Betskys bränsle

Kan arkitektur förändra världen, frågar jag Aaron Betsky:
– Men det gör den ju, rent fysiskt, varje gång något byggs försvinner något och ersätts med något annat. Men kan arkitekturen förändra ditt kärleksliv, förmodligen inte.

Jag träffar Aaron Betsky vid hotellreceptionen på det hotell som alltid tycks hysa arkitekt- och designkändisar när de angör Stockholm, Rival på Mariatorget. Arkitekten, skribenten och kritikern Aaron Betsky är numera chef för Nederländska Arkitektur Institutet, NAI, ett av de mest aktiva statligt understödda museerna i Europa. Det är uppbyggt kring det arkiv som de fått av den holländska staten.

Jag frågar honom vilken hans filosofi bakom arbetet med NAI är.

– Vi vill föra samman arkitektur och människor. Det gör vi genom att alltid skapa en diskussion i våra utställningar om historien, nutiden och framtiden.

Spelar NAI en politisk roll?

– Vi är nogsamt separerade från staten i den meningen att vi är oberoende. Men å andra sidan så tror vi starkt på att arkitektur, stadsbyggande, landskaps-arkitektur och design måste vara en del i debatten om den värld vi ärvt och den vi lever i. Vi vill ställa frågor om hur den urbana expansionen kommer att se ut i framtiden eller hur privat eller offentligt byggd infrastruktur formar oss och vårt landskap.

Jag försöker hävda att NAI är en institution med stor känslighet för samtiden, men Betsky vill inte falla in i den tanken. Han börjar rabbla historiska utställningar som de också gör. Det är arkivet som är deras största tillgång, säger han. Sedan får allt naturligtvis placeras in i vår tid, allt annat vore märkligt.

Jag framhärdar att en institution som just nu presenterar en ambulerande utställning om New Orleans med inbjudna arkitektföretags idéer om "Newer Orleans" liksom en utställning om kinesisk arkitektur och konst har ett imponerande fotarbete i samtidsmyllan.

Betsky säger att Kinautställningen innehåller mycket historia.

I sin bok "Architecture must burn", titeln hämtad från en Coop Himmelb(l)au-installation 1968 där de brände en stor vinge på en gård, skriver Betsky: "Arkitektur måste spränga vår likgiltiget och blotta de osedda konstruktioner som vi tar för givet." I sin prydliga mörkblå kostym har Betsky väl kamouflerat en eventuell revoltör. Han ser lite ut som sin potentiella motsats nyurbanisten Andrès Duaney. Och han citerar med stor glädje hela tiden arkitekt-aforismer av typen "planeringen är död".

Tror du fortfarande att arkitekturen kan "spränga vår likgiltighet"?

– Absolut. Vad vi försöker göra är att låta människor förstå att staden inte är stum, att den inte är mystisk. Att om de tittar tillräckligt noga på vad de hittar på gatan eller i ett alldeles vanligt hus så kan det hjälpa dem att förstå mer om världen de lever i.

Hotellreceptionisten kommer diskret fram till vårt bord och meddelar att hon inte hittat något tidigare flyg. Betsky skulle åkt senare på kvällen, men alla han träffat i Stockholm har blygsamt och möjligen sannfärdigt upplyst honom om att det inte finns så mycket av ny intressant arkitektur eller stadsbyggnad att se här så han vet inte hur han ska fördriva sin dag.

– De tipsade mig om den nya postbygg-naden, säger han.

Den är ju ganska holländsk, försöker jag, insmickrande.

– Ja, de sa det, säger han som precis har givit ut en bok som heter "False Flat. Why Dutch Design is so Good".

I boken ger han några förklaringar till varför holländsk formgivning är så bra. Bland de orsaker han nämner är Rem Koolhaas som föregångsman och statens stora intresse och vilja att investera i unga arkitekter och planerare.

Betsky skriver: "Även om Koolhaas skulle hata att erkänna det så tränger hans arbete och hans lärdomar av det arbetetet in hos såväl studenter som före detta anställda, samarbetspartners, och i stort sett alla som kommit i kontakt med honom. Han har omskapat holländsk arkitektur bara genom sin heoriska närvaro."

En arkitekturens fabulous Björn Borg, som får alla andra att också vilja bli bäst, och som nu ritar ett högkvarter till monopol-tv:n i diktaturens Kina. Koolhaas själv försvarar sig med att hans byggnad kan vara början på en öppning i en sluten värld. En sorts demokratins intervention i diktaturen.

Jag frågar Aaron Betsky på vilket sätt han tror på arkitekturen.

– Jag tror på att arkitekturen föränd-rar och formar omgivningen, och att du genom att förstå den kan få verktyg att förändra din livsmiljö. Dessutom älskar jag arkitektur.

Kan arkitektur förändra världen?

– Men det gör den ju, rent fysiskt. Varje gång något byggs försvinner något och ersätts av något annat. Men kan arkitekturen förändra ditt kärleksliv, förmodligen inte.

Du beskriver arkitekturen som en eld att samlas kring.

– Precis.

Ser du en brist på politisk medvetenhet bland arkitekter, eller en brist på förståelse i vilken utsträckning man faktiskt förändrar världen?

– Det ser jag hos de flesta människor, och din standardarkitekt kommer inte att vara annorlunda. Han eller hon är bara en skapare av byggnader som får saker gjorda och tjänar pengar.

– Men som i så många discipliner är det först bland dem som engagerar sig i sitt arbete på ett självmedvetet och kritiskt sätt som resultatet blir intressant och spännande. Som MVRDV när de gör bostadsprojekt i förorten och försöker hitta en känsla av hemhörighet, identitet och sammanhang i allt det privata, och frågar sig själva: vad är ett lokalsamhälle?

– Men det finns lika mycket hos Ben van Berkel när han gör ett museum för Mercedes Benz eller hos Frank Gehry när han ritar kontor i New York.

Ytterligare en anledning till Holland som ett designens föregångsland är, menar Betsky, att man har ett ministerium för "Spatial Planning, Housing and the Environment", VROM (namnet får Betsky att tänka på en startande bil). VROM:s hus vid tågstationen i The Hague innehåller såväl en mataffär som ett apotek och ett kafé i bottenvåningen. När var du på Samhällsbyggnadsdepartementet och tog en kaffe sist?

"Gå in till VROM", skriver Betsky, "ett ministerium som bestämmer hur vi ska använda, bevara och befolka våra ytor och platser. Jag känner inte till något annat land i världen där de här funktionerna är kombinerade i ett ministerium, och i ett av de mäktigaste, i hjärtat av landets styre till och med."

I "False Flat" skriver Aaron Betsky att "det finns en politisk ton i närmast allt som har med design att göra i Holland. Skapandet av innovativ arkitektur och design har vävts in i det politiska systemet."

Hur ser man den här politiska tonen i den holländska designen?

– Det syns till exempel på hur det allmänna inte bygger billigt och sämst åt de som har minst makt, utan som en mycket kvalitativ och integrerad del av en urban eller suburban utveckling.

– Eller mer konkret i satsningen på "pop podiums", alltså konsertplatser, runt om i landet, för att samla folk runt fantastisk musik. Det är klart att det finns dumma offentliga byggnader här också, och dåliga bostadsprojekt, men generellt är standarden mycket högre än i andra länder.

Är Holland ett exempel på ett perfekt äktenskap mellan arkitektur och politik?

– Det är inget äktenskap! Hur ska jag förklara det här? Arkitekturen representerar inte politiken utan är en kritisk del i och ett förverkligande av de sociala och ekonomiska krafterna. Och det är inte perfekt, om det var perfekt skulle vi alla vara döda.

I "Architecture must burn" skriver Aaron Betsky att "sprawl mycket väl kan vara en bra sak". Det handlar inte längre om att stoppa "sprawl", utglesningen av städerna, utan om att använda dess sammansättning, dess noder och dess gränslösa platser för att skapa en sorts arkitektur.

En sådan nod har han hittat i skolorna.

– Jag har sett en förbigången plats i våra förorter; skolorna. De kan bli mycket viktigare. Hur kan man skapa en känsla av lokalsamhälle kring skolorna? Hur kan man i förorterna skapa halvoffentliga platser där människor kan involveras i såväl handel som socialt liv. På samma sätt som de där gräsmattorna utan staket framför husen i amerikanska förorter i vissa fall fortfarande fungerar.

– Om det är några platser som behöver vårt intresse kring hur offentliga och privata platser skapas och används så är det de glesa förorterna, säger han.

– Vi behöver inte oroa oss så mycket om stadskärnorna. De klarar sig alltid.

Vilken är den stora skillnaden mellan en Jane Jacobs-trottoar på Manhattan i New York och ett shoppingcenter vid en motorväg?

– Om det du försöker fråga efter är om en tät stad är den enda platsen där du kan leva ett gott liv, och om alla behöver leva på en plats som är tät där de kan springa in i främlingar som är olika dem själva så skulle jag säga att det är skitsnack.

Hur kommer det sig att idén om ett fungerande samhälle så ofta hos många stadsbyggare och politiker får en särskild form? Till exempel så läser många Jane Jacobs och säger sedan att man ska bygga enligt en särskild manual, ett recept?

– Därför att en ytlig läsning alltid är lättare. Att säga: "om Jane Jacobs säger att en veranda är en bra plats för att mötas så ritar jag en veranda", istället för att läsa vad hon försöker berätta om hur människor möts och varför, och vilka konsekvenser det får.

NAI:s utställning om New Orleans "Newer Orleans" går just på turné runt om i världen. Institutet bad MVRDV, Ben van Berkel och Adrian Geuze från Holland och Huff+Gooden Architects, Morphosis och Hargreaves Ass. från USA, att ta fram visioner för "symboliska och delade platser" för New Orleans stad. En konkret beställning till kontor som "engagerar sig i sitt arbete på ett självmedvetet och kritiskt sätt".

Hur ville ni närma er New Orelans efter orkanen Katrina?

– Vi ville inte leverera några planförslag för hur det skulle återuppbyggas. Det tror vi kommer att bli en fråga mellan privata företag och de som bor där, det är ju Amerika.

– Det vi bad arkitekterna att titta närmare på var olika skalor av samhället. Från det lilla närsamhället, via staden till landskapet. Vad kan man göra i ett ekonomiskt och ekologiskt krympande område, vad kan den här platsen erbjuda dem som ska bo här?

Han återkommer till skolorna.

– När vi tittade på lokalsamhället i New Orleans upptäckte vi att skolorna var centrala platser att samlas på och att möta en större värld i, så vi bad arkitekter rita skolor som inte bara blev behållare för elever, utan blev platser att dra sig undan till, och katalysatorer för ett samhällsliv.

Vi har en lång sommar med semestrar framför oss. I din bok "False Flat" skriver du om ett intressant semesterfenomen som kallas "berm turism". Kan du beskriva det?

– Det var ett holländskt fenomen på 1960-talet, som dök upp när en del familjer började skaffa sig bil. De stoppade in familjen i bilen, gav sig ut på vägarna och parkerade bilen någonstans längs vägen för att sedan sitta ner och se på bilarna som passerade. En sorts bil-voyerism. När sedan alla skaffat sig bil, så var det inte intressant längre. Rörelsen dog ut, det blev väl tråkigt helt enkelt.

Dan Hallemar

Aaron Betsky var inbjuden av Stockholms Arkitektförening för att föreläsa om det holländska arkitektur- och designundret.