Codes sociala kod

Oslobaserade Code har en rad socialt inriktade projekt bakom sig: bostäder för hemlösa, unga som behöver en första bostad och studentbostäder. Samtidigt får de internationell uppmärksamhet för sina lyxvillor, hotell och stadsplaner. Deras arbetskod fungerar i alla lägen.

På Codes kontor på Brugata i centrala Oslo sitter processen i väggarna. Inredningen är rå och spretig. Datorerna är olika stora och av olika märken. Böckerna och tidskrifterna ligger lite varstans. I modellrummet står frigolitklossarna staplade. En anslagstavla med halvfärdiga ritningar och bilder täcker en vägg. Så fort en medarbetare är klar med en uppgift sätter denne upp den på väggen och är redo för kritik. Dagarna på Code ska vara livliga. Gruppdynamiska. Analysstinna.

En av fem delägare, Ole Henrik Einefjord, är utbildad i Delft. Influenser finns därifrån. Men det mesta av deras arbetssätt kommer från Bergens arkitektskola där alla andra delägare hörde till de första kullarna. De lärde sig att se kollektivkonstverkets möjligheter och skriva och sätta samman program så att något nytt uppstår.

Henning Kaland talar med stor inlevelse om de bostäder för hemlösa kontoret har ritat i Moss fem mil söder om Oslo.

– Här fanns en chans att möta en kultur man vanligtvis inte kommer i kontakt med. Sådant utvecklar arkitekturen, säger han.

Den första etappen, tre hus med två lägenheter i varje, står färdig. Intrycket är samlat, närmast skulpturalt. Följsamt tar husen upp den svagt sluttande skogstomten. Dess gråmålade endräkt är långtifrån nedslående, snarare precis. Bara detaljer skiljer dem från burgna radhusområden. En är storleken: de små huskropparna. En annan är avsaknaden av tomter och den oglamorösa markbehandlingen: asfalt och grus.

Code har varit lyhörda för de hemlösas villkor. De har tagit sig igenom det mesta som finns att tillgå om hemlösa på norska. Alla forsknings­data. De hade dessutom med en medicinsk expert på området i sin projektgrupp.

Att närma sig husen för de hemlösa är som att närma sig en skygg skara. Det vilar något tillfälligt över det jag skymtar i fönsteröppningarna. Halvt uppdragna persienner. Några lösa saker i en fönstersmyg. Husen sluter de hemlösa inne. Det går knappt att se att det är två lägenheter i varje hus; ingångarna är dolda. Jag känner mig iakttagen utan att kunna identifiera iakttagaren.

– En sak med de hemlösa är att de skyr alla tecken på social kontroll. De vill själva välja när de ska bli sedda. Därför går inte ingångarna att se från gatan. De vill inte vara synliga när de passerar in och ut, säger Henning Kaland.

– Av samma anledning är deras uteplatser skyddade och inhägnade. Dessa bildar ett uterum, ett extra rum, där ingen behöver vara synlig, påpekar hans kollega Julian Lynghjem.

Från början skulle bostäderna vara på 30 kvm. De blev på 43 kvm. Code lyckades att – med hjälp av en entreprenör – övertyga Moss kommun om att det gick att göra dem större för samma summa pengar.

– Vi ville få till ett stort allrum, avsevärt större än i en studentbostad. Vi hade funnit att det var så de hemlösa ville leva: så mycket som möjligt på en yta, så lite som möjligt av färdig separering och uppdelning på enskilda rum, säger Julian Lynghjem.

– Det vi gjorde var att flytta pengar kan man säga. Det gäller att bestämma sig för vad som är kvaliteten i ett projekt, särskilt om budgeten är begränsad. Genom att vi sparade på andra punkter kunde vi stärka de kvaliteter vi ville, konstaterar Henning Kaland.

I stadsplanen bröt Code ner området till mindre enheter och lät sprida ut dem i en ring runt Moss kommun. Det är lika långt mellan enheterna som det är in till centrum. Anledningen är de hemlösas ensartade rutiner. Det får inte vara självklart att alltid gå en och samma väg och besöka samma människor och plats. Mönster är till för att brytas.

– Det är lätt att tro sig kunna styra de hemlösas beteende. Men en lösning kan aldrig handla mer än om att hjälpa dem på traven, säger Henning Kaland.

Bostäderna för hemlösa kom till efter en tävling som Code vann. Moss kommun arrangerade den tillsammans med Husbanken. Just Husbanken har en central roll för socialt orienterat byggande i Norge. Den har som uppgift att se till att bostadspolitikens mål uppfylls. Den tolkar det genom att bland annat hålla bostadstävlingar om grupper som ställs utanför när marknadsekonomin dundrar in. Även flera av Codes ungdomsbostäder är resultatet av tävlingar som Husbanken har legat bakom.

En genomgående tanke i många av ungdomshusen är att omhänderta gränsen mellan det offentliga och det privata, att vidga den till en möteszon. Antingen i form av loftgångar som sväller till ett uppehållsrum, eller som i det studentbostadshus som nu växer fram i centrala Oslo. Där är en allmän plats, en slags minipark, förlagd till taket, samtidigt om huset rymmer större gemensamma rum på varje plan.

