande.

Hela utvecklingen med sociala nätverk på internet uttrycker ett behov av att komma nära. Det betyder inte att det fysiska rummet är ointressant, utan är snarare ett uttryck för att stadsrummet inte är tillräckligt "snabbt", eller nära, för dagens samhälle. Då kan man fundera på om det finns poänger att stärka också de fysiska rummen, anpassa dem mot en större närhet. Det pekar Jacobs på.

Staden handlar mycket om utbyte, det finns ju ingen annan orsak till att vi ska tränga ihop oss på det här sättet, då kan vi bo ute på landet. Vi vill byta, inte bara pengar och prylar, utan också sociala intryck, kunskaper, erfarenheter, och till och med träffa någon att leva med.

Sedan har man förtvivlat svårt, tycks det, att översätta det här till något rumsligt. Då blir det plötsligt så komplicerat, så speciella konstruktioner.

MF: Man kan se att värdet på produkter inom vissa mindre marknader, som media och reklam, bygger på att aktörerna möts i staden. Det gäller nu inte Ericsson, de kan finnas varsomhelst. Men andra behöver varandra för att få veta vad som gäller och den här delen av marknaden har blivit viktigare de senaste tjugo åren. Det är också ett skäl till de här ökade ropet efter en stad med stor närhet.

Se på avregleringen av media. Sveriges Radio lägger ut produktion på fristående bolag. De där ideerna kläcks inte längre i ett stort hus på Gärdet utan på krogen, eller trottoaren. Kraven på en stad förändras när dess ekonomi förändras. Den storskaliga produktionen som vi hade tidigare passade 50- och 60-talens stadsbygge mycket bättre än vad dagens gör. Man hade allt i huset och en personalmatsal.

LM: Det behövs ett rumsligt system för att hantera det samhällsekonomiska systemet. Efterkrigsmodellen var perfekt för den tiden.

MF: Den var inte perfekt, men den var väldigt enkel i alla fall. Den gav de grundläggande lösningarna.

LM: Idag har vi inte det samhället. Det ser inte ut så längre, de ekonomiska och sociala förutsättninganra är inte sådana. Då kan man fråga sig: hur ser det ut?

DH: Jag kan bli lite trött på den här tätheten, den här möta-andra-romantiken, Jane Jacobs själv är livrädd för "tristess". Om jag hör till tunnelfolket som pendlar längs matarlederna och handlar min mat på stora köpcentret, och inte alls träffar så många andra än de jag redan känner, lever jag fel liv, är jag rentav demokratins fiende?

LM: Jag vill få fram att problemet är vår bristande kunskap inte att det handlar om att välja rätt modell. Det stora problemet i stadsbyggnadsdebatten idag är att den är så ideologiserad, det vill säga att man krigar om vad som är rätt stadsbyggnadsmodell. Min ingång är att alla dessa modeller är problematiska eftersom man står på så osäker grund när det gäller kunskapen om vad de faktiskt leder till.

Se på den här platsen, Gullmarsplan. Den är helt outnyttjad i nästan alla sina potentialer. Den skulle kunna bli en stadsdel med stor närhet mellan många olikheter. Vi befinner oss några hundra meter från ett stort köpcentrum, det märks inte, vi är lika nära en av Sveriges största arenor, Globen, det märks inte heller, och runt hörnet ligger Stockholms viktigaste omstigningsplats för kollektivtrafik, det är också helt osynligt på det här lilla fina femtiotalstorget. Det vore enkelt att föra samman allt det här. Nu är det tre målpunkter som det är svårt att röra sig emellan, istället för en kontinuerlig stadsväv.

DH: Om man ser på det som du är inne på Lars, människor som behöver det fysiska rummet, vad är det som saknas för att de ska hitta det de söker?

LM: Det jag skulle vilja se är att det började växa utifrån de här periferierna, utifrån de lokala behov som finns. Det finns initiativ och vilja att göra saker, men då visar det sig att de komunala bostadsbolagen är vinstgivande bolag och att alla centrumanläggningar ägs av stora centrumbolag. Det är helt enkelt så att man cashar in på de här områdena, man är inte intresserad av att utveckla dem.

MF: Jag vill återvända till en fråga; det offentliga rummet och dess politiska betydelse. Att mötas och att se andra. Det är en demokratisk grundprincip. Man kan inte se hur samhället fungerar, men man kan se vad det finns för människor. Ju fler man ser desto bättre. Det är en enkel demokratisk tanke som jag tror är viktig men som det finns liten förståelse för. Nu handlar det om att sälja städer.

LM: Om vi föreställer oss att samhället börjar med att vi delar rum, istället för att vi delar samma värderingar. Det är radikalt. Då faller mycket på plats. Städer är platser där många människor med olika utgångspunkter, stora skillnader inom sig, har kunnat samexistera. Sedan finns det konflikter. Jag tycker ändå att man kan tro på den romantiska bilden av staden som en toleransmaskin. Men efterkrigsstaden är en stad där vi inte behöver dela rum. Det säger mycket, tycker jag.

Vi ser på TV, läser tidningen och tycker att det vi ser och läser är viktigt, men när vi står på gatan och ser oss omkring då är det oviktigt, plötsligt, trots att det är då vi för första gången gör erfarenheter av samhället personligen. Allt det andra är förmedlat.

Och om samhället börjar med att vi delar rum kan man sedan fundera på hur det rummet skulle kunna se ut.

Det är som om man under väldigt lång tid inte har förstått den fulla potentialen i det här med stadsbyggande. Det har blivit en trivselgrund, en scenografi till det "viktiga". Men det är stadsrummet som, i Marxtermer, är det första produktionsmedlet. Om vi inte har ett sådant som stämmer överens med samhället, då skorrar det. Då måste vi fördjupa kunskapen, inte lockas av enkla modeller som esplanader mellan stadsdelar som ska leda till integration. Varför stadsbyggandet ska banaliseras är obegripligt. Här råder helt enkelt kunskapsbrist.

DH: En större nyfikenhet också kanske, på människors drömmar.

MF: Grejen är att se formen som en infrastruktur för drömmar. Vi ska inte planera var allt ska vara. Då är poängen med trottaren att den är en knutpunkt, en sammanlänkning mellan våra rörelser och det befintliga. Därifrån kan vi börja förstå och kanske också förändra staden.

Dan Hallemar

Lars Marcus är arkitekt och stadsbyggnadsforskare på Arkitekturskolan KTH. Mats Franzén är urbansociolog vid Institutet bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet