02.00 den 12 maj 1971 samlas närmare tusen personer, "unga och gamla", vid tehuset och almarna i Kungsträdgården i Stockholm. De har kommit för att stoppa en planerad tunnelbaneuppgång och galleria. För att rädda almarna.
Bakom protesterna står framför allt byalaget "Alternativ stad", bildat 1969. Under ett halvår har planerna diskuterats. Alternativ stad har anordnat en alternativ utställning av byggplanerna. Det resulterade i 1.350 önskemål om almarnas bevarande. Evert Taube skrev, inför frågans avgörande i kommunfullmäktige, ett brev till politikerna: "Om regering och kommuner i Sverige får fortfara att utöva sitt förstörelseverk från Stora Sjöfallet till almarna i Kungsträdgården /.../ så blir Sverige inte längre ett civiliserat land. Vi blir barbarer." Men fullmäktige antog planen. Bland dem som ändå protesterade fanns Ulf Adelsohn, blivande landshövding i Stockholm. Planen överklagades till regeringen men utan framgång.
Under flera veckor före den 12 maj har folk tältat på gräsmattorna runt kung Karl den tolfte. De ansvariga politikerna har namngivits på planken som satts upp på platsen. Almarna har blivit "de riksbekanta almarna".
För att överrumpla motståndet tidigarelägger gatukontoret fällningen ett dygn till klockan 03.00, den 12 maj. Men ryktet om tidigareläggningen sprider sig via telefonkedjor när en kranbil anländer till platsen redan klockan 01.00. De som finns på plats river då planket runt träden. Fler och fler samlas nu. Kranbilen återvänder halv tre. Den attackeras, och flyr från platsen. Dagen efter striden meddelar kranbilsföretaget att de inte längre, som "ett miljötänkande företag" vill medverka i fällningen.
Fotograf: Dan Hallemar.
Klockan 02.50 kommer arbetare med motorsågar. Så här berättar polisbefälet: "Demonstranter bröt ett hål i högra flygeln och rusade fram mot almarna. En demonstrant angrep en arbetares såg. Ett tiotal klättrade upp på tehusets tak." Polisen rider emot demonstranterna med hästar. Dagens Eko rapporterar, i bakgrunden hörs motorsågar, trots att folk sitter i träden, och skrik (aj!), reportern säger andfått: "en polishäst välts omkull, poliserna slår vilt med ridpiskorna, polisen har ett svårt läge, det kastas stora stenblock mot dem, det här är kusligt!".
Skådespelaren Johannes Brost släpas från platsen.
Än idag kan man se motorsågsärr i några av träden. Damer i sextioårsåldern pekar ut dem för sina barn eller barnbarn och berättar om hur det var när "den milde skriftställaren Kar de Mumma" talade och sade: "Om man skulle fälla dessa trän är det en skamfläck för de styrande i Stockholms stad." Om jublet och hur alla sedan började sjunga "Almarna åt folket" på John Lennon-melodin "Power to the people".
Den ansvarige politikern, gatuborgarrådet och centerpartisten Paul Grabö är hårdnackad i den första kommentaren dagen efter sammandrabbningen: "Jag tror inte att opinionen är särskilt bred. Fällningarna kommer att lyckas, det är ett beslut i en planfråga för att ge utrymme för kollektivtrafiken, det är klart att det ska verkställas, det här är en rent arbetsteknisk fråga." Efter sex ockupationsdagar upphävs beslutet att fälla almarna.
Almstriden blev en vattendelare i svensk efterkrigspolitik. Anders Gullberg drar i sin bok om Stockholm, "City - drömmen om ett nytt hjärta", den slutsatsen eftersom striden utlöste "oerhörda krafter och kanaliserade ett långvarigt och utbrett missnöje som tidigare inte fått mycket påtagligt genomslag. En lång era av hög och tilltagande maktkoncentration inom stadsbyggandet avbröts."
Almstriden sammanföll med en planeringens kris. Det blev en bekräftelse på att nästa stora sak i planeringen måste bli medborgarinflytande. En insikt som sexton år senare skulle leda fram till en ny plan- och bygglag.
Det fanns inget demokratiskt fel i själva beslutsgången kring almarna, skriver Daniel Helldén i sin avhandling "Demokratin utmanas. Almstriden och det politiska etablissemanget". Det var när de demokratiska besluten skulle förklaras för medborgarna som det glappade. Almarna blev en symbolfråga som enligt Torsten Westman, arkitekt på stadsbyggnadskontoret vid den tiden, "slog in fönstren i stadshuset".
De som drabbades hårdast av almstridens symbolladdning var det socialdemokratiska partiet. Med sitt långa maktinnehav och med sin betongfrontfigur i Stockholm, Hjalmar Mehr. Hjalmar Mehr var oemottaglig för kritik och såg striden som "en kulturrevolution som hotade att slå sönder partisystemet", skriver Anders Gullberg. Mehr skyllde på medierna. Han såg risker med en spridning av "almstrider" över hela landet, och ansåg att partiet måste verka offensivt för att slå tillbaka dylika rörelser: "Jag är orolig att partisekretariatet glider in i en brist på offensivanda." Dessutom ansåg han att almstriden var en sak som mest engagerade konstnärer och intellektuella, "högt över huvudet på vanligt folk".
Men Hjalmar Mehr fick inget stöd i partitoppen. Han blev den första oktober 1971 landshövding. I Stockholm. Och bland stockholmare som var med kallades han efter almstriden "Almar Ner".
Dan Hallemar
Faktauppgifterna om händelseförloppet hämtat från Daniel Helldéns avhandling "Demokratin utmanas".
|