Till hösten flyttar de första studenterna in. Just nu sätts teglet på plats. Huset smälter in i stora drag. En finurlig lösning av programmet raffinerar det. Parken på taket är en sådan. Flera av bostäderna i markplanet är i etage, vilket bryter upp en monoton upprepning av likadana små enheter. Också detaljeringen tillför det där extra. Ett exempel är det fasadtegel som de är tvungna att ha. De har ställt det på högkant så att dess insjunkna mitt ger huset en ovanlig relief.

– Alla de här lösningarna är väsentliga men de avviker från det gängse och är därför diskutabla. Fast vi har en förstående beställare som har kunnat se de arkitektoniska vinsterna, se att våra tillägg verkligen förbättrar huset, säger Henning Kaland.

– Ibland är fördelarna uppenbara i en beställares ögon. Ta det annorlunda sätt på vilket vi använder tegel. Det har dels gjort byggnaden lättare, dels har energimålen uppfyllts, dels har åtgången av tegel minskat med nästan hälften, säger Julian Lynghjem.

Ett par kvarter från studentbostadshuset ligger ett hus Code har ritat för unga i behov av en första bostad.

Det bär ett tydligt Code-signum. Där finns ett fokus på umgänge och gemytlighet. Gårdsfasaden är i trä. Vänlig. Loftgångarna är breda, så att de boende har en egen uteplats. På det trätäckta taket finns gemensamma lokaler.

Det mest iögonfallande är ändå hur huset möter staden - gatufasaden. En gång i tiden var gatan utanför en allé. Code har känsligt bevarat ett av de få kvarvarande träden längs allén och dragit in huset en aning. I dagsläget är fasaden hård och urban, röda och svarta fasadskivor med ett antal vajrar spända utmed den. Vajrarna är en spaljé. Snart ska fasaden täckas av vildvin. Det hårda får ett mjukt grönt skal. Det gröna skriver om det urbana. Henning Kaland talar om att de boende kan komma att bli tvungna att klippa upp hål för att kunna se ut.

I nästan alla deras projekt för unga återkommer en lägenhet som inte är bestämd och självklar. Lägenheten är genomgående och har kök och bad som en passage i mitten med två nästan lika stora rum på varsin sida om det. Förhållningssättet kan beskrivas som en slags funktionalism utan pekpinnar. Eller en omvänd funktionalism. Det är rum öppna för flera olika möbleringar och användningar. Multifunktionella.

– Möjligheterna är flera. Var köksbordet, sängen och skrivbordet ska placeras är något som hyresgästen själv kan välja, säger Henning Kaland.

Fotograf: Tomas Lauri. Trots att Code genomfört många projekt av social karaktär där Husbanken varit delaktig, är det svårt att kalla Code för socialt inriktade arkitekter. De har en metod som passar den typen av projekt. Men också många andra typer av projekt. Det är inte den sociala prägeln som de har gemensamt. Sedan starten har de ritat flera stadsplaneprojekt. Några av dem håller på att knoppa av sig. De har börjat nosa på större offentliga byggnationer. En skola, en militärmatsal, en helikopterhangar till en flygplats är på gång eller har blivit uppförda.

En av deras mest spektakulära projekt är en villa på en höjd fem minuter från Oslos centrum. Det är i kvarter där utsikten är fantastisk och betingar ett högt pris. Fjordlandskapet rullar in och i ögonvrån reser sig nya operan inne i hamnen.

Villan har döpts till Cliffhanger. Den är klädd med korrugerad plåt, för att formen gör den extremt svår att måla om.

Den består av två delar. Dess ena del med kök och vardagsrum stävar tjugo meter rakt ut, dess andra med sovrum bildar ett stödjande torn som ansluter till en gräsplätt fyra våningar ner.

– På en sådan här tomt är naturligtvis grunden en stor kostnad. Vi kom upp med två bärande idéer. Det ena var en villa som liknade en backe och som följde den branta tomten slaviskt. Den andra, som visade sig starkare och som vi genomförde, handlade helt enkelt om att förstärka det dramatiska landskapet, överdriva wow-känslan, säger Henning Kaland.

Trots sin spekulativa form är villan svårupptäckt. Den är nedsänkt. Från gatan är terrasstaket, utöver en liten separat uthyrningsdel, allt man kan se.

Nerifrån täcker lövträden de undre våningarna. Övervåningens panoramafönster och ett räcke går att skymta. De omgivande villornas traditionalism förefaller avsevärt brackigare.

Jag har blivit tillsagd att inte lämna ut adressen. Villan är en hemlighet, bara till för det unga par som bor där. Hemfrid råder. Även om investeringsklyftan är uppenbar, kan jag inte låta bli att tänka på de hemlösa i Moss. Steget dit är kort. Samma känsla av intimitet, av att vårda integriteten. En hissnande arkitektur till för sina användare.

Tomas Lauri