|
Dan Hallemar träffade två forskare som grävt djupt i planprotesternas larm och ställde frågan: Varför är protester bra?
Birgitta Henecke har skrivit en avhandling med titeln "Plan och protest. En sociologisk studie av kontroverser, demokrati och makt i den fysiska planeringen". Där går hon igenom fyra planeringskontroverser i Lund och Malmö, och utifrån dem frågar hon sig till exempel vad som är avgörande: Hur processen ser ut eller vem som drabbas av förändringen.
Daniel Helldéns avhandling "Demokratin utmanas. Alsmtriden och det politiska etablissemanget" beskriver uppkomsten av en av de mest mytomspunna protestaktionerna. Helldén närmar sig hur etablissemanget, politiker och media, uppfattade striden.
Dan Hallemar: Vad betyder protester för ett samhälle? Kan ett samhälle vara utan protester?
Birgitta Henecke: Det viktiga är inte själva protesten utan innehållet, att man tar det på allvar, att man tar sig mödan och lyssnar. Att man skapar fungerande dialoger.
Daniel Helldén: Det låter lite kusligt med ett samhälle utan protester. Jag tror inte man kan se så funktionalistiskt på det. Om vi skulle vara utan protester, då är det något som är fel. En demokrati där allt fungerar till synes smärtfritt, det måste tyda på att någon undertrycker något. Det kan inte vara nyttigt med medborgare utan eftertanke, utan reflektion.
Dan Hallemar: Men almstriden verkar ha tagit politikerna på sängen, de måste ha föreställt sig att om de skötte den demokratiska gången enligt formuläret så kunde ingen klaga.
Daniel Helldén: Då förväntade man sig inte protester i den här typen av frågor. Det var politikernas domän. Folk skulle inte komma in och ha åsikter. Den representativa demokratin skulle göra sitt, det fanns ingen anledning till något annat.
Birgitta Henecke: Det fanns ju också en så stark vision om folkhemmet, en idé om vad folket behövde, att man blev överraskad när det utmanades?
Daniel Helldén: Jag har inte kunnat se att almfrågan från politiskt håll kopplades till välfärdssamhällets framväxt. Inom etablissemanget såg man det i varje fall inte så, utan som en liten detaljfråga och blev därför mycket förvånade. Man tyckte att man administrerade samhället. Och hade åsikten att om man vill förändra samhället så fick man gå med i partierna.
Dan Hallemar: Var det särskilt inom planfrågor som man var ovan vid protester, jag menar man hade ju sett gruvstrejken några år tidigare och hela socialdemokratin byggde ju, om än långt bak, på protester.
Daniel Helldén: Socialdemokraterna förväntade sig inte något motstånd i någon fråga, vare sig när det gällde arbetsrätt eller planfrågor. Däremot kan man säga att planfrågor är ideala att protestera mot. Det är perfekt att bli ett förbannat kollektiv inför en planfråga.
Birgitta Henecke: Planfrågorna har ju så tydliga fysiska uttryck. Vi kan lätt föreställa oss konsekvenserna. Och platser har också ofta en annan sorts betydelse för folk, än något mer abstrakt som låt oss säga socialförsäkringar.
Daniel Helldén: Som kanske ändå betyder mer.
Birgitta Henecke: Men almstriden skedde ju parallellt med så många andra protester. Och den slutade i plan- och bygglagen 20 år senare. Där började tanken på att arbeta närmare medborgarna i planeringen.
Daniel Helldén: Det är inte helt sant. Om man ser på planutredningar så tycks mycket av det som sedan blev en ny plan- och bygglag ha initierats innan. Men almstriden snabbade på arbetet, det kunde inte längre gå trögt.
Birgitta Henecke: En katalysatoreffekt.
Daniel Helldén: Alternativrörelsen vill tillskriva almstriden mycket. Den hade betydelse, få händelser har haft en så emotionell laddning.
Dan Hallemar: Kan man tala om tider när protesterna blir fler?
Birgitta Henecke: En betydelse är vilka förväntningar på inflytande de protesterande har. Det är sällan de mest utsatta som protesterar.
Daniel Helldén: Man måste veta vilka krav man kan ställa.
Birgitta Henecke: Ja, och idag är vi så välutbildade att man kan förvänta sig mycket protester. Man kan förvänta sig fler vad jag kallat "organiserade skeptiker", personer som i detalj granskat bakgrunden, kunskapsunderlaget som ligger till grund för planen. Inte sällan är de resursstarka närboende som lägger ner ett stort ideellt arbete. Och sådana behövs i systemet. Samtidigt har vi en snedfördelning, det är just de resursstarka som blir de röststarka. Vi gjorde en kvantitativ studie av det här i Lund och Malmö och kunde konstatera att det framför allt är i välbärgade områden som man protesterar.
Dan Hallemar: Och på sextiotalet och sjuttiotalet blev fler och fler också välutbildade. Fler visste att de kunde ställa krav.
Birgitta Henecke: Och inte sällan blir plankontroverser en strid mellan professionella, på båda sidor. Arkitekter mot arkitekter är inte ovanligt.
Daniel Helldén: Det säger något intressant det faktum att planprocessen är så komplicerad att man måste vara välutbildad för att förstå den. Då är något fel. Det finns de som hävdar att eftersom de som är socialt mest utsatta inte protesterar, så borde de som har kunskapen och pengarna inte heller protestera. Men varför är deras protester fel? Är inte frågan istället varför de andra inte protesterar? Hur kan man hjälpa dem att protestera?
Dan Hallemar: Men hur är det då med den här föreställningen att de som protesterar bara är bekväma människor som inte vill att deras närmiljö ska förändras?
Birgitta Henecke: Det är hela frågan om NIMBY; not in my backyard. Inte sällan hävdas det att det handlar om känslomässiga argument från en oinformerad allmänhet. Men ser man på till exempel stora infrastrukturprojekt så är man ofta väldigt väl informerade och kunniga.
Dan Hallemar: Är viljan att protestera en klassfråga?
Daniel Helldén: Vilja finns i alla klasser men det krävs resurser - förmåga, kunskap, självtillit och så vidare, detta är så klart kopplat till klass eller socialgrupp. Klassbegreppen är inte helt enkla att applicera i dagens samhälle men att en mer välutbildad akademikerklass är överrepresenterad tycks uppenbart.
Birgitta Henecke: Sedan kan man också se hur olika kommuner reagerar på protester. I Malmö har man varit relativt hårdhänt. Det kan ha att göra med det långa socialdemokratiska maktinnehavet. I Lund, där man har haft skiftande majoriteter, finns det en större osäkerhet och lyhördhet inför protesterna. Protesterna mot Västkustbanan, till exempel, var en tioårig strid, som ledde till en bättre lösning. I jämförelse drev man i Malmö snabbt igenom förslaget på 1.200 hyreslägenheter i Bunkeflostrand, trots stora protester. Man hade bestämt sig, eftersom man var så angelägen att bygga för andra inkomstgrupper efter bomässan Bo01.
Dan Hallemar: Mitt intryck är att synen på protester har förskjutits mot att det är jobbigare och mer onödigt idag, att man med fördel kan amputera en del av planprocessen för att göra den snabbare.
Daniel Helldén: Protesten är ju ett problem om du är politiker eller byggbolag. Men det är märkligt om man vill förenkla i lagen, och minska mängden invändningar, samtidigt som man i en stor demokratiutredning slår fast att vi måste ha mer av deliberativ demokrati, alltså en demokrati byggd på samtal.
Birgitta Henecke: Demokratiutredningen lyfte till och med fram plan- och bygglagen som ett exempel på det. Problemet med plan- och bygglagen kan vara att den väcker höga förväntningar hos dem som man tillfrågar, men att de i slutändan inte har så mycket att säga till om. Jag kunde också se i min forskning att de plankontroverser jag studerade bara i liten utsträckning framstod som fria och öppna diskussioner. Tilliten mellan parterna var låg. Samtalen har inte primärt handlat om att låta det "bästa" eller mest förnuftiga argumentet vinna.
Dan Hallemar: Kan man förklara för en politiker eller en byggare varför en protest är bra?
Daniel Helldén: För dem så kan ju en protest aldrig vara bra. Ett rationellt argument skulle kunna vara att det byggda blir mycket bättre, men det skulle nog inte bita.
Birgitta Henecke: Man måste hela tiden inse vilket ansvar man har när man bygger fysiska strukturer med lång livslängd. Att det måste finnas utrymme för att kritisera.
Daniel Helldén: Men hur får man dem att förstå det?
Birgitta Henecke: Det beror på hur de ser på sitt uppdrag, att det är vidare än att bygga bostäder, att det handlar om samhällsbygge.
Daniel Helldén: Det är nog svårt för dem som ligger bakom ett stort husprojekt att förstå att det är positivt att någon är emot det. Om man är expert, som arkitekt eller politiker, så innebär det att man måste göra avkall på sina egna preferenser.
Birgitta Henecke: Det är olika intressen som möts i planprocessen, där byggherren och agerar utifrån ekonomiska intressen, kommunen utifrån lokalpolitiska och de närboende ofta har ett platsnära perspektiv. Det leder lätt till både spänningar och låsningar och till att parterna talar förbi varandra.
Daniel Helldén: Det kräver att man accepterar att man har fel. Det är ett stort steg att ta.
Dan Hallemar: Kan man använda protesterna på ett bättre sätt när processen är slut, så att man inte sitter med en massa bortkastad möda? De flesta protester verkar ju inte leda till någon större förändring.
Birgitta Henecke: Man kan lära sig någonting. Dessutom påverkas faktiskt planerna ofta under processen. Det framgår tydligt i min avhandling, både i Villa Sunna och Västkustbanan.
Daniel Helldén: Det finns en hel del i almstridens spår som är intressant. Politikerna skaffade sig bättre tentakler ut till folket för att undvika den här typen av konflikter, man lärde sig känna av bättre.
Dan Hallemar: Har ni själva protesterat mot något?
Daniel Helldén: Jag har hjälpt några som ville protestera med hur de skulle göra det.
Birgitta Henecke: Jag har faktiskt hjälpt en exploatör med hur de skulle möta protesterna.
Daniel Helldén: Det har folk sagt till mig att jag borde göra. Tala om hur man gör det så smidigt som möjligt.
Dan Hallemar
